Höstens resa gick till Frankrike. Lördagen den 24 september reste Ulf, Allan och jag med Air France tidiga morgonflyg från Stockholm till Paris, varifrån vi flög vidare till Nice. Under taxifärden in till de centrala delarna av Nice tänkte jag på förra gången Ulf och jag åkte längs Promenade des Anglais. Vi stannade till en kort stund för att rätta till backspeglarna på vår hyrbil. Två svartklädda män kom farande mot oss på en motorcykel. Innan jag visste ordet av hade den ene av dem stuckit in handen genom den öppna bilrutan och med ett "excusez-moi" ryckt till sig min handväska. Där fanns plånboken med kreditkort, körkort och en ganska stor summa pengar. Där låg även mobilen, digitalkameran och mina nya glasögon. Som tur var hade vi passen på annat håll och Ulf hade lite pengar och sitt kreditkort på sig. Den resan fick börja med ett besök på polisstationen. Nu satt vi däremot lugna och trygga i en taxi som tog oss till den hyrda lägenheten i hörnet av rue de France och rue Andrioli.
Lägenheten hade fått fina recensioner av tidigare gäster och den motsvarade verkligen våra förväntningar. Två stora sovrum, soligt vardagsrum, kök och badrum, med andra ord gott om plats för tre personer. Läget var det bästa tänkbara, centralt och ett stenkast från Promenade des Anglais. På den lilla balkongen, med utsikt mot havet, satt vi både morgon och kväll och njöt av en kopp kaffe eller ett glas vin medan vi tittade på folklivet nere på gatan.
När man är i Frankrike är det härligt att ha ett ”eget hem” även om det bara är för en vecka. En lägenhet med gott om utrymme, eget kök och franska grannar är något helt annat än att bo i ett litet hotellrum och äta en dyr och trist hotellfrukost på morgonen. Nu fick vi fick vi uppleva Nice på Nicebornas vis. Det är ett nöje i sig att gå till närmaste bageri på morgonen och köpa en alldeles varm baguette till frukost, att handla ost hos kvarterets osthandlare, att besöka slakteributiken och delikatessaffären, för att inte tala om att komma hem med en påse nybakade croissanter till fikat.Vid tidigare resor till Provence har vi endast gjort dagsbesök till Nice. Nu skulle vi upptäcka staden under en hel vecka. Första dagen var lite mulen och den ägnade vi åt att strosa runt i Vieux Nice, den gamla stadsdelen. På Cours Saleya pågick marknaden. Vi gick runt bland stånden och tittade på produkterna som oftast levereras från lokala odlare.
Det var söndag och trängseln var stor. Våra inköp bestod av olivolja på metallflaskor och ett par påsar med små Nice-oliver, som odlas i området runt Nice. De smakade ljuvligt.
Innan vi fortsatte vår vandring genom gamla stans trånga, vindlande gränder lockade en cappucino vid ett kafébord.
På strandpromenaden stod Le Petit Train Touristique och väntade. Vi steg i och inom kort var tåget var fyllt till sista plats. Det var ett utmärkt sätt att upptäcka delar av Nice när man är trött i fötterna. Under den 45 minuter långa turen körde tåget genom gamla stan, passerade den vackra Place Masséna och fortsatte upp till Colline de Château, den gröna kullen ovanför Vieux Nice. Längst upp på kullen finns en stor park och där gjorde tåget ett uppehåll så att vi fick stiga av och beundra panoramautsikten över Baie des Anges, änglarnas bukt.
Den berömda strandpromenaden, Promenade des Anglais, är kantad av palmer och rader av vackra byggnader som vätter mot havet. En av dessa byggnader är Hotel Negresco, stadens flottaste hotell, där alla möjliga kändisar har bott. Det sägs att även drotting Elisabeth har checkat in där.
