Interrailpassen var sedan länge inköpta och platsbiljetter på tågen samt hotellövernattningar bokade. Första tågresan skulle avgå från Stockholm tidigt på morgonen och komma fram till Köpenhamn vid 13-tiden. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Kvällen innan meddelade nyheterna att det varit en stor brand intill järnvägen i Hässleholm. Där kunde inga tåg passera utan man skulle få ta anslutningsbuss från Alvesta till Malmö för vidare färd mot Köpenhamn. Vi såg eftermiddagen i Köpenhamn försvinna, om vi överhuvudtaget skulle komma dit samma dag. Eftersom så mycket redan var förbokat gick det naturligtvis inte att flytta fram resan en dag så det var bara att snabbt tänka om. Det fick bli flyg till Hamburg istället för dit skulle vi ändå ha kommit på eftermiddagen påföljande dag men bara för att byta tåg. Sagt och gjort. Vi bokade även en natt på utmärkta Intercity Hotel Hauptbahnhof dit vi anlände vid 19-tiden med taxi från flygplatsen. Jag tog en promenad till stationen som låg tvärs över gatan och handlade med mig ett par sandwichar att äta på hotellet. Sen blev det tidigt sänggående.
Fredag 16 augusti
Vi vaknade upp till en gråmulen dag i Hamburg. Hotellet hade givit oss varsitt kort som man kunde använda till att åka fritt på kommunala färdmedel under en dag. Det passade oss utmärkt eftersom det duggregnade ute. Vi gick bort mot Rathausplats.
På Bergerstrassse kom bussarna på rad. Buss nummer 36 gick till Blankenese där vi varit tidigare. I den bussen steg vi in. Vi åkte förbi många kända platser som Jungfernstieg, Gänsemarkt och Reeperbahn.
Lördag 17 augusti
Himlen var kompakt grå och det småregnade ute. Vi stannade på hotellet till klockan 11 på förmiddagen. Då hade folk slutat att gå med paraplyer. I närheten av hotellet låg en busstation och därifrån gick bussar till Peterskirche i gamla stan. Heidelberg är en riktigt mysig stad, inte minst Altstadt. Under promenaden mot Marktplatz passerade vi många vackra byggnader.
En fika och en apfelstrudel smakade bra.
Från bron syntes slottsruinen på Schlossberg som är ett känt landmärke i Heidelberg.
Vill man inte gå till fots upp till slottet kan man åka bergbanan.
Från berget var utsikten över Neckardalen mycket vacker.
I slottskällaren finns världens största vinfat som kan rymma drygt 220.000 liter. Det var så stort att det inte gick att få med hela på ett och samma foto.
Efter lunch hittade vi så småningom till en gata där det gick bussar mot Bismarckplatz. Det var visserligen bara en hållplats dit men vi var ganska trötta i fötterna vid det laget. Jag frågade busschauffören om man kunde åka på samma biljett med en annan buss och det gick bra om vi åkte i samma riktning. Vi ville gärna åka spårvagn istället så vi hoppade på en där det angavs att det var en "Rundfahrt", alltså inte helt i samma riktning men vi skulle ju bara åka en liten bit.
Söndag 18 augusti
Tåget till Zürich avgick 10.13 och efter byte i Mannheim anlände vi till dagens slutmål vid 14-tiden. Vi checkade in på hotell Motel One i centrala Zürich. Då hade en förkylning börjat göra sig påmind hos mig. Till Paradeplatz var det inte långt att gå.
Där åt vi en god middag, wienerschnitzel för mig och kalvlever för min reskamrat Allan. Han fick något lyriskt i blicken när han pratade om denna utsökta maträtt.
Måndag 19 augusti
Hotellet tog hutlösa 18 CHF per person för frukosten, närmare 180 kronor. Då förväntade man sig att det skulle finnas mycket att välja på men så var inte fallet. Det var den klart dyraste och sämsta frukosten dittills men vi blev i alla fall mätta på mackor, kokt ägg och kaffe. Vi tog oss på nytt till Paradeplatz och där köpte vi varsitt kort som gällde för obegränsat resande med spårvagnar under ett dygn.
Vi klev av och på många olika spårvagnar och fick på så sätt se flera delar av Zürich. Mellan varven gjorde vi uppehåll för fika och lunch.
För mig blev det också en promenad på egen hand i gamla stan men jag besvärades av en envis hosta.
Vi förundrades över hur rent det var överallt. Vattnet i Zürichsjön lär till och med vara drickbart.
Vattnet i kanalen som vi passerade på vår väg från hotellet till Paradeplatz såg dock inte inbjudande ut. Ett gäng ungdomar stod på paddelbrädor och tog sig fram genom kanalen. En av dem ramlade i vattnet och han kan nog inte ha njutit av det ofrivilliga doppet.
Den fina Bahnhofstrasse med dyra modebutiker och klockaffärer ligger precis utanför centralstationen. Där var det spännande att sitta vid en uteservering och äta en god klass medan vi tittade på alla människor som hastade förbi.
Tisdag 20 augusti
Det regnade i Zürich när vi åkte taxi till järnvägsstationen. Tågresan från Zürich till St Moritz skulle ta knappa tre och en halv timme. Det var meningen att vi skulle komma till St Moritz vid halv ettiden och då ha några timmar på oss att promenera runt sjön. Så blev det inte. Tåget från Zürich var sex minuter försenat och det innebar att vi missade anslutningståget i Visp. Konduktören rådde oss därför att åka vidare till Brig. Där skulle vi kunna ta ett tåg som gick till St Moritz om vi snabbade oss på. Med andan i halsen kom vi fram till det tåget. Det visade sig dock att det var Glaciärexpressen och med det tåget kunde vi inte få åka utan reserverade platser. Det fick vi veta av den barske konduktören som precis skulle vinka av tåget. Det var märkligt att konduktören på det första tåget inte kände till att detta inte var ett vanligt regionaltåg. Det var bara att leta sig fram till biljettkontoret i stationshuset för att få hjälp. Det var nödvändigt för oss att komma till St Moritz samma dag för påföljande dag hade vi reserverade platser på Glaciärexpressen som utgick därifrån. Väntan i kön blev lång. Till slut var jag i alla fall framme vid luckan och förklarade vårt ärende för tjänstemannen. Enda möjligheten för oss att komma till St Moritz den dagen var att åka hela vägen tillbaka till Zürich och där byta till ett tåg mot Chur varifrån vi skulle ta ett annat tåg till St Moritz. Vi hade inget annat val men tiden var knapp om vi skulle hinna med tåget till Zürich. Allan satt med våra väskor på perrongen varifrån Glaciärexpressen utgick och den perrongen låg en bra bit därifrån. Tjänstemannen var vänlig nog att be en kvinna hjälpa oss med väskorna och ta oss till rätt perrong så att vi inte missade tåget. Vi hann precis och i Zürich fick vi också "småspringa" för att hinna med tåget till Chur. Vid 18-tiden kom vi till St Moritz. Det var för sent för att ta en promenad men det hade ändå inte blivit någon sådan för mig. Jag kände mig allt sämre efter två dagars förkylning, som jag förmodligen hade fått efter att ha kramat om ett sjukt litet barnbarn alldeles före avresan. Febertermometern visade på 39,3 grader. Jag hade absolut ingen matlust. Det var bara sängen som gällde. Till Hotel Waldhaus am See skulle jag gärna vilja komma tillbaka en annan gång.
Onsdag 21 augusti
Febern hade försvunnit under natten men förkylningen, inklusive den irriterande hostan, var kvar. Det var dags att påbörja den efterlängtade resan med Glaciärexpressen som avgick kvart över nio.
Vi reste hela sträckan mellan St Moritz och Zermatt och det var själva den åtta timmar långa tågresan i sig som var målet. Vädret var skapligt men molnen hängde lågt. Vi slapp i alla fall regnet och solen tittade fram mellan varven. Till att börja med var vagnen vi åkte i nästan tom men i Andermatt väntade en stor grupp asiater som skulle åka med. Vi lutade oss tillbaka i våra bekväma säten och njöt av det skiftande landskapet utanför tågets panoramafönster.
Fantastiska vyer avlöste varandra, djupa raviner, vackra dalgångar med små byar och vita alptoppar. Tåget slingrade sig fram genom tunnlar och över otaliga broar och viadukter.
