Resan inleddes med ett tredagarsbesök i Bangkok. Genom sawadee.com hade vi förbokat en minibuss som skulle hämta oss på flygplatsen. Den bokningen hade resebyrån missat. Efter en halvtimmes väntan insåg vi att bilen inte skulle komma. Vi lyckades i alla fall få tag på en annan minibuss som körde oss till Century Park Hotel, där vi skulle bo i fyra nätter, också bokat genom Sawadee. Trots att vi kom sent på eftermiddagen fick vi vänta i receptionen i närmare en timme innan vi blev hänvisade till våra rum. Vi hade beställt rökfria rum men våra rum doftade kraftigt av rök. Det började ju inte så bra. Personalen kunde i alla fall ordna så att vi fick byta rum för de tre nästkommande nätterna.
Första kvällen blev det inget annat än en kort promenad i omgivningen och ett besök vid hotellets pool. Den blev mycket uppskattad av barnen.
Efter en bastant frukost nästa morgon tog vi skytrain ner till centrum.
Där besökte vi varuhus och skräddare. Vi åkte båt på floden och svettades vid kända tempel. Vi såg många sorgklädda kvinnor på stan och frågade en guide hur det kom sig att de var klädda i svart.
Guiden berättade att kungens syster hade gått bort ett par månader tidigare. Kvinnorna skulle bära sorgkläder ända fram till begravningen i oktober.
Vi förstagångsbesökare i Thailand hade fått veta av "vana" thailandsresenärer att man ska pruta när man är i Thailand. Det är något som jag tycker är väldigt svårt men vid ett tillfälle lyckades jag oavsiktligt med det. Utanför ett tempel fanns det många små stånd där man sålde souvenirer. Jag ville köpa en liten elefant och på prislappen stod det 100 bath. "Is this elephant made in Thailand" frågade jag damen i ståndet. "Eighty bath" blev svaret på min fråga. Jag köpte elefanten för det beloppet.
I ottan några dagar senare blev vi hämtade på hotellet och for tillbaka ut till flygplatsen. Vi skulle ta flyget till Krabi. Där väntade flera minibussar på sina passagerare. Vi klev in i en av dem. Det var omkring två timmars färd till den första färjan på vår väg till Koh Lanta. Chaufförerna verkade ha slagit vad om vem som skulle komma först fram till färjan för det var rena rama rallyt på vägen. Varken barnen eller vi vuxna satt fastspända med säkerhetsbälten. Vi kom i alla fall lyckligt och väl fram till Noble House där vi skulle bo i två hela veckor. Tre bungalows var reserverade för oss i denna mysiga anläggning.
Nästan utanför dörren låg den stora poolen.
Vi konstaterade snabbt att detta var ett ställe för svenska barnfamiljer. Svenska röster hördes överallt, och inte bara i vår bungalowby. Hela den långa stranden Khlong Dao Beach var hårt exploaterad och verkade vara fylld av svenska turister. Samma sak i närmaste stad, Saladan. Där kunde man äta svensk mat och köpa smågodis och snus om man ville.
Men vi var nöjda ändå. Vi var trots allt här på barnens villkor och de älskade att bada i den stora poolen.
Stranden fick duga som sandlåda.
Några båtutflykter till andra öar stod på programmet. Den första gick till Bu Bu Island.
Vi blev hämtade på hotellet av en trevlig chaufför som körde oss till andra sidan ön. Trots att han kunde mycket knapphändig engelska så lyckades vi förstå varandra ganska bra. När vi passerade ett sjukhus sa han "tut tut" och visade sin legitimation som ambulansförare. Den här dagen extraknäckte han som chaufför åt oss turister. Vid piren utanför Ban Koh Lanta väntade en fiskebåt på att ta oss till ön.
Där hittade vi alla något att göra.
På tillbakavägen frågade ambulansföraren om vi ville se hans hus. Självklart ville vi det. Vi förstod att han var mycket stolt över det fina huset i Ban Koh Lanta där han bodde med sin familj. I bokhyllorna fanns mängder av böcker om anatomi. Något kylskåp fanns inte men mannen lyfte på locket till en låda och i den låg en stor fisk på is. "Barbecue tomorrow" sa han, och det var ju inte så svårt att förstå. Visst är det intressant att få se hur lokala människor bor men vi ville inte fråga om vi fick ta kort på hans familj eller hans hus så vi valde att avstå.Båten som gick till Phi Phi Island passerade grottor där folk bodde och försörjde sig på att plocka svalbon.
Visst var sanden på Phi Phi Island kritvit och vattnet turkost men fullpackade stränder är inte något som jag uppskattar.
En "speed boat" tog oss till Koh Rok, en resa på omkring 1,5 timme.
Här fanns instruktioner om vart man skulle ta vägen vid en tsunami.
Öns stora varaner åt gärna upp resterna av turisternas lunch.
Det var ljuvligt att bara sitta i sanden och låta vågorna rulla in över benen.
I det rena, kristallklara vattnet var det perfekt att snorkla.
Koh Lanta hade klarat sig relativt bra vid Tsunamin 2004 men en del spår fanns ändå.