Från vår lägenhet tog det bara några minuter att gå ner till Promenade des Anglais. Där slog vi oss ibland ner på de blåa stolarna som är uppställda längs strandpromenaden. Det var spännande att bara sitta och titta på den ständiga strömmen av joggare, inlinesåkare, uppklädda damer, turister och solbadare. Joggarnas stilar var minst sagt varierande.Ett par dagar ägnade vi åt strandliv. Sista veckan i september var det ingen trängsel på klapperstensstranden, det var njutbart i solen och det var tillräckligt varmt i vattnet för att en badkruka skulle vilja ta sig ett dopp.
Nice är en perfekt utgångspunkt för att upptäcka små provensalska städer och byar.
Bussen till Eze Village gick utefter den slingrande mellersta cornichen varifrån vi hade en vacker utsikt över havet. Färden tog bara en halvtimme och kostade 1 euro. Det är förresten samma pris vare sig man vill åka en kort sträcka eller ända till italienska gränsen. Eze Village är en liten bergsby med trånga gränder och oslagbar utsikt.
Det var många trappor att gå uppför innan vi nådde toppen. Från den gamla kyrkogården såg vi ut över en av cornichens många viadukter.
Denna lilla by har enbart tjugo bofasta invånare men turisterna är desto fler. Vi strosade runt någon timme innan vi slog oss ner på en uteservering för att äta lunch. Vi fick vänta länge på maten som tyvärr inte var värd sitt pris. Besvikna återvände vi till busstationen där vi fick tillbringa ytterligare en timme med att vänta på bussen tillbaka till Nice.En av de andra dagarna tog vi bussen till Monaco. Vi steg av i Monte Carlo och gick i långsam takt genom den vackra parken framför kasinot.
Det hade inte öppnat för dagen så vi fick nöja oss med att ta några kort från utsidan.
På baksidan av kasinot finns också en fin trädgård med ståtliga statyer.
Vi gick längs med hamnen och tittade på de lyxiga yachterna som trängdes där.
Efter en glasspaus tog vi trapporna upp till palatsområdet. På borggården var det liv och rörelse men det blev inga foton. Batteriet till min kamera hade tagit slut.En dagsutflykt till Saint Tropez blev det också. Mellan Nice och St Raphael är det en mycket vacker tågresa med havet på ena sidan och byarna på den andra. I St Raphael var vi tvungna att byta till buss. Resan till St Tropez tog tre timmar i varje riktning så det blev inte mycket tid att spendera i staden. Vi flanerade runt i hamnområdet och tittade på båtarna. Det pågick en regatta, "Les Voiles de Saint Tropez". På kajen stod massor av åskådare som ville se de stora segelbåtarna ge sig ut i Saint Tropez-bukten.
En ”crèpes lunch” och en kort vandring genom stan hann vi med innan det var dags att stiga på bussen för återfärden mot Nice.
Kort besök i Avignon
Vi lämnade vår mysiga lägenhet och begav oss till tågstationen. Efter dryga tre timmar med det snabbgående TGV-tåget var vi framme i Avignon där vi checkade in på utmärkta Hotel le Colbert. Det första vi fick göra var att gå till närmaste apotek för att köpa en mitella åt Ulf. Han hade skadat axeln då han var på väg ner för trapporna från lägenheten i Nice och ljuset i trapphuset plötsligt släcktes. Han missade då ett trappsteg och for in i stenväggen med axeln före. Han hade ont och området kring axeln blev allt blåare. Resten av dagen ägnades åt sightseeing. På det stora torget bjöds på gratisunderhållning. En kör med femtioplussare sjöng härliga, kända låtar. Det svängde ordentligt när kören sjöng ” Pour un flirt avec toi, je ferais n'importe quoi, pour un flirt avec toi. Je serais prêt à tout, pour un simple rendez-vous, pour un flirt avec toi .....” , alltså ”jag skulle göra vad som helst för en flirt med dig”. Den låten väcker så härliga minnen till liv.
En av stadens stora sevärdheter är den medeltida bron Pont Saint-Bénézet som tar slut en bit ut i floden Rhône. Bron förstördes av krig och översvämningar och byggdes upp flera gånger innan den övergavs. Numera vallfärdar turisterna dit och den halva bron har blivit en bra inkomstkälla för staden.
Stadsmuren däremot är nästan 5 kilometer lång och räcker runt hela Avignon.
Avignon är annars mest känd för Palais des Papes. I detta pampiga palats har sju påvar bott. Någon rundvandring i palatset blev det inte för vår del. Vi föredrog att strosa runt i stan denna vackra lördagseftermiddag.En händelserik tågresa
Vi var tillbaka på järnvägsstationen i Avignon i god tid innan direkttåget till Paris skulle avgå.
När klockan närmade sig den tid då tåget skulle komma in till perrongen gick vi dit. Där stod redan ett tåg. Jag visade en vakt våra biljetter och frågade i vilken ände av tåget våra platser skulle finnas. Hon pekade framåt och vi skyndade oss att kliva på tåget. Våra säten var redan upptagna av andra resenärer. En av dem fick syn på biljetterna jag höll i handen och talade om att detta tåg inte skulle gå till Paris. Det skulle gå till Bryssel och det skulle strax avgå. Jag vinkade åt Ulf och Allan att skynda sig ut ur tåget igen. Själv hann jag ut med mitt bagage innan dörrarna slogs igen men de blev kvar på tåget. Det hjälpte inte att jag bankade allt vad jag orkade från utsidan för att tågföraren skulle öppna dörrarna och släppa ut dem. Tåget körde obevekligen iväg i riktning mot Bryssel medan jag stod ensam kvar på perrongen med alla biljetter i min hand. Jag fick tag i en vänlig tågvärd och förklarade situationen för henne. Hon talade om att brysseltåget skulle stanna till i Lyon och att de två herrarna utan biljetter kunde stiga av där och ta nästa tåg till Paris. Värden på brysseltåget kunde kontakta henne så skulle hon tala om att det fanns biljetter. Själv skulle jag stiga på direkttåget till Paris som strax skulle komma in till perrongen.Det blev ingen trevlig resa. Väl inne i tåget försökte jag få tag i mina medresenärer både via SMS och telefonsamtal men det var omöjligt att få kontakt. Till slut letade jag mig fram till våra bokade platser, runt ett bord där två säten var framåtvända och två var bakåtvända. På det framåtvända sätet närmast mittgången satt en fransman som såg ut att vara omkring 40 år. Jag talade om för honom att jag också gärna ville åka framåt. Han fick lov att maka på sig så att jag skulle kunna komma in till sätet vid fönstret. Efter en kort stund kom två damer och frågade om de andra två sätena kring bordet var lediga. Det kunde jag ju inte neka till och jag hade ju inte någon användning av dessa. Damerna slog sig ner och jag berättade för dem hur det kom sig att sätena var lediga. Det gick inte att få kontakt med det andra tåget där jag satt vid fönstret. Fransmannen hade hade somnat, halvliggande i sätet. Jag var tvungen att väcka honom och be att han reste sig upp så att jag kunde försöka ringa från en annan plats. Det hände några gånger och han pustade och stönade högt varje gång och tyckte förmodligen att jag var väldigt jobbig. Det kunde inte hjälpas, jag hade inget val. Det var nödvändigt att jag fick kontakt med Ulf och Allan. Jag erbjöd fransmannen att byta till fönsterplatsen men där var det för kallt för honom fick jag veta. Efter många om och men lyckades jag i alla fall nå resenärerna på brysseltåget så att jag kunde meddela dem var tågvärden sagt. När jag kom tillbaka till min plats igen hade den arrogante fransmannen somnat om och nästan låg i sätet med fötterna under sätet mittemot. Nej nu hade jag ingen lust att störa honom igen. Jag ställde mig i gången brevid platsen där han satt och tänkte att han kanske skulle erbjöda mig att sitta ner när han vaknade. På andra sidan mittgången var det ena av fyra säten ledigt. Resenärerna som satt där bad mig slå mig ned på den lediga platsen så att jag skulle slippa stå. Först då tittade jag närmare på mina biljetter. Det visade sig att den odräglige fransmannen inte hade bokat den plats han satt på. Han skulle sitta på det bakåtvända sätet vid mittgången. Då blev jag riktigt arg. Jag reste mig upp och satte pekfingret i magen på den sovande karln. Han nästan flög upp från sin liggande ställning. ”Monsieur” sa jag. ”Om ni hade satt er på rätt plats från början skulle ni inte ha haft så mycket besvär med mig”. Då ursäktade han sig och satte sig till rätta i igen. När vi senare stod och väntade på att få stiga av tåget vid Gare de Lyon var det ett par damer som sa till mig: "Det var bra gjort”. Då kändes det genast lite bättre.
Det var bara för mig att slå mig ner på en bänk på stationen och invänta tåget från Lyon som skulle anlända en trekvart senare. Jag mötte två inte alltför vänliga herrar. Så småningom fick jag i alla fall veta att de hade fått åka i första klass från Avignon till Lyon utan biljetter. Konduktören hade inte brytt sig utan bara meddelat att liknande incidenter inträffar ofta eftersom tågen avgår med så täta mellanrum. Det hade heller inte varit några problem för Ulf och Allan att ta tåget från Lyon till Paris utan biljetter.
Paris Oasis
Så heter gästhuset i Paris där vi hade bokat rum och nog var det en oas alltid. Vid ankomsten blev vi erbjudna förfriskningar av den vänliga värdinnan, Madame Helene. Eftersom vi var ganska hungriga frågade vi om hon hade något tilltugg vi kunde få köpa. Hon bad oss vänta en liten stund. Efter en kvart ungefär kom hon tillbaka och meddelade att lunchen var serverad i trädgården. I den underbart vackra, blommande trädgården hade hon dukat upp ostar, korvar, lufttorkad skinka, melon, bröd och en mycket god avokadosallad. En flaska vin och en flaska vatten stod också på bordet.
Det var bara att sätta sig vid bordet och äta. Inte en cent fick vi betala för denna fantastiska måltid. Det blev en bra början på vår knappt veckolånga vistelse i Paris.Paris Oasis med sina fem studios är ett helt underbart ställe att bo på. Utifrån gatan, rue André del Sartre i Montmartre, ser det ut som ett vanligt flerfamiljshus.
Det är det också till stor del, men på nedre botten har Madame Helene och hennes man skapat en riktig oas i storstaden. Rummen var utrustade med både kylskåp, porslin, vattenkokare och diskbänk. Frukost ingick inte men vi ordnar ju gärna sådant själva. På kvällarna satt vi runt bordet utanför våra rum och åt en ”middag” bestående av ost, charcuturier, bröd och vin.
Ljuvligt goda bakelser från Fauchon blev det också en kväll.
Härliga dagar i Paris
Till Paris kan man återvända hur många gånger som helst. Det finns alltid något nytt att upptäcka i staden. Allan var där för första gången och han ville naturligtvis inte missa de kända sevärdheterna. Redan första eftermiddagen tog vi oss upp till Sacre Coeur.
Det tog förresten inte särskilt lång tid att komma dit eftersom vi bodde alldeles i närheten. Vi stannade till vid ett utecafé där en av gästerna spelade dragspelsmusik. Två damer underhöll med Edith Piaf-sånger.
Plösligt kom en fransyska fram till Allan och bjöd upp honom till dans på gatan.
Dagen därpå tog vi metron till Place de la Concorde och gick uppför Champs Elysées i solskenet. Efter en stund satte vi oss på en av uteserveringarna och njöt av en cappucino medan vi tittade på folklivet runtomkring.
De många bilutställningarna vid Champs Elysées lockade de båda herrarna men man behöver inte vara särskilt bilintresserad för att tycka att Citroëns utställning var en spännande plats.
Det tog därför sin lilla tid att nå fram till Triumfbågen.
Vi åt en picnic-lunch i Luxemburgträdgården
och vandrade sedan runt en stund i den underbara parken.
I ett hörn av trädgården spelade ”gubbarna” boule och det lockade förstås Allan som är en duktig boulespelare. Vi satt länge och väl på en bänk och tittade på när spelarena kastade sina klot.
En ny dag och nya sevärdheter att besöka. Eiffeltornet stod på programmet.
Vi köade länge och väl men till slut var det vår tur att gå in i den första hissen som tog oss upp i tornet. Dagen var ganska molnig men utsikten från toppen var ändå bra.
Place de la Contrescarpe är en av mina favoritplatser i Paris. Alldeles intill ligger restaurant Volcan.
Där åt vi en mycket god trerätterslunch för 12 euro.
I det idylliska Montmartre är det trevligt att gå på promenad. Vi knogade upp och ner för små branta gränder med kullerstenar och kom så småningom fram till kyrkogården i Montmartre. Den vackra kyrkogården är ett populärt turistmål, kanske därför att många berömda storheter ligger begravda där, som exempelvis författarna Alexandre Dumas och Emile Zola, konstnären Edgar Degas och filmregissören François Truffaut.
Vi trodde väl inte att det skulle vara särskilt svårt att hitta dit men där bedrog vi oss. Vi såg kyrkogården från gatan men kunde inte hitta ingången. Vi frågade flera parisare och fick olika förslag. Till slut, när vi hade passerat en vägbro som går över själva kyrkogården, kom vi fram till trappan som leder ner till ingången. Vi hann inte mer än in och ta ett foto innan himlen öppnade sig och regnet vräkte ner. Utan paraplyer, som vi var, försökte vi ta skydd under ett träd men vi blev bara blötare och blötare. Till slut rusade vi ner och satte oss under bron. Där fanns bänkar att sitta på och det var vi tacksamma för eftersom vi fick sitta där en bra stund. Man kunde känna på lukten att platsen ibland användes som toalett, men det var bara att vänta tills regnet hade passerat. Några ungdomar hade dukat upp till picnic utefter muren. De var verkligen inte kräsmagade. Själva gick därifrån så fort vi kunde. På en restaurang i närheten och åt vi lunch, inte den bästa under vår vistelse i Paris men betydligt trevligare än att ha picnic intill kyrkogården.Varning för ficktjuvar
Ett utmärkt sätt att se staden är att åka med en lokalbuss. Det gjorde vi så fort det var möjligt men det blev en hel del resor med metron också.
På metrostationerna duggade varningarna för ficktjuvar tätt ur högtalarna men för det mesta lyssnade man bara med ”ett halvt öra”. Vi fick i alla fall erfara att varningarna inte var obefogade.Det rådde stor trängsel när vi steg in i en metrovagn. Allan blev knuffad och för att ta emot sig åkte handen ur fickan. När han stoppade tillbaka sin hand kände han en annan, ganska liten, hand i sin ficka. Den lilla handen drogs snabbt tillbaka. En glasögonprydd herre tillltalade oss och påstod att han var polis. Han frågade om Allan hade några värdesaker i fickan. Det kändes direkt att det var något konstigt på gång. Mannen såg inte ut som en polis och det fanns väl ingen anledning att fråga efter värdesaker. Vi bara ryckte på axlarna och låtsades inte förstå. ” Polisen” tog upp sin mobil och ringde till någon. Vid nästa station skulle vi gå av för att byta till en annan linje. ”Polisen” rusade ut på perrongen och knyckte plånboken ur bakfickan på en man som precis gått ut från en annan dörr. Vi hann inte uppfatta allt men plötsligt verkade ”rånoffret” och ”polisen” samarbeta. ”Rånoffret” skyndade sig in i en av vagnarna igen och frågade om det var någon som hade blivit av med något. Det uppstod kaos därinne och folk började leta i sina väskor medan ”rånoffret” verkade leta efter något på golvet. Det är möjligt att det var någon som fick sina fickor länsade under detta tumult. Plötsligt var ”rånoffret” ute på perrongen igen och hjälpte ”polisen” att fösa samman ett gäng unga flickor. Vad som sedan hände fick vi aldrig veta för vi skyndade oss därifrån men det var inte så svårt att räkna ut att dessa unga flickor jobbade för de båda herrarna. Vi insåg att Allan varit en hårsmån för att bli ett av rånoffren.
Versailles
Allan ville gärna se världens mest berömda slott men Ulf tyckte att han hade varit där tillräckligt många gånger. Jag hade ingenting emot att återse Versailles. Det var många år sen jag senast var där. Sagt och gjort. Vi bestämde oss för att åka dit och gick till metrostationen för att köpa biljetter. För att komma till Versailles måste man köpa en särskild biljett som gäller både på metron och på RER-tåget (pendeltåget). Vi passade på att köpa returbiljetterna på samma gång.
Efter en dryg timme steg vi av tåget och promenerade upp till slottet.
Utanför ingången ringlade en lång kö. Vi gick och ställde oss sist utan att ha läst vad som stod på skyltarna. Där köade vi i nästan en trekvart innan vi insåg att detta var kön för de personer som redan hade biljetter. Sådana skulle man köpa på ett annat ställe. Dessutom hade vi inte tänkt att gå in i slottet utan bara besöka den gigantiska trädgården och för det behövdes inga biljetter alls. Vi hade inte bråttom så det var bara att skratta åt det hela.
Om man inte orkar gå hela vägen till Stora och Lilla Trianon, som ligger i andra änden av den enorma parken, kan man åka med ett litet tåg. Det passade oss bra. Vi klev ombord och fick en tur i utkanten av parken. Väl tillbaka vid utgångspunkten flanerade vi i den imponerande trädgården med sina vackra skulpturer och fantastiska planteringar.
En vanlig vardag i oktober är fontänerna tyvärr avstängda så vattenspelen fick vi inte se. Vi var ändå nöjda med vårt besök i Versailles. Efter en god lunch inne i ”stan” gick vi till stationen för att ta tåget tillbaka till Paris. Vi försökte flera gånger dra våra biljetter för att öppna spärrarna men det gick inte. Vi hade ingen lust att köpa nya biljetter, vi hade ju redan betalat för returen, så vi beslöt oss för att ”planka”. Vi smet alltså igenom spärrarna när de öppnades för andra passagerare. Man kände sig nästan som en skurk. Väl på tåget hittade jag de rätta biljetterna i ett fack i handväskan och först så insåg jag att vi hade försökt att komma in med de som redan var använda. Där satt vi nu på väg till Paris utan giltiga biljetter eftersom de inte hade blivit stämplade. Vid en kontroll hade vi fått böta 40 euro per man. Vi kom i alla fall tillbaka till Paris utan att ha blivit upptäckta.
Skördefesten i Montmartre
Inte långt från Sacre Coeur ligger Paris enda vingård, Clos Montmartre. Den lilla vingården med omkring 1.800 vinstockar ligger inklämd mellan husen.
Av vingårdens druvor produceras cirka 800 liter vin som säljs i halvflaskor. En sådan flaska kostar omkring 40 euro. Då druvorna skördas i början av oktober varje år ställer man till med en skördefest som varar i flera dagar.Vår sista dag i Paris gick vi igenom den lummiga trädgården upp till Sacre Coeur tillsammans med ett myller av människor som ville vara med om folkfesten. Utefter gränderna stod utställare av lokala specialiteter i långa rader. Där fanns stånd med ost, bröd, oliver, choklad och vin, och mycket annat. Här och där stötte vi på olika ordenssällskap.
Vi slingrade oss genom folkmassan och fram till vingården. Utanför rådde stor trängsel. Alla ville se när deltagarna i den karneval, som skulle äga rum senare på dagen, kom ut från vingården i sina färgsprakande kostymer.
En positivhalare spelade och sjöng kända sånger om Paris.
Vi hade ett flyg att passa så vi fick inte vara med om karnevalen. Ett foto med en ”ordenskvinna” fick det i alla fall bli.
Sen var det dags att säga adjö till Paris för denna gång. Vi kastade en sista blick utöver staden från trappan framför Sacre Coeur och skyndade iväg för att hämta våra väskor.