Tyvärr var det väldigt svårt att ta bra foton på den magnifika alpmiljön eftersom allt inne i tågvagnen speglade sig i fönstret. Trots en lång resdag blev vi aldrig uttråkade. Trerätterslunchen som vi hade förbeställt var dock en besvikelse. I stället för tomatsoppa till förrätt, som det stod i menyn, serverades en grönsallad med majskorn och dressing. Varmrätten bestod av köttfärslimpa, smaklös potatismos och överkokta morötter. Anrättningen fick mig att tänka på sjukhusmat. Som dessert kunde man välja mellan kladdkaka med vispgrädde eller osttallrik. Jag valde det senare alternativet och det fick klart godkänt.
Hostan blev allt värre under resans gång. Då vi kom fram till Zermatt strax efter klockan 17 väntade en liten elbilstaxi på oss. Den körde oss den korta vägen till hotell BW Butterfly där vi skulle bo i två nätter.
Vi fick ett mycket trevligt rum, sex trappor upp och med en balkong varifrån man kunde skymta Schweiz högsta berg, Matterhorn 4.478 meter över havet.
Efter att ha installerat oss gick vi ut på en promenad. Jag mådde inte bra men det var bara att bita ihop. Vi ville ju gärna se lite av byn den korta tiden vi skulle vara där. I byn får man endast köra med små fyrkantiga elbilar och dessa kunde man knappt höra när de kom farandes genom gatorna.
Det var många turister i den pittoreska lilla byn med sina alphyddor med prunkande blomsterlådor. Tyvärr hade jag ingen ork så det blev inte någon lång promenad.
Torsdag 22 augusti
Jag hade inte sovit en blund på hela natten utan bara suttit i en stol och hostat. Vi hade redan bokat biljetter till Gornergrat Bahn på morgonen och den utflykten ville vi inte missa.
Många av resenärerna på tåget gav sig ut på vandring. Vi nöjde oss med att gå upp till terrassen utanför restaurangen. Sen var mina krafter slut. När vi kom tillbaka till hotellet fick jag hjälp av personalen i receptionen att boka tid hos en läkare. Jag fick tid för besök direkt, förstår inte varför det ska vara så krångligt i Sverige. Hotellets chaufför körde mig dit i sin elbil. Någon timme senare kom jag ut från läkarmottagningen med recept på sex olika läkemedel som jag skulle ta mot den kraftiga luftrörskatarren som jag ådragit mig. Dessutom hade jag redan på morgonen varit på apoteket köpt tabletter som skulle lindra hostan. Det gick snabbt att få ut all medicin från apoteket.
Det var en solig dag och vi passade på att njuta en stund på balkongen innan vi gick ut på promenad i byn. Kaffe och glass fick bli dagens lunch. Hotellet bjöd på afternoon tea på eftermiddagen och vi var inte nödbedda. Även middagen åt vi på hotellet, en mycket välsmakande fiskrätt med saffranssås.
Fredag 23 augusti
Vi lämnade Zermatt på morgonen och åkte än en gång med Glaciärexpressen. Zermatt ligger vid en "återvändsgränd" så vi åkte delvis samma väg tillbaka. Dagens mål var Chur som lär vara den äldsta staden i Schweiz. Eftersom denna resa var kortare hade vi inte förbokat någon trerätters meny. Vi beställde varsin tomat- och linssoppa med bröd som vi förtärde tillsammans med vårt medhavda vatten. Soppan smakade alldeles utmärkt och utsikten från tåget kunde vi inte klaga på. Den här dagen var det inga moln som skymde delar av utsikten. Vi satt som klistrade vid fönstren och bara njöt av det sagolikt vackra alplandskapet.
Vid halvtretiden var vi framme i Chur där vi hade bokat rum på Hotel Post. Vi hade bara eftermiddagen på oss i denna stad så vi gick ut så snabbt vi kunde i det behagliga vädret. Ett par timmar senare slog vi oss ner vid en uteservering och beställde varsin schweizerschnitzel. Det var en av resans ditintills bästa måltider. Medan vi satt under markisen och åt och tittade på folklivet runt omkring öppnade sig plötsligt himlen. Regnet vräkte ner men upphörde som tur var innan det var dags att bege sig tillbaka till hotellet.
Lördag 24 augusti
Tågstationen visade sig vara riktigt nära hotellet om man inte tog en omväg som taxibilen dagen innan hade gjort, förmodligen på grund av enkelriktade gator. Nu kunde vi promenera dit för att åka med Berninaexpressen som avgick vid halvniotiden.
Det är Europas högst belägna järnvägssträcka och banan gick i tvära kurvor. Tåget susade fram genom tunnlar och över höga viadukter, passerade djupa raviner, dalar med små byar och glaciärsjöar med kristallklart vatten.
Vid sidan av järnvägsspåren gick leder som var populära bland mountainbikecyklister och vandrare.
Ospizio är banans högsta punkt, 2.253 meter över havet.
Vid Alp Grüm, 2.091 meter över havet, gjorde tåget ett uppehåll och passagerarna fick kliva av en stund för att fota.
Efter Alp Grüm fortsatte färden över högplatån en stund innan banan började slingra sig nedåt mot Tirano på gränsen mellan Schweiz och Italien. Totalt tog denna fantastiska tågresa omkring fyra och en halvtimme. I Tirano bytte vi till tåget som gick till Milano. Det tåget var väldigt slitet jämfört med de som vi hade åkt med i Schweiz och Tyskland. Ett tag gick järnvägen parallellt med den vackra Comosjön men jag hann bara ta ett par foton där innan min mobil "dog".
Strax före klockan 16 var vi framme i Milano och tog en taxi till Hotel Canova. Det var helt onödigt med taxi visade det sig för hotellet låg en kort promenad från stationen. Då den trevlige mannen i hotellreceptionen såg våra pass sa han direkt "Zlatan". Vi talade om att vi gärna ville se en fotbollsmatch på San Siro-arenan och han lovade hjälpa oss att boka biljetter till morgondagens match. Han rekommenderade också en nyöppnad restaurang för kvällens middag, vilken vi hittade efter att ha letat och frågat om vägen. Det var en originell inredning i restaurangen. Mitt i matsalen stod ett stort långbord av massivt trä. Där skulle man sitta emot varandra men vi var tidiga så några bordsgrannar hade vi inte. Tur var väl det för det hade inte varit trevligt för andra gäster att ha ett par hostande och snorande grannar alldeles inpå sig under måltiden. (Ja Allan hade blivit smittad av förkylningen men han slapp i alla fall hostan.)
En tallrik med välsmakande italienska charkuterier fick bli kvällens middag.
Då vi kom tillbaka till hotellet väntade vi säkert en timme utanför receptionen medan mannen bakom disken försökte fixa fotbollsbiljetter. Han skulle betala dem med sitt eget kreditkort och sen få kontanter av oss. Omkring 100 euro per biljett skulle det kosta för någorlunda bra platser. Till slut var biljetterna bokade och betalade men när han kollade på utskriften visade det sig att matchen hade flyttats till måndagskvällen. Det borde han väl ha sett innan han bokade. Vi skulle lämna Milano på måndag eftermiddag och kunde därför inte utnyttja biljetterna. Jag vet inte vad han gjorde med dem men vi hade så klart ingen lust att betala honom för dem. Vi sade god natt efter ännu en händelserik dag.
Söndag 25 augusti
Det var drygt 30 grader ute. Efter frukost promenerade vi den korta biten till centralstationen. Där utanför passerade hop on hop off-bussarna. Det var en bra idé att ta en sådan när man var för första gången i en stor stad där man inte hittade. Dessutom var det i varmaste laget för att promenera.
Vi åkte med en stund och kom så småningom till Piazza Duomo.
Kyrkan, Il Duomo, är en av världens största och det var verkligen ett imponerande byggnadsverk.
För att komma upp på taket kunde man åka hiss men man fick gå i en hel del trappor också.
Den utlovade vackra utsikten var lite väl överdriven. Det var inte lika fin utsikt därifrån som det var från taket på Peterskyrkan i Rom men jag tyckte ändå det var mödan värt att ta sig dit upp. Min reskamrat höll inte med mig.
På gågatan Calle Dante hittade vi en väldigt trevlig uteservering. Där fick det bli en sen lunch innan vi hoppade på en ny buss.
Det måste vara väldigt mörkt i lägenheterna i detta hus.
Bussen passerade San Siro så vi fick i alla fall se var de stora fotbollslagen spelar sina matcher.
Måndag 26 augusti
Vi hade hela förmiddagen att tillbringa i Milano. Alldeles i närheten av vårt hotell låg en metrostation. Efter att ha köpt biljetter klev vi på ett tunnelbanetåg som tog oss till Piazza Duomo. Det vackra, inglasade shoppingcentret Galleria Vittorio Emanuele är beläget alldeles intill kyrkan.
Där hittar man lyxiga italienska modeaffärer, knappast något för folk med små plånböcker. Vi nöjde oss med en dyr fika.
Den här lustige mannen skrämde upp duvorna som satt i statyn med sin dans. Sen väntade han på applåder.
Centralstationen i Milano är en mäktig byggnad, den största i Italien efter Roms centralstation. Det kryllade av ankommande och avgående resenärer som rusade fram med sina väskor.
Vi hittade vårt tåg och en timme senare anlände vi till Peschiera del Garda. Utanför stationshuset väntade vår värdinna Flora med sin röda lilla bil. Villa Flora, där vi skulle bo i fem nätter, låg några kilometer utanför centrum i ett område som hette San Benedito. Rummet var fint och hade en egen balkong på skuggsidan, guld värd eftersom det var väldigt varmt utomhus.
Huset, som endast hade tre rum för gäster, låg i ett villaområde så det fanns inte många matställen på gångavstånd. Vi hittade i alla fall en restaurang där vi åt en god middag. Det började skymma men vi tog oss ner till strandpromenaden inte långt från Villa Flora. Det var fortfarande människor på stranden och några badade.
Nu skulle vi tillbringa fyra hela dagar på en och samma plats. Nya äventyr väntade.
Tisdag 27 augusti
Utan bil var Villa Floras läge inte det bästa men vår värdinna var snäll nog och gav oss skjuts till de centrala delarna av Peschiera del Garda efter frukost. Vi gick direkt till turistbyrån för att få information om båtturer bland annat. Därefter promenerade vi runt i de ringlande gränderna med fina gamla hus som inhyste butiker, restauranger och barer.
Peschiera del Garda är en mycket charmig stad med alla sina färgrika blomdekorationer och den vackra utsikten över sjön.
På tillbakavägen gick vi till fots längs den vackra strandpromenaden.
Onsdag 28 augusti
En båtutflykt på den vackra Gardasjön stod på programmet. Vi ville utforska några andra platser runt Italiens största sjö.
Den första båtresan gick till Sirmione som ligger längst ut på en halvö, en charmig liten stad med mysiga gränder och en ståtlig borg.
Sirmione sägs vara Gardasjöns mest besökta stad. Efter att ha strosat omkring en stund tog vi en fikapaus vid torget.
Nästa stopp på agendan var Bardolini där vi steg iland efter en timmes färd.
Det är också en pittoresk liten stad med en trevlig stadskärna och en livlig strandpromenad med uteserveringar och glassbarer.
En svalkande Aperol passade bra i värmen.
Turisttäta Garda låg inte långt därifrån. I många gränder låg barerna tätt och utbudet av varor i butikerna var helt anpassat efter turisterna.
Den fina strandpromenaden var väldigt lång och även här låg uteserveringarna på rad.
Vi slog oss ner på en uteservering längs strandpromenaden och beställde in dagens andra Aperol. Det var väldigt trevligt att sitta där och se ut över sjön och samtidigt läppja på den läskande drycken.
Efter en händelserik dag var det dags att ta båten tillbaka till Peschiera del Garda.
Torsdag 29 augusti
Det var riktigt hett utomhus redan tidigt på morgonen. Vi bestämde oss för att tillbringa dagen vid badstranden en kort promenad från Villa Flora.
Längs med strandpromenaden fanns soffor att sitta på så vi slog oss ner på en av dem.
Den var inte särskilt bekväm men det hade heller inte varit skönt att ligga på stranden som bestod av småsten. Ville man slippa få ont i fötterna när man gick ut på stenstranden behövde man ha skorna på. Sjöns vatten, som på håll såg så inbjudande ut, var inte lika lockande vid den här stranden. Många människor badade och de var ganska "grötigt" där man skulle gå i. Det fick räcka med ett dopp och skorna hade vi på oss i vattnet. På en strandbar i närheten tog vi varsin Aperol. Vår favoritdrink smakade inte lika bra när den serverades i plastglas och med väl mycket is men den läskade i värmen. Vi 13-tiden var vi nöjda och gick upp för att leta efter ett lunchställe. Det blev en pizzeria utefter stora vägen. Eftermiddagen tillbringades med lite läsning på vår sköna balkong samt en promenad för min del.
Fredag 30 augusti
Värmen var tryckande men vi kände inte för att tillbringa dagen på stenstranden. Visst är Gardasjön med dess omgivningar mycket vackra men vill man bada skulle jag nog hellre välja ett annat resmål. Förmodligen finns det bättre stränder vid andra delar av sjön men eftersom vi åkte tåg var det enklast att välja en ort där tågen passerar. Men nu åkte vi inte till Gardasjön för att bada. Vi gick längs den fina strandpromenaden in till centrum, stannade här och där, tittade på de som fiskade och njöt av utsikten över sjön. Inne i centrum fanns ett litet turisttåg som åkte runt i omgivningarna. Det var perfekt en dag som denna.
Lunchen åt vi inne i stan och lite senare tog vi bussen tillbaka till San Benedito.
Lördag 31 augusti
En taxi hämtade oss vid halv nio-tiden och körde oss till tågstationen. Tåget till Verona tog bara en kvart men stationen låg en bit utanför stan så det blev att ta en taxi igen. Vi ville bo i gamla stan och hade bokat rum på Alla Casa di Lucia. En oansenlig skylt var uppsatt utanför porten till detta bed and breakfast-ställe. Vi ringde på klockan utanför porten men ingen svarade. Incheckning skulle inte vara förrän vid 14-tiden och nu var klockan bara halv elva. Vi kunde väl inte behöva sitta på en bar med våra väskor i flera timmar. Tursamt nog blev vi insläppta genom porten av en man som skulle in i huset. Det visade sig vara ett vanligt flerfamiljshus och Alla Casa di Lucia låg där inne någonstans. Det fanns ingen namnskylt innanför porten så vi visste inte till vilken våning vi skulle åka. Vi chansade på våning fyra som låg högst upp. Där fanns inte vårt övernattningsställe. Vi tog oss ner till våning tre, bingo, men ingen svarade när vi ringde på dörren. Efter en kort stund kom det ut ett par som bodde där och de släppte in oss med våra väskor. Där inne var värden själv. Det var märkligt att han inte svarade när vi ringde på. Vi fick i alla fall ställa in våra väskor så vi kunde bege oss ut på stan. Café al Teatro, som låg på samma gata som vårt övernattningsställe, blev vår favoritrestaurang under vistelsen i Verona.
I gamla stans gränder var det så många turister att det var svårt att ta sig fram.
Efter en del letande hittade vi till Julias hus. Romeo och Julia är ju bara karaktärer i Shakespeares mest kända pjäs men turisterna, inklusive oss, flockades för att se den berömda balkongen och Julias staty.
Den som orkade ta sig upp för de branta trapporna i huset kunde ställa sig i kö för att gå ut och fota på balkongen. Det var många som ville ha bilder på sig själva där. Jag tog foton på folkhavet nedanför.
Vi promenerade till det stora torget Piazza Bra. Mitt på torget ligger den enorma amfiteatern från romartiden som är Veronas största attraktion.
I den välbevarade arenan spelas numera operaföreställningar under månaderna maj till september. Denna kväll skulle Verdis opera Aida framföras och vi hade bokat biljetter hemifrån. Vi satte oss ner vid en servering mittemot arenan och beställde glass och kaffe. "Gladiatorer" försökte locka folk till att låta sig fotograferas tillsammans med dem. Det gick lika bra att ta foton på håll. På eftermiddagen gick jag en promenad på egen hand i den vackra gamla kulturstaden.
Jag ville gärna se arenan i dagsljus och löste en biljett för att komma in. Den var kolossal med branta trappor som ledde upp till åskådarläktarna. Sätena såg väldigt obekväma ut men man kunde hyra kuddar att sitta på och det tänkte vi göra på kvällen.
Regnet hängde i luften när jag gick ut på stan igen och efter en stund vräkte det ner. Försäljarna av paraplyer och regnponchos dök upp som svampar ur jorden och gjorde goda affärer.
Själv skyndade jag mig till Piazza Erbe där jag slog mig ner under en markis utanför en restaurang. En cappuccino smakade bra i väntan på att regnet skulle upphöra.
Jag var orolig för att det skulle fortsätta att regna på kvällen. Eftersom operaföreställningarna spelas under bar himmel ställer man in vid regn. Efter någon timme hade det slutat att regna och jag kunde ta mig tillbaka till Alla Casa di Lucia. Kvällen var fin och föreställningen skulle börja 21.45. Dessförinnan åt vi en god middag på vårt favoritställe, ett stenkast från vårt hotell. Sen var det skönt att gå den korta biten till arenan.
Arenan rymmer upp till 22000 åskådare och de flesta satt på den branta stenläktaren. När man väl var på plats efter att ha klättrat upp för de branta trapporna fick man sin belöning. Det var mäktigt att sitta där under stjärnhimlen och se den färgsprakande föreställningen.
Vi hade läst in oss på handlingen men det var lite svårt att hänga med ändå. Operan framfördes naturligtvis på italienska men textmaskinen, som visade texten på engelska, satt för långt bort för att man skulle kunna läsa vad de sjöng om. Samtidigt ville man gärna titta på det som hände på scenen. Det var en helt magisk kväll som slutade först efter midnatt.
Söndag 1 september
När vi ändå var i trakten ville vi besöka Venedig, väl medvetna om att denna stad till stor del är en turistfälla men samtidigt en unik plats. Det blev taxi tillbaka till stationen i Verona och sen tog tågresan dryga timmen. När tåget närmade sig Venedig gick järnvägsspåren parallellt med Adriatiska havet. Staden är helt bilfri. När man ska ta sig runt blir det till fots eller med båt. Det första vi gjorde var att köpa varsin 24-timmars biljett som gällde för obegränsad användning på s.k. vaporettis (vattenbussar). Kön för att komma ombord på båten var lång och det knuffades hit och dit. Så småningom kom vi med en båt som snabbt blev överfull.
Rialtobron är den äldsta av broarna över Canal Grande.
Båten passerade många gamla byggnader som var mer eller mindre slitna. Det här var säkert ett fint palats en gång i tiden.
Venedigs mäktiga kaj, Riva degli Schiavoni, ligger nära Markusplatsen. Där låg gondoler på rad. I bakgrunden syns Santa Maria-basilikan.
På världskända Markusplatsen flockades duvorna.
Vi slog oss ner vid en uteservering och beställde varsin Aperol. Det var spännande att sitta där och titta på folklivet medan vi läppjade på den goda drinken, som för övrigt var hutlöst dyr. Men det hade vi räknat med.
Efter att ha bråkat en lång stund framför ögonen på oss försonades paret till slut. Det hade varit intressant att veta vad de grälade om.
Stärkta av drycken strosade vi omkring i gränderna en stund innan vi bestämde oss för att ta en gondoltur.
Att åka gondol måste man ju pröva på när man är i Venedig.
Det var inte billigt och priset gick inte att förhandla om. Man kunde ta den lilla turen som tog 25 minuter eller den stora som tog en trekvart. Vi slog till och valde den senare för att på så sätt komma längre in i kanalsystemet. Gondolen åkte under "Suckarnas bro" som en gång i tiden var kopplad mellan fängelserna och domstolen.
Många byggnader var i väldigt dåligt skick, delvis på grund av stigande vattenmassor. Dörrar som vätte ut mot kanalen såg inte ut att kunna öppnas på grund av det höga vattenståndet.
En av stadens finaste byggnader är Dogepalatset. Vill man besöka det får man vara beredd på att vänta länge i kö.
Det hade börjat skymma när vi kom tillbaka till Verona. Då kom nästa problem. Det fanns inga taxibilar och kön av människor som väntade på en sådan var lång. Jag tror att vi väntade mellan en halv och en timme innan det blev vår tur att kliva in i en taxi. Vi styrde kosan mot vår favoritrestaurang där vi åt en lätt middag. Vid det här laget kände kyparna igen oss. När vi talade om att vi skulle lämna Verona påföljande morgon bad de oss vänta en stund. Då notan var betald kom det in två små glas med Limoncello som restaurangen bjöd på. Det var verkligen ett fint slut på vår vistelse i Verona.
Måndag 2 september Det var dags att packa väskorna igen. Efter den torftiga frukosten som serverades på Alla Casa di Lucia skulle färden gå norrut. Slutmålet för dagen var Würzburg dit vi kom vid 17-tiden efter tågbyte i München. Hotel Regina låg mitt emot järnvägsstationen, en oansenlig byggnad utifrån sett men med ett av de bästa rummen vi hade haft under hela resan. Dessutom var priset oförskämt lågt och utsikten kunde vi heller inte klaga på. Överallt syntes fält med vinrankor.
Würzburg är en "vinstad" fick vi veta och det insåg vi när vi beställde öl till maten hos Julius-Spital Weinstuben. Där serverades minsann ingen öl så det fick bli vitt vin till våra wienerschnitzlar som, tillsammans med den största sallad man sett, smakade väldigt bra.
Würzburg var för övrigt en mycket trevlig stad. Här skulle man gärna ha stannat en extra dag.
Tisdag 3 september
Tåget till Hamburg avgick vid halvniotiden. Efter tågbyte åkte vi vidare till Oldenburg Holstein. Det ösregnade när vi kom fram så vi skyndade oss in i stationshuset tillsammans med vårt bagage. Någon taxi syntes inte till men en man i väntrummet var vänlig nog att ringa och beställa en sådan åt oss. Vi fick vänta ganska länge innan den dök upp. Ett tyskt par, vars taxi inte hade kommit, delade den med oss. Vi gjorde upp med taxichauffören att han skulle hämta oss påföljande morgon när vi skulle åka tillbaka till stationen. Det var bäst att vara på den säkra sidan. Så roligt det var att återse Hotel Hoheluft. Där har vår familj bott många gånger men nu var det sju år sen jag senast var där.
Allt var sig likt, inklusive den gamle gubben som satt i receptionen. Han drev hotellet i många år men nu är det hans son som har övertagit driften. Regnet hade upphört så jag tog en promenad ner till centrum. Middagen skulle vi självklart äta på det vanliga stället, Acropolis.
Allan hade sett fram emot att äta deras, som han tyckte, goda kalvlever som serverades där för sju år sedan. Den rätten fanns tyvärr inte på menyn längre så han beställde svinlever istället. Det var inte alls samma sak sa han. För min del får lever i alla former vara. Min grillade lammfilé smakade utmärkt men portionerna i Tyskland är alldeles för stora. Mycket mat blev kvar på tallriken.
Onsdag 4 september
Taxin var på plats i god tid och det gick snabbt att komma fram till stationen. Det blev en lång väntan på tåget inne i det tråkiga lilla stationshuset.
Jag hade en fråga angående tågresan eftersom biljetterna var svåra att tyda så jag passade på att vända mig till mannen på biljettkontoret. Han var lika trist som stationen och talade surt om för mig att det var min skyldighet att kontrollera biljetten på internet innan avresan. Han kunde inte hjälpa mig. Det löste sig i alla fall. Vi tog tåget mot Puttgarten där det åkte upp på färjan. Under överfarten fick vi vistas i de övre regionerna så vi passade på att ta en fika och ett wienerbröd, det var ju en dansk färja. Kaffet som serverades i en pappmugg var näst intill odrickbart och inte var det billigt heller. I Rödby fick vi kliva av tåget för att ta bussen till Köpenhamn. Detta på grund av banarbeten. För första gången under denna resa, förutom vid incheckningar på hotell, fick vi visa våra pass. Två poliser spärrade vägen mot bussen så att ingen obehörig skulle kunna smita förbi. I Köpenhamn hade vi drygt två timmar till godo innan tåget till Stockholm skulle avgå. Köpenhamns centralstation var en besvikelse. Nog hade vi trott att det skulle finnas en restaurang där man kunde äta en god lunch men där fanns bara snabbmatställen, lika trista som själva stationshuset.
Tur att vi hade fått en god frukost på Hotel Hoheluft så svälta behövde vi inte. Om man ville sitta ner så var det dessa snabbmatställen som stod till buds, förutom hos McDonalds där folk åt ståendes vid höga bord. För att slippa stå i väntan på tåget tog vi varsin liten rätt men gott var det inte. Prick klockan 16.23 avgick tåget mot Stockholm och förutom en mindre försening innan vi kom till Linköping gick resan som på räls.