Den trevlige ambulansföraren tog oss med på ytterligare en heldagsutflykt. Vi åkte bil till den södra delen av ön för att besöka Koh Lanta nationalpark. Vi gick stigen genom djungeln och hoppades på att få se lite djurliv. Stigen var både lång och brant. Vi spanade efter djur men vi såg inte ens den minsta lilla apa. Det var en liten besvikelse, framför allt för barnen, men de gick hela den långa vägen utan att klaga.
Tiden gick som vanligt fort. Snart var det dags att ta minibuss, färja och flyg tillbaka till Bangkok dit vi kom på kvällen. En övernattning på ett hotell nära Don Muang-flygplatsen fick det bli innan vi återigen blev upphämtade av en minibuss som tog oss de cirka 15 milen till Kanchanaburi. Där hade vi också bokat rum via Sawadee. På Felix River Kwai Hotel hade vi valt deluxe rum med utsikt över floden. Alldeles i närheten låg den berömda Bron över Floden Kwai. Vi såg bron från hotellets trädgård.
Den stora poolen blev minst sagt populär.
Vi hade Kanchanaburi som bas när vi under ett par dagar skulle göra utfärder i trakten. En resebyrå i stan, Good Times Travel, hade gjort alla bokningar och ombesörjde alla transporter inklusive bilresan till och från Bangkok.
Utanför Kanchanaburi ligger det så kallade Tigertemplet där övergivna tigerungar har fått en fristad. De har tagits om hand av munkar ända sedan de var små. För att munkarna ska kunna finansiera denna verksamhet är Tigertemplet öppet för besökare vissa timmar på dagen. Tigrarna är vana vid människor och besökarna kan få klappa en tiger men för säkerhets skull är tigrarna alltid proppmätta under besöksstunden. Den var en overklig känsla att få komma så nära en stor, fullvuxen tiger att man kunde känna hur blodet pulserade i tigerns ådror.
Påföljande dag blev vi hämtade på hotellet av en trevlig, ung kvinna som skulle vara vår guide under ett par dagar. Vi färdades med minibuss i ett par timmar för att komma till den flytande marknaden Damnoen Saduak. Små båtar tog oss in i kanalerna.
Den flytande marknaden hade mycket att erbjuda. Där fanns färgranna frukter och grönsaker, kryddor, souvenirer och mycket mer.
Från en del båtar såldes mat.
Den här marknaden var betydligt mer anpassad efter turisterna än den flytande marknaden på Mekongfloden i Vietnam där vi hade varit året innan, men visst var den värd ett besök. Barnen tyckte det var mycket spännande att åka omkring i en liten båt och titta på "skådespelet".
På kvällen väntade ytterligare en spännande utflykt. Vi åkte till ett elefantläger. Där fick vi sätta oss till rätta på de stora elefantryggarna för en halvtimmes tur genom omgivningarna. Mahouter såg till att elefanterna gick dit de skulle.
Vi passerade en av mahouternas boplats och fick hälsa på hans fru och barn.
Tänk att bo så här, utan rinnande vatten, toalett eller el. På kvällen blev det alldeles kolsvart i byn. Vi är allt bra lyckligt lottade. Efter promenaden skulle elefanterna bada i floden Kwai. Vi fick sitta på ryggen och skrubba dem med tvål och rotborste. Det var inte lätt att hålla sig kvar på elefantryggen när elefanten dök ner i vattnet men det var en härlig upplevelse.
Efter badet blev vi serverade en barbecue-middag nere vid kanten av floden Kwai. Medan vi satt och åt i lycktornas sken badade lokalbefolkningens barn i floden. Barnens glada skratt när de kastade sig i vattnet från en trädgren hördes lång väg.En dag kvar på resan. Vi ställde våra resväskor i hotellets förvaringsrum och inväntade vår guide och chaufför. Klockan 8 bar det iväg till Erawan National Park. Där finns ett naturligt vattenfall i sju etager. Vattenfallen bildar ett stort antal laguner där färggranna fiskar simmar omkring i det klara vattnet.
Vid ingången till parken fick vi varsin flaska vatten som skulle märkas med namn. Man fick betala en desposition på 10 bath per flaska och den avgiften fick man tillbaka när man visade upp sin flaska vid utgången. På detta sätt blev det inte någon nedskräpning i nationalparken. Vi klättrade upp för slingrande och ibland ganska branta stigar. Ju högre upp man kom desto mer krävande blev vandringen. Det tog närmare tre timmar att ta sig upp till det översta vattenfallet och tillbaka igen. Det var bra gjort av små barnaben. Som tur var gick det att ta sig ett dopp ibland.
Här och där utefter vägen såg vi träd där folk hade hängt upp saker. Guiden förklarade för oss att det var offergåvor från lokalinnevånarna.
Efter vandringen väntade en god lunch på en restaurang i parken och därefter en tågresa från Nam Tok till ThaKilen.
Resan utefter "dödens järnväg" bjöd på vackra vyer.
Vi hade nog trott att de de flesta passagerarna skulle vara turister men vi fick sällskap av många skolbarn som var på hemväg.
Innan det var dags att fara tillbaka till flygplatsen i Bangkok hann vi ta en promenad över provinsen Kanchanaburis mest kända attraktion, bron över floden Kwai, som byggdes av japanska krigsfångar under andra världskriget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar