Klockan var 14.45 lokal tid och KLM-planet var på väg att landa på José Martís internationella flygplats i Havanna. Av någon anledning fick planets kapten inte landningstillstånd utan vi fick flyga runt i cirklar under en halvtimme innan nedflygningen kunde påbörjas. Väl nere på marken köade vi i närmare en timme vid invandringskontrollen innan vi släpptes in i landet. Vi fick fatt i våra väskor och hittade ett växlingskontor där några av våra medhavda euros förvandlades till pesos convertibles (CUC). Sen var det bara att sätta sig i en taxi för vidare färd in mot de centrala delarna av Havanna. Regnet öste ner denna vår första eftermiddag på Kuba. Vi hann ändå få en glimt av det som man förknippar med Havanna, gamla amerikanare i grälla färger som rullade på gatorna. De första tre nätterna i landet skulle mina reskamrater, Allan och Marianne, och jag bo på Casa Maribel i Habana Vieja, gamla stan. Vårt trebäddsrum låg flera branta trappor upp i huset men det såg trevligt ut och vi hade en egen liten balkong där vi kunde sitta. Den efterlängtade resan till Kuba hade börjat.
Husen runt omkring, liksom vårt hus, såg väldigt slitna ut på utsidan.
En man höll på med renovering av huset mitt emot men han verkade inte bekymra sig om sin egen säkerhet.
Efter en kort promenad till restaurangen Piña de Plata i närheten för att äta något var det sängen som gällde. Trots all högljudd musik från gatan och omkringliggande hus somnade vi direkt.
Torsdag 19 oktober
Solen sken och det blev allt varmare. Efter frukost tog vi en promenad till närmaste bank för att växla mer euros till pesos convertibles, Kubas turistvaluta. Utanför banken ringlade en lång kö och innanför dörren stod en vaktmästare som släppte in folk allteftersom andra gick ut. När det äntligen var min tur vid kassan visade det sig att man inte fick växla pengar om man inte hade passet med sig. Det låg i kassaskåpet på vårt rum så det var bara att knalla tillbaka, gå upp för alla trappor och plocka fram passet. När jag kom tillbaka till banken var kön borta så det gick snabbt att växla pengar. Ute på gatan körde en tjusig gammal amerikanare förbi. Föraren var en ung trevlig kille som var på jakt efter kunder. Vi beslöt oss för att åka på en tre timmars rundtur i denna Pontiac från 1955.
Det blev en intressant tur till Havannas olika stadsdelar. Vid Plaza de la Revolución, revolutionstorget, stannade vi till och tog en kortare promenad. Che Guevara höll ögonen på oss.
Från platsen där Havannas tjugo meter höga kristusstaty står har man en mycket fin utsikt över staden.
I Parque Almendares gjorde vi ett längre stopp. Utanför parken kunde man läsa några kloka ord av Fidel Castro.
Vi slog oss ner vid en liten servering. Vår chaufför frågade om vi ville ha varsin Piña Colada. Ja det ville vi gärna så han gick och beställde fyra sådana som skulle vara alkoholfria. När servitören kom med glasen ställde han också en flaska Havana Club på bordet. Det var bara att hälla i så mycket rom man önskade, priset var det samma med eller utan. Chauffören avstod men vi andra tre tyckte nog att drinken smakade bättre med en skvätt rom i.
Vi åkte längs Malecón, Havannas berömda strandpromenad, som under orkanen Irma var helt dränkt i vatten.
Efter turen var det dags för lunch och vi gick in på närmaste restaurang som såg bra ut. Vi hann inte mer än beställa maten innan en orkester klev upp på estraden. De spelade så högt att det var absolut omöjligt att föra ett samtal. Säkert ville de ha betalt efteråt också men vi skulle hellre ha betalat för att få dem att sluta.
Efter turen var det dags för lunch och vi gick in på närmaste restaurang som såg bra ut. Vi hann inte mer än beställa maten innan en orkester klev upp på estraden. De spelade så högt att det var absolut omöjligt att föra ett samtal. Säkert ville de ha betalt efteråt också men vi skulle hellre ha betalat för att få dem att sluta.
En äldre man dansade salsa utanför det delvis öppna fönstret medan han tittade på oss. Han verkade i alla fall njuta av "oväsendet" och vi förstod att han hoppades på att få en slant för uppvisningen. När musiken äntligen slutade hade vi i stort sett ätit klart. En av musikanterna gick mycket riktigt runt för att samla in pengar. Han fick inga av oss och såg riktigt sur ut och det kunde vi förstå men bandets högljudda musik hade vi inte gillat. Däremot gav vi en slant till den dansande mannen. Nästa gång skulle vi välja en restaurang utan estrad. När vi efter lunchen gick ut på en promenad i Havannas gamla kvarter såg vi dansmannen igen. Nu dansade han salsa utanför en annan restaurang. Det var tydligen så han tjänade ihop till sitt levebröd.
Den långa gågatan Calle Opispo, som låg ett stenkast från Casa Maribel, är Havannas turistgata nummer ett. Där kryllade det av turister och det fanns butiker av allehanda slag.
En av affärerna hette Agua y Jabón (vatten och tvål) och därutanför köade människor för att komma in och handla. Precis som på banken stod en vakt innanför dörren och han släppte in kunder allteftersom. Vi hade redan förstått att tvål och shampo var eftertraktade varor på Kuba för många människor hade kommit fram till oss och frågat om vi hade något sådant att skänka.
En av affärerna hette Agua y Jabón (vatten och tvål) och därutanför köade människor för att komma in och handla. Precis som på banken stod en vakt innanför dörren och han släppte in kunder allteftersom. Vi hade redan förstått att tvål och shampo var eftertraktade varor på Kuba för många människor hade kommit fram till oss och frågat om vi hade något sådant att skänka.
Under vår promenad i gamla stan kunde vi konstatera att många gator i var i stort behov av renovering men efter revolutionen har man inte haft tillräckligt med pengar för att rusta upp vare sig hus eller gator.
Efter att ha strosat runt på stan någon timme tog vi oss tillbaka till Casa Maribel. Det var dags att ta dagens andra dusch svettiga som vi var. Vi tog det lugnt med en dricka på vår lilla balkong fram till klockan 18 då vi skulle träffa vår guide Brenda och de övriga fem personerna som skulle bli vårt resesällskap under de nästkommande 18 dagarna.
Efter att ha strosat runt på stan någon timme tog vi oss tillbaka till Casa Maribel. Det var dags att ta dagens andra dusch svettiga som vi var. Vi tog det lugnt med en dricka på vår lilla balkong fram till klockan 18 då vi skulle träffa vår guide Brenda och de övriga fem personerna som skulle bli vårt resesällskap under de nästkommande 18 dagarna.
För enkelhetens skull hade vi denna gång valt att åka på en rundresa arrangerad av resebyrån Läs och Res. Annars har vi alltid själva gjort upp vårt program och rest på egen hand. Brenda gick igenom programmet med oss. Därefter gick vi tillsammans med våra blivande reskamrater till Piña de Plata för att äta något.
Fredag 20 oktober
Det här var dagen då mycket gick på tok. På morgonen åkte hela gruppen med Brenda i spetsen till ett torg nära Callejón de Hamel. Där anslöt en man som berättade för oss om Santería, en slags blandning av katolisicm och afrikansk religion som slavarna tog med sig från Afrika. Religionen har många utövare på Kuba och för att bli accepterad i detta samfund måste man bära vita käder under ett år. Vit klädsel krävs också om man vill närvara vid religiösa ceremonier. Mannen pratade länge och väl och hans accent gjorde att man fick lov att vara mycket koncentrerad om man ville hänga med. Till slut blev det för många detaljer och åtminstone jag tappade intresset. Det var mer spännande att studera damerna som gympade på torget under ledning av en instruktör.
När "santería-lektionen" äntligen slutade gick vi vidare till ett hus där det bodde en santeríafamilj. Innanför dörren fanns en otrolig mängd föremål uppställda. De symboliserade tydligen olika saker. Medan guiden fortsatte sin utläggning tänkte jag mest på att det skulle vara mycket jobbigt att damma där.
Då föreläsningen var slut traskade vi vidare till Callejón de Hamel där vi tittade på målningar både utomhus och inomhus.
Dit skulle man annars gå på söndagseftermiddagar för se på när det dansas rumba på gatan. Vi hade dock tur för denna dag var det kulturens nationaldag och då skulle det bli rumbafest trots att det var fredag. Klockan 15 skulle det börja och då tänkte vi vara på plats.
En av damerna i vårt sällskap hade hört talas om en glassbar där man kunde äta mycket god glass. Dit skulle det inte vara långt att gå från där vi befann oss så alla vi sju i gruppen ville gärna följa med. Vi fortsatte gatan framåt. Gamla gamla vrålåk körde på gatorna och spydde ut avgaser som förpestade luften. Man kunde riktigt se den svarta röken som bolmade ut från avgasrören.
Blir det problem med bilen så är det bara att lägga sig ner mitt i gatutrafiken och börja mecka.
Efter mycket frågande så hittade vi glassbaren till slut. Förväntningarna var stora men vi blev ganska besvikna. En liten glasskula med isbitar i serverades i ett glas till en kostnad av ungefär motvärdet av 25 kronor per styck. Allan, Marianne och jag tog en taxi tillbaka till gamla stan. Den här gången var taxin en skruttig gammal bil som såg ut att knappt hålla ihop. Ett nytt bankbesök stod på tur. Vi tänkte växla in våra resterande euros och passen hade vi med oss. Kön utanför banken var återigen väldigt lång och flera personer skämdes inte över att tränga sig före. Efter närmare en timmes väntan hade vi fått våra pesos convertibles.
Vi gick över Parque Central, ett fint torg intill Havannas gamla stadsdelar. Utanför Hotel Inglaterra stod de amerikanska femtiotalsbilarna på rad i väntan på kunder. Det var bara att välja och vraka om man ville ta en tur.
Parque Central är en så kallad Wifi hotspot plats. På Kuba har man inte internet hemma utan man måste gå till en sådan plats för att koppla upp sig. För att kunna göra detta behöver man ett speciellt surfkort, una tarjeta ETECSA, som ger tillgång till internet under en timme. På torget satt många personer och surfade. Vi skulle också behöva köpa sådana kort för att kunna koppla upp oss. Först skulle vi i alla fall äta lunch.
En man och en kvinna kom gående emot oss över torget.
De stannade till, mannen sa hej och frågade om vi inte kände igen honom. Han arbetade som vakt på vårt hotell sa han. Redan där borde vi ha reagerat för vi bodde inte på något hotell utan på ett "casa particular", privatboende hemma hos en familj. Både mannen och hans fru var mycket välklädda. Inte kunde väl en vakt tjäna så mycket? Ingen av oss kände igen honom men vi ville inte vara oartiga. Han erbjöd sig att följa med oss till en så kallad paladar där man kunde äta mycket god mat. En paladar är ett privathem som har fått tillstånd att laga mat hemma till några få gäster. Utmärkt tyckte vi, visa av gårdagens lunch med tillhörande oljud. Samtidigt passade vi på att fråga var man kunde köpa ett ETECSA-kort. Det visste han. Han sprang in på ett hotell vid torget och köpte ett åt mig. Tio CUC (ungefär 90 kronor) hade han lagt ut. Marianne behövde också ett kort. Efter en ny vända till hotellet kom han tillbaka med ett kort åt henne också. Han öppnade en stor fet plånbok med många sedlar i. Allan såg att det även låg svenska sedlar där. Han stoppade ner de 20 CUC som han fått av oss. Antonio, som han sa att han hette, ville ta med oss till ett ställe där man kunde köpa fina cigarrer till ett bra pris. Just denna dag såldes de dessutom för halva priset. Det erbjudandet nappade vi inte på.
El Palador Güiro låg en trappa upp i huset.
Lunchen blev hiskeligt dyr men vi får skylla på att vi ännu inte vant oss vid kubanska priser eller på att vi hade fått solsting. En burk av det inhemska ölet Cristal kostade drygt fyra CUC mot normalt två på alla andra ställen vi senare besökte. Fiskrätten var både torr och trist och kostade 18 CUC per man, alltså mer än 150 svenska kronor. El Palador Güiro i Havanna är inget ställe vi kan rekommendera. Förmodligen fick Antonio provision för att han tog dit oss. Inte nog med det. När jag gick in på "damernas" hade han frågat Marianne och Allan om de kunde ge honom 20 CUC (omkring 180 kronor) till mat åt barnen. De tyckte inte att de kunde inte neka eftersom det gällde barn och de gav honom dessa pengar. När jag kom tillbaka till bordet var han försvunnen. Naturligtvis fanns det ingen Antonio på Casa Maribel när vi senare frågade. Ett ETECSA-kort kostar två CUC fick vi också veta. Han tjänade stora pengar den där dagen denne "Antonio".
Parque Central är en så kallad Wifi hotspot plats. På Kuba har man inte internet hemma utan man måste gå till en sådan plats för att koppla upp sig. För att kunna göra detta behöver man ett speciellt surfkort, una tarjeta ETECSA, som ger tillgång till internet under en timme. På torget satt många personer och surfade. Vi skulle också behöva köpa sådana kort för att kunna koppla upp oss. Först skulle vi i alla fall äta lunch.
En man och en kvinna kom gående emot oss över torget.
De stannade till, mannen sa hej och frågade om vi inte kände igen honom. Han arbetade som vakt på vårt hotell sa han. Redan där borde vi ha reagerat för vi bodde inte på något hotell utan på ett "casa particular", privatboende hemma hos en familj. Både mannen och hans fru var mycket välklädda. Inte kunde väl en vakt tjäna så mycket? Ingen av oss kände igen honom men vi ville inte vara oartiga. Han erbjöd sig att följa med oss till en så kallad paladar där man kunde äta mycket god mat. En paladar är ett privathem som har fått tillstånd att laga mat hemma till några få gäster. Utmärkt tyckte vi, visa av gårdagens lunch med tillhörande oljud. Samtidigt passade vi på att fråga var man kunde köpa ett ETECSA-kort. Det visste han. Han sprang in på ett hotell vid torget och köpte ett åt mig. Tio CUC (ungefär 90 kronor) hade han lagt ut. Marianne behövde också ett kort. Efter en ny vända till hotellet kom han tillbaka med ett kort åt henne också. Han öppnade en stor fet plånbok med många sedlar i. Allan såg att det även låg svenska sedlar där. Han stoppade ner de 20 CUC som han fått av oss. Antonio, som han sa att han hette, ville ta med oss till ett ställe där man kunde köpa fina cigarrer till ett bra pris. Just denna dag såldes de dessutom för halva priset. Det erbjudandet nappade vi inte på.
El Palador Güiro låg en trappa upp i huset.
Lunchen blev hiskeligt dyr men vi får skylla på att vi ännu inte vant oss vid kubanska priser eller på att vi hade fått solsting. En burk av det inhemska ölet Cristal kostade drygt fyra CUC mot normalt två på alla andra ställen vi senare besökte. Fiskrätten var både torr och trist och kostade 18 CUC per man, alltså mer än 150 svenska kronor. El Palador Güiro i Havanna är inget ställe vi kan rekommendera. Förmodligen fick Antonio provision för att han tog dit oss. Inte nog med det. När jag gick in på "damernas" hade han frågat Marianne och Allan om de kunde ge honom 20 CUC (omkring 180 kronor) till mat åt barnen. De tyckte inte att de kunde inte neka eftersom det gällde barn och de gav honom dessa pengar. När jag kom tillbaka till bordet var han försvunnen. Naturligtvis fanns det ingen Antonio på Casa Maribel när vi senare frågade. Ett ETECSA-kort kostar två CUC fick vi också veta. Han tjänade stora pengar den där dagen denne "Antonio".
Efter lunchen gick vi den korta vägen till El Floridita, baren där Hemingway brukade dricka en daiquiri.
Där serveras numera daiquiris på löpande band och i ett hörn fanns en byst av Hemingway med en daiquiri framför sig.
Det var full rush i baren och ett band spelade hög musik. Vi drack ur våra daiquiris och tog sedan en taxi, en Chevrolet från 1957, till Callejón de Hamel. Klockan hade precis slagit tre och vi hade hittat varsin sittplats i skuggan. Nu väntade vi bara på att dansen skulle börja. Någon gång mellan klockan tre och fyra fick vi veta. Klockan kvart i fem hade vi ännu inte sett till några rumbadansare. Då gav vi upp. Det kostar inte mycket att åka taxi i Havanna så det blev en ny resa tillbaka till gamla stan. Nu längtade vi efter en dusch och något kallt att dricka. Senare på kvällen satt vi på vår balkong och läste i den bok om Kuba som vi fått av vår researrangör. Det borde vi ha gjort tidigare för i den boken läste vi att vårt möte med "Antonio" var ett typexempel på hur man blir lurad på Kuba. Vi kunde inte annat än skratta åt att vi hade varit så lättlurade.
Lördag 21 oktober
Frukosten serverades redan klockan 06.30 och en timme senare blev vi hämtade av Brenda och en minibuss som skulle ta oss till flygplatsen för vidare färd till Baracoa på sydöstra Kuba. Efter cirka 30 minuter var vi framme, väskorna lastades ur och vi gick in i terminalen. Då visade det sig att vi hade kommit till fel flygplats. Det fanns två stycken med samma namn. Brenda fick tag i chauffören som kom tillbaka, lastade in både väskor och folk i bussen och sen bar det av i rasande fart till den andra flygplatsen som låg långt därifrån. Vi hann i tid. Strax efter halv tio avgick det lilla propellerplanet och två timmar senare landade vi i Kubas äldsta stad.
Det var dit som Columbus kom den 27 oktober 1492 och det var därifrån som spanjorerna erövrade Kuba. Staden grundades 1512 av Diego Velázquez och den var länge isolerad från resten av landet på grund av dess läge mellan de omgivande bergen. Först på 1960-talet byggdes den slingrande bergsvägen La Farola som förbinder Baracoa med övriga Kuba.
Dagens sista programpunkt var ett besök på en bondgård där man också odlade kakaoträd. Det blev en ny lektion i konsten att framställa choklad. Under hela resan var Castro med oss på ett eller annat sätt.
Där serveras numera daiquiris på löpande band och i ett hörn fanns en byst av Hemingway med en daiquiri framför sig.
Det var full rush i baren och ett band spelade hög musik. Vi drack ur våra daiquiris och tog sedan en taxi, en Chevrolet från 1957, till Callejón de Hamel. Klockan hade precis slagit tre och vi hade hittat varsin sittplats i skuggan. Nu väntade vi bara på att dansen skulle börja. Någon gång mellan klockan tre och fyra fick vi veta. Klockan kvart i fem hade vi ännu inte sett till några rumbadansare. Då gav vi upp. Det kostar inte mycket att åka taxi i Havanna så det blev en ny resa tillbaka till gamla stan. Nu längtade vi efter en dusch och något kallt att dricka. Senare på kvällen satt vi på vår balkong och läste i den bok om Kuba som vi fått av vår researrangör. Det borde vi ha gjort tidigare för i den boken läste vi att vårt möte med "Antonio" var ett typexempel på hur man blir lurad på Kuba. Vi kunde inte annat än skratta åt att vi hade varit så lättlurade.
Lördag 21 oktober
Frukosten serverades redan klockan 06.30 och en timme senare blev vi hämtade av Brenda och en minibuss som skulle ta oss till flygplatsen för vidare färd till Baracoa på sydöstra Kuba. Efter cirka 30 minuter var vi framme, väskorna lastades ur och vi gick in i terminalen. Då visade det sig att vi hade kommit till fel flygplats. Det fanns två stycken med samma namn. Brenda fick tag i chauffören som kom tillbaka, lastade in både väskor och folk i bussen och sen bar det av i rasande fart till den andra flygplatsen som låg långt därifrån. Vi hann i tid. Strax efter halv tio avgick det lilla propellerplanet och två timmar senare landade vi i Kubas äldsta stad.
Det var dit som Columbus kom den 27 oktober 1492 och det var därifrån som spanjorerna erövrade Kuba. Staden grundades 1512 av Diego Velázquez och den var länge isolerad från resten av landet på grund av dess läge mellan de omgivande bergen. Först på 1960-talet byggdes den slingrande bergsvägen La Farola som förbinder Baracoa med övriga Kuba.
Utanför terminalbyggnaden väntade vår chaufför Pablo, som under ett par veckors tid skulle ta oss från Baracoa tillbaka till Havanna. Några av oss blev installerade hos en mycket trevlig familj som drev ett casa particular, Casa Colonial Lucy. Rummen var inredda i alla möjliga pastellfärger och sängarna var sköna.
Innan lunch gick vi ut på stan en stund. Här var gatorna rena och fina. Många av husen var från kolonialtiden. Det var så lugnt och stilla men hettan hade vi gärna sluppit.
I Baracoa-regionen finns många kakaoplantager. På eftermiddagen for vi iväg med minibussen för att få veta lite om odling och produktion. Eftersom det var en lördagseftermiddag var chokladfabriken, som en gång startades av Che Guevara, stängd så där kunde vi inte komma in.
Att besöka en chokladplantage gick däremot bra. Det var intressant att se hur kakaoträdet växer och hur man utvinner kakaobönor ur dess frukter. Smakprov på, i mitt tycke, god chokladdryck blev avslutning på turen.
På kvällen träffade vi Brenda igen. Hon berättade för oss om sjukvården på Kuba, vilken i allmänhet håller en mycket hög kvalitet. Kuba har fler läkare per person än de flesta länder i världen, de är välutbildade och utbildningen är kostnadsfri. Medborgarna behöver heller inte betala något när de måste uppsöka en läkare. I detta sammanhang kom vi in på Kubas märkliga system med två olika valutor. Det finns en valuta för lokalbefolkningen, pesos locales, förkortat CUP och en annan för turisterna, pesos convertibles, förkortat CUC. Den senare är värd ungefär nio svenska kronor och den förra ungefär 40 öre. Alla statsanställda på Kuba, inklusive högutbildade läkare, lärare och ingenjörer, får sin lön i den lokala valutan. Det innebär exempelvis att en läkare tjänar betydligt mindre än en taxichaufför som får sin lön i CUC. Många läkare kan därför inte försörja sig på sin lön utan kör taxi istället eller startar ett casa particular eller något annat som har med turism att göra. Ibland när vi tog en taxi undrade vi om det var en läkare eller lärare som körde.
Vi besökte också ett apotek som inte såg ut att ha något större sortiment av läkemedel. Handelsblockaden mot Kuba gör att det råder brist på en hel del mediciner.
Söndag 22 oktober
Vi besökte också ett apotek som inte såg ut att ha något större sortiment av läkemedel. Handelsblockaden mot Kuba gör att det råder brist på en hel del mediciner.
Söndag 22 oktober
Alla i gruppen ville göra en extratur till landsbygden. Brenda gav olika förslag på dagsturer och vi kom överens om att ta den som gick till Boca Yumurí. Klockan 9 träffade vi dagens guide och en chaufför som körde en ford från 1955.
Alla fick plats på de längsgående sätena i bak och på knaggliga vägar for vi ut på landsbygden. Färden gick genom ett grönskande och vackert landskap. Vi gjorde ett kort fotostopp i ett litet samhälle med fin utsikt över dalen. Människorna bodde i små enkla hus.
Machete är ett användbart redskap när man ska ta bort buskage vid vägkanten.
Guiden berättade att orkanen Mattew, som drog in över östra Kuba under hösten 2016, hade orsakat stor förödelse. Nittio procent av alla kokospalmer, en miljon stycken, hade mejats ner. Nu hade man planterat nya men det skulle dröja cirka fem år innan de gav frukter. Orkanen Irma, som orsakade så stor skada i Karibien någon månad innan vår ankomst, gick längre norrut och hade inte berört Baracoa med omgivningar. Det blev flera stopp under vägen till Boca Yumurí. Den här mannen ville sälja kokosnötsmjölk. Det var vi inte sugna på men han fick en slant ändå.
Alla fick plats på de längsgående sätena i bak och på knaggliga vägar for vi ut på landsbygden. Färden gick genom ett grönskande och vackert landskap. Vi gjorde ett kort fotostopp i ett litet samhälle med fin utsikt över dalen. Människorna bodde i små enkla hus.
Machete är ett användbart redskap när man ska ta bort buskage vid vägkanten.
Guiden berättade att orkanen Mattew, som drog in över östra Kuba under hösten 2016, hade orsakat stor förödelse. Nittio procent av alla kokospalmer, en miljon stycken, hade mejats ner. Nu hade man planterat nya men det skulle dröja cirka fem år innan de gav frukter. Orkanen Irma, som orsakade så stor skada i Karibien någon månad innan vår ankomst, gick längre norrut och hade inte berört Baracoa med omgivningar. Det blev flera stopp under vägen till Boca Yumurí. Den här mannen ville sälja kokosnötsmjölk. Det var vi inte sugna på men han fick en slant ändå.
Innan vi kom fram till Boca Yumurí körde vi igenom "El paseo de los Alemanes". Passagen heter så på grund av att en tysk herre, som en gång i tiden ägde marken på ena sidan, tog betalt av alla som måste passera hans ägor.
Vid Rio Yumirís mynning fanns ett stånd där man sålde hantverk. Det blev en del inköp innan vi klev vi ombord på en båt som roddes av en mager liten man.
Han rodde oss en bit uppför floden tills vi kom fram till en lagun. Där var vi flera som tog ett dopp i det kristallklara vattnet.
Han rodde oss en bit uppför floden tills vi kom fram till en lagun. Där var vi flera som tog ett dopp i det kristallklara vattnet.
Då vi kom tillbaka Boca Yumurí blev vi hejdade av souvenirförsäljarna. De undrade om vi inte hade några klädesplagg att skänka till människorna i området som var fattiga och i stort behov av kläder. Vi hade naturligtvis inga extra kläder med oss på utflykten men vi kom överens med Ruben och Nena, som försäljarna hette, om att vi skulle försöka samla ihop några klädesplagg och att vi skulle mötas klockan 18 utanför kyrkan i Baracoa för att överlämna dessa. På vägen tillbaka till Baracoa blev det lunchstopp. Några av oss beställde hummer, andra red snapper. Varken fisk eller hummer såg aptitliga ut där de låg på tallrikarna och smaken var heller inte den bästa.
Dagens sista programpunkt var ett besök på en bondgård där man också odlade kakaoträd. Det blev en ny lektion i konsten att framställa choklad. Under hela resan var Castro med oss på ett eller annat sätt.
Klockan 18 väntade vi utanför kyrkan med våra ihopsamlade klädesplagg, några färgpennor och en del andra småsaker. Efter en kvart började vi undra om Ruben och Nena skulle komma eller inte men vi fortsatte att vänta. De dök upp en trekvart efter utsatt tid och vi var glada att kunna överlämna gåvorna. Kvällen avslutades på takrestaurangen "La Colina" med en Piña Colada eller en Mojito och därefter en mycket välsmakande räkcocktail med ett par glas Cristal.
Måndag 23 oktober
Efter frukost tog vi farväl av vårt trevliga värdpar och den gemytliga staden Baracoa. Där hade vi gärna stannat ytterligare någon dag men nu väntade nya äventyr. Målet för dagen var Santiago de Cuba, landets näst största stad. Färden gick över la Farola som slingrade sig upp och ner genom berget. Det syntes tydliga spår efter orkanen Mattews härjningar. Vid utsiktsplatsen Alto de Cotilla var vi väntade. Pablo hann knappt öppna dörrarna innan ett helt gäng ihärdiga försäljare stod vid bussen.
De ville sälja hantverk av olika slag, bananer och annat som man kunde förtära. De tjänade mycket bättre genom att sälja varor till turisterna än att arbeta inom högutbildade yrken. För att få ta sig de 142 trappstegen upp till toppen av utsiktstornet fick man lov att betala 1 CUC. Det var något nytt sa Brenda. Kanske hade mannen som sålde biljetterna egentillverkade sådana. Ett smart sätt att tjäna pengar i så fall. Han var dock inte så noga med vem som betalade eller inte och när vi kom ner igen stod han inte kvar. Väl däruppe fick vi njuta av den vidsträckta utsikten.
De ville sälja hantverk av olika slag, bananer och annat som man kunde förtära. De tjänade mycket bättre genom att sälja varor till turisterna än att arbeta inom högutbildade yrken. För att få ta sig de 142 trappstegen upp till toppen av utsiktstornet fick man lov att betala 1 CUC. Det var något nytt sa Brenda. Kanske hade mannen som sålde biljetterna egentillverkade sådana. Ett smart sätt att tjäna pengar i så fall. Han var dock inte så noga med vem som betalade eller inte och när vi kom ner igen stod han inte kvar. Väl däruppe fick vi njuta av den vidsträckta utsikten.
Färden gick vidare längs den vackra karibiska kustlinjen. Så småningom kom vi till ett litet lunchställe där man kunde se den amerikanska flottbasen Guantánamo i fjärran.
En lokal guide gav oss lite extra information om flottbasen. Där lever och verkar många amerikanska militärer och där finns den enda McDonald-restaurangen på Kuba. Annars är Guantánamo mest känd för fängelset för misstänkta terrorister. Som mest har där funnits mer än 700 fångar men nu finns endast ett fyrtiotal kvar. Kubas regering har försökt att häva det hyresavtal som slöts med amerikanarna i början av 1900-talet men det har man inte lyckats med. De pengar som USA varje år betalar i hyra vägrar regimen på Kuba att ta emot eftersom avtalet i så fall skulle betraktas som giltigt.
Vi köpte Castrokepsar och en del hantverk av försäljarna som naturligtvis var på plats.
En lokal guide gav oss lite extra information om flottbasen. Där lever och verkar många amerikanska militärer och där finns den enda McDonald-restaurangen på Kuba. Annars är Guantánamo mest känd för fängelset för misstänkta terrorister. Som mest har där funnits mer än 700 fångar men nu finns endast ett fyrtiotal kvar. Kubas regering har försökt att häva det hyresavtal som slöts med amerikanarna i början av 1900-talet men det har man inte lyckats med. De pengar som USA varje år betalar i hyra vägrar regimen på Kuba att ta emot eftersom avtalet i så fall skulle betraktas som giltigt.
Vi köpte Castrokepsar och en del hantverk av försäljarna som naturligtvis var på plats.
Efter att ha ätit en god kycklingrätt, den dittills bästa maten på resan, fortsatte färden mot Santiago de Cuba. Vid halvfyra-tiden på eftermiddagen var vi framme och checkade in hos våra respektive värdfamiljer. Brenda tog oss med på en rundtur, berättade om staden och gav praktiska tips. Santiago de Cuba är romens "huvudstad". Vi fick veta att omkring 70 procent av Kubas romtillverkning sker i Santiago de Cuba med omnejd och att 60 procent av invånarna på ett eller annat sätt är involverade i denna produktion. Santiago de Cuba är också staden där den kubanska revolutionen började. Den 1 januari 1959 stod Fidel Castro på borgmästarkontorets balkong och meddelade att revolutionen hade segrat.
Tisdag 24 oktober
Den här dagen spelade Fidel Castro och revolutionen huvudrollen i vårt program. Den kubanska revolutionen startade den 26 juli 1953 med att en grupp rebeller under ledning av Fidel Castro inledde en attack mot Carcel Moncada, Moncada-kasernen. Angreppet misslyckades men kulhålen i fasaden finns fortfarande kvar som en påminnelse av attacken.
Den nedlagda koppargruvan intill hade lämnat stora, fula spår i landskapet. Innanför ett stängsel stod gamla rostiga maskiner som man förmodligen inte hade råd att frakta bort. Bada i dammen borde man absolut inte göra.
Efter lunch strosade vi runt någon timme i den trevliga staden. Det här är nog ingen vanlig syn på Kuba.
Morgonen började med att vi skulle åka cykeltaxi för att låta oss skjutsas runt i staden och göra stopp vid olika platser av intresse. Cyklarna såg väldigt slitna och omoderna ut så förarna hade nog ett tungt jobb där de trampade runt med två turister i vagnen där bak. Che Guevara tittade på oss från sin plats på husväggen.
Tisdag 24 oktober
Den här dagen spelade Fidel Castro och revolutionen huvudrollen i vårt program. Den kubanska revolutionen startade den 26 juli 1953 med att en grupp rebeller under ledning av Fidel Castro inledde en attack mot Carcel Moncada, Moncada-kasernen. Angreppet misslyckades men kulhålen i fasaden finns fortfarande kvar som en påminnelse av attacken.
En guide på museet berättade mer om denna händelse då flera av rebellerna dog och andra sattes i fängelse. Fidel Castro tillhörde dem som hamnade i fängelse men han frigavs ett par år senare och bosatte sig i Mexiko varifrån han förberedde en ny attack mot den kubanska regimen under ledning av diktatorn Fulgencio Batista. Här, som på alla andra ställen vi besökte, fanns naturligtvis en hel del propaganda för Fidel och revolutionen.
Den 25 november 2016 dog Fidel Castro. Han ville ha en enkel begravning och inte något stort monument. Hans aska ligger nu under en stor men enkel sten på Santa Ifigenia kyrkogården.
Intill Castros grav vilar den kubanske författaren och nationalhjälten José Martí under ett stort monument. I slutet av 1880-talet kämpade han för att Kuba skulle bli självständigt från Spanien men han dog 1895 innan Kuba blivit befriat. Dessa två gravar bevakas av militärer och varje halvtimme är det vaktavlösning. Då fick vi lov att hålla oss på avstånd.
I staden el Cobre, ett par mil utanför Santiago de Cuba finns en berömd kyrka, La Virgen de la Caridad del Cobre (välgörenhetens jungfru), som besöktes av påven Benedictus XVI för några år sedan. Det anses vara den mest religiösa platsen på Kuba och jungfrun har av en tidigare påve förklarats vara Kubas skyddshelgon. Dit åkte också vi för att ta en titt på den vackert belägna kyrkan.
Den nedlagda koppargruvan intill hade lämnat stora, fula spår i landskapet. Innanför ett stängsel stod gamla rostiga maskiner som man förmodligen inte hade råd att frakta bort. Bada i dammen borde man absolut inte göra.
Klockan var mycket och det var tid för en gemensam lunch. Det var många och långa trappor upp till den restaurang som Brenda hade valt men från terrassen kunde vi njuta av en fin utsikt över Santiago de Cuba. Maten var däremot inget att skriva hem om.
Efter lunch strosade vi runt någon timme i den trevliga staden. Det här är nog ingen vanlig syn på Kuba.
I vår grupp fanns det inte någon ledig dam åt skomakaren.
Vi behövde köpa nya kort för att kunna logga in på internet. Utanför ETECSA-kontoret väntade en hel massa människor på att bli insläppta av vakten som stod innanför dörren. Kösystemet begrepp vi oss inte på. Folk kom från alla håll och kanter och påstod att de var före oss. Var vi än stod så var vi sist i kön. Det blev en del hårda ord som utväxlades men till slut kom vi i alla fall in och fick köpa våra kort.
Vi behövde köpa nya kort för att kunna logga in på internet. Utanför ETECSA-kontoret väntade en hel massa människor på att bli insläppta av vakten som stod innanför dörren. Kösystemet begrepp vi oss inte på. Folk kom från alla håll och kanter och påstod att de var före oss. Var vi än stod så var vi sist i kön. Det blev en del hårda ord som utväxlades men till slut kom vi i alla fall in och fick köpa våra kort.
På kvällen tog vi alla hissen upp till takterrassen på Hotel Casa Grande. Utsikten mot de fasadbelysta byggnaderna som omgav Parque Cespedes var vacker, drinkarna goda och räkcocktailen smakade bra. Det blev med andra ord en lyckad kväll.
Onsdag 25 oktober
Det fanns inget gemensamt program inplanerat så vi var lediga att se oss omkring på egen hand, något som åtminstone jag uppskattar mycket. Fem av oss i gruppen ville göra en utflykt till Cayo Granma, en ö som ligger lite utanför Santiago de Cuba. Till färjelägret måste vi ta oss med bil och en taxichaufför, som hade sin bil vid Parque Cespedes, erbjöd sina tjänster. Vi fick alla plats i bilen, en snygg Chevrolet Impala från 1959 med originalmotor. Dörrhandtagen var däremot inte i bästa skick. Dem ville Arnoldo, som chauffören hette, själv öppna och stänga för att vara säker på att dörrarna inte skulle flyga upp under färden.
Arnoldo berättade det inte var hans bil. Han fick 15 procent av de belopp han körde in och resten tog ägarinnan. Vi gjorde upp om priset och han körde oss de 15 kilometerna till Punta Gorda där vi skulle gå ombord på båten. I varenda nedförsbacke stängde Arnoldo av motorn för att spara bränsle. Han skulle vänta på oss under vårt besök på ön och sedan ta oss tillbaka till Santiago de Cuba.
Arnoldo väntade på oss när vi kom tillbaka till fastlandet.
Torsdag 26 oktoberDet fanns inget gemensamt program inplanerat så vi var lediga att se oss omkring på egen hand, något som åtminstone jag uppskattar mycket. Fem av oss i gruppen ville göra en utflykt till Cayo Granma, en ö som ligger lite utanför Santiago de Cuba. Till färjelägret måste vi ta oss med bil och en taxichaufför, som hade sin bil vid Parque Cespedes, erbjöd sina tjänster. Vi fick alla plats i bilen, en snygg Chevrolet Impala från 1959 med originalmotor. Dörrhandtagen var däremot inte i bästa skick. Dem ville Arnoldo, som chauffören hette, själv öppna och stänga för att vara säker på att dörrarna inte skulle flyga upp under färden.
Arnoldo berättade det inte var hans bil. Han fick 15 procent av de belopp han körde in och resten tog ägarinnan. Vi gjorde upp om priset och han körde oss de 15 kilometerna till Punta Gorda där vi skulle gå ombord på båten. I varenda nedförsbacke stängde Arnoldo av motorn för att spara bränsle. Han skulle vänta på oss under vårt besök på ön och sedan ta oss tillbaka till Santiago de Cuba.
Vi gick på en promenad runt ön. Den var inte stor men där bodde omkring 1200 människor, de flesta fiskare. Det var en vacker, prunkande ö. Många hus hade sandsäckar på taken för att hålla dessa på plats vid orkaner och andra större oväder.
På en husvägg hade någon skrivit och gratulerat Fidel på 90-årsdagen. (CDR = Comité de Defensa de la Revolución, - Kommittén för revolutionens försvar).
Mer propaganda för revolutionen fanns att läsa.
Arnoldo väntade på oss när vi kom tillbaka till fastlandet.
Han ville ta med oss till en restaurang med mycket vacker utsikt över bukten,
och där man serverade god mat. Restaurangen ägdes av hans kusin. Det lät bra tyckte vi och lät honom köra oss dit. Vi blev inte besvikna.
På eftermiddagen kom regnet och det med besked. Då var vi redan tillbaka vid våra boenden. Mot kvällen avtog regnet och vi gick ut för att upprepa gårdagens meny på Hotel Casa Grandes takterrass.
Regnet vräkte ner. Det stannade av en stund precis när vi skulle lasta in väskorna i minibussen. Det skulle bli en lång resa från Santiago de Cuba till Camagüey. Efter cirka tre timmar stannade vi i Bayamo. På den trevliga gågatan stötte vi på ett gäng skolflickor i fina uniformer.
Även i denna stad mötte oss en lokal guide som började med att säga att man ska resa som vi gjorde om man vill uppleva "det äkta Kuba". Det gör man inte om man bara vistas i Havanna eller i turisternas paradis Varadero. Han fortsatte med att berätta om staden. Bland annat fick vi veta att Kubas nationalsång, La Bayamesa, hade komponerats 1868 av en man som hette Perucho Figueredo och som var född i Bayamo. Den är fortfarande Kubas nationalsång. Intill oss stod en gammal luggsliten man och lyssnade. Att han var senil märktes tydligt. När guiden nämnde Kubas nationalsång började mannen sjunga den med hög röst.
Vår guide berättade att denne man en gång varit lärare i engelska och att han råkat ut för en olyckshändelse som gjort honom förvirrad. Han kom i alla fall ihåg det engelska språket och hade förstått vad guiden berättade för oss.
Vår guide berättade att denne man en gång varit lärare i engelska och att han råkat ut för en olyckshändelse som gjort honom förvirrad. Han kom i alla fall ihåg det engelska språket och hade förstått vad guiden berättade för oss.
Efter lunchen, som bestod av en ovanligt tunn och blaskig soppa, fortsatte färden mot dagens slutmål. Landskapet bestod mest av jordbruksland, fält och boskap och var ganska enahanda. Vi körde på Kubas huvudväg, la Carretera Central, vilken tidvis var både smal och gropig och med endast en fil i varje riktning. Ibland hamnade bussen bakom långsamma fortskaffningsmedel som lastbilar med folk på flaket, hästvagnar och oxkärror och det tog tid innan det gick att köra om. Det fanns inte pengar till att renovera vägen sa Brenda.
På Kuba var det en vanlig syn att det stod liftare vid vägkanten. Där stod också människor som ville sälja sina varor såsom tegelstensstora ostar och andra livsmedel.
Väl framme i Camagüey träffade vi våra respektive värdinnor som stod och väntade på oss. En av resans bästa måltider åt vi senare på kvällen på restaurangen Mesón del Principe som Brenda hade rekommenderat. Tillsammans med notan fick vi varsin souvenir, ett litet lerkrus i miniatyr, som representerade staden.
På Kuba var det en vanlig syn att det stod liftare vid vägkanten. Där stod också människor som ville sälja sina varor såsom tegelstensstora ostar och andra livsmedel.
Väl framme i Camagüey träffade vi våra respektive värdinnor som stod och väntade på oss. En av resans bästa måltider åt vi senare på kvällen på restaurangen Mesón del Principe som Brenda hade rekommenderat. Tillsammans med notan fick vi varsin souvenir, ett litet lerkrus i miniatyr, som representerade staden.
Fredag 27 oktober
I Camagüey syntes inte många bilar. Där var det cykeltaxi eller hästdroska som gällde som transportmedel.
Morgonen började med att vi skulle åka cykeltaxi för att låta oss skjutsas runt i staden och göra stopp vid olika platser av intresse. Cyklarna såg väldigt slitna och omoderna ut så förarna hade nog ett tungt jobb där de trampade runt med två turister i vagnen där bak. Che Guevara tittade på oss från sin plats på husväggen.
Små barn i fina uniformer gick på led till skolan.
Somliga hus såg riktigt trista ut på utsidan men ibland kunde man se rakt in i vardagsrummen genom öppna dörrar och fönster. Inomhus var det ofta fint.
Alla hushåll på Kuba har ransoneringskort, så kallade libretas, som ger dem rätt att varje månad kvittera ut en viss mängd basvaror såsom ris, socker, salt, kaffe, ägg och några andra livsmedel. Familjer som har småbarn får även köpa mjölk. Dessa varor är starkt subventionerade av staten som bestämmer hur stor tilldelning man får. Varje gång någon i familjen köper någon av dessa varor kryssar expediten i en ruta. Vi stannade till vid en affär där människor kunde handla för sina libretas. Brenda visade oss en libreta som hon fick låna av expediten. Kortet gällde för en familj på fem personer under en månad. För endast 48 pesos locales (motsvarande cirka 20 kronor) fick man köpa ut sin tilldelning av basvarorna.
Alla hushåll på Kuba har ransoneringskort, så kallade libretas, som ger dem rätt att varje månad kvittera ut en viss mängd basvaror såsom ris, socker, salt, kaffe, ägg och några andra livsmedel. Familjer som har småbarn får även köpa mjölk. Dessa varor är starkt subventionerade av staten som bestämmer hur stor tilldelning man får. Varje gång någon i familjen köper någon av dessa varor kryssar expediten i en ruta. Vi stannade till vid en affär där människor kunde handla för sina libretas. Brenda visade oss en libreta som hon fick låna av expediten. Kortet gällde för en familj på fem personer under en månad. För endast 48 pesos locales (motsvarande cirka 20 kronor) fick man köpa ut sin tilldelning av basvarorna.
Resten av dagen blev det tyvärr sängläge för min del. "Turistmagen" hade slagit till men jag var ändå tacksam att det inte hände en dag när vi var på resande fot.
Lördag 28 oktober
Medan våra väskor packades in i bussen tog vi en sista titt på Camagüey.
En kvinna rensade rännstenen från ogräs och skräp. Inga handskar hade hon på sig.
Denna dag hade vi en lång resa framför oss. Vi skulle åka till Trinidad och ta omvägen via Santa Clara. Efter någon timme började det regna och innan vi hunnit fram till Santa Clara vräkte regnet ner.
En kvinna rensade rännstenen från ogräs och skräp. Inga handskar hade hon på sig.
Denna dag hade vi en lång resa framför oss. Vi skulle åka till Trinidad och ta omvägen via Santa Clara. Efter någon timme började det regna och innan vi hunnit fram till Santa Clara vräkte regnet ner.
Det var synd att vi inte kunde ta en promenad i staden där Brenda vuxit upp. Det var lunchtid och vi var hungriga. Vi hade inget annat val än att ge oss ut i ösregnet och rusa till en restaurang. Brenda skulle äta hos sin mamma som fortfarande bodde i Santa Clara. Vi var ordentligt blöta när vi slog oss ner vid ett bord på restaurangen. Efter lunchen, då våra kläder delvis hade torkat, skulle vi ta oss hem till Brendas mamma som ville bjuda på kaffe. Dyblöta klev vi in i det stora huset.
Det var verkligen spännande att få komma in och gå på rundvandring i detta hus, som även Fidel Castro en gång hade besökt. Brendas farfar och hans bror hade studerat samtidigt med Castro och alla hade utbildat sig till advokater. Vid det här skrivbordet hade Castro en gång suttit.
Brenda spelade för oss på sitt gamla piano och hon var verkligen duktig.
I Santa Clara vann Che Guevara och hans trupper en av revolutionens viktigaste segrar 1958 och dit fördes hans kvarlevor från Bolivia 1997. Vid gravmonumentet finns nu en jättestaty av Che och i muséet kan man beskåda mängder av föremål som tillhört mannen som kubanerna anser vara en stor hjälte.
Det var meningen att vi skulle besöka detta museum men det ihållande regnet hade gjort att det var stängt eftersom det hade läckt in vatten genom taket. Det blev bara ett hastigt fotostopp i ösregnet och sen fortsatt färd mot Trinidad. Regnet bara tilltog. Strax efter det att vi passerat den lilla orten Güring de Miranda var vägen ordentligt översvämmad. Det stod bilar på bägge sidorna av det översvämmade området. Folk dirigerade bilarna som försiktigt körde över vattenmassorna. Pablo lyckades med nöd och näppe komma över till andra sidan. Vattnet gick en bra bit upp på hjulen och stänkte upp över vindrutan. Efter ytterligare någon mil var det stopp igen. Den här gången var det översvämmade området både större och bredare och vattnet forsade ner som i ett vattenfall på ena sidan av vägen. Stora stockar och annat följde med. Bilar väntade på båda sidorna men ingen vågade köra över.
Det var meningen att vi skulle besöka detta museum men det ihållande regnet hade gjort att det var stängt eftersom det hade läckt in vatten genom taket. Det blev bara ett hastigt fotostopp i ösregnet och sen fortsatt färd mot Trinidad. Regnet bara tilltog. Strax efter det att vi passerat den lilla orten Güring de Miranda var vägen ordentligt översvämmad. Det stod bilar på bägge sidorna av det översvämmade området. Folk dirigerade bilarna som försiktigt körde över vattenmassorna. Pablo lyckades med nöd och näppe komma över till andra sidan. Vattnet gick en bra bit upp på hjulen och stänkte upp över vindrutan. Efter ytterligare någon mil var det stopp igen. Den här gången var det översvämmade området både större och bredare och vattnet forsade ner som i ett vattenfall på ena sidan av vägen. Stora stockar och annat följde med. Bilar väntade på båda sidorna men ingen vågade köra över.
Vid sidan av vägen låg en stängd campingplats. Där väntade vi en stund men till slut bestämde sig Brenda och Pablo för att köra tillbaka och sedan ta den långa vägen till Trinidad. På det första översvämmade området hade vattnet stigit ännu mer och vattenmassorna forsade ner på ena sidan av vägen. Nu var det omöjligt att passera och vi var instängda mellan två vattendrag medan det intensiva regnandet bara fortsatte.
Intill vägen där vår minibuss hade stannat låg ett litet hus. Brenda tog ett paraply och gick upp till det äldre paret som bodde där. När Brenda kom tillbaka berättade hon att vi kunde få komma in till dem.
De skulle laga till en måltid åt oss men det fanns bara kyckling och ris att tillgå. En och en fick vi gå upp till huset tillsammans med Brenda under hennes stora paraply. Det fanns inte så många stolar i huset men vi kunde i alla fall få sitta ner på rad i det lilla utrymmet innanför dörren.
De skulle laga till en måltid åt oss men det fanns bara kyckling och ris att tillgå. En och en fick vi gå upp till huset tillsammans med Brenda under hennes stora paraply. Det fanns inte så många stolar i huset men vi kunde i alla fall få sitta ner på rad i det lilla utrymmet innanför dörren.
Efter en stund kom även en fransk familj på sex personer in i huset. Totalt, inklusive Brenda, var vi alltså fjorton personer som samsades om utrymmet hos Ana och Israel, som det äldre paret hette. Pablo satt kvar i bussen. Han skulle försöka sova en stund för han visste att han kanske skulle behöva köra under natten. Först blev vi alla bjudna på kaffe och sen började Ana förbereda maten med hjälp av Brenda. Då slocknade strömmen. Det blev alldeles beckmörkt men snart kom fotogenlamporna fram.
Det här var nog inte första gången som Ana och Israel hade råkat ut för något liknande. En fotogenspis tändes i ett mindre utrymme intill köket. Plötsligt slog lågorna nästan upp i taket men Ana fick tag i en blöt matta som låg utanför dörren och den kastade hon på spisen. I anslutning till bostaden fanns ett uthus till vilket man kunde gå under tak. Där fortsatte matlagningen. Trots dessa förhållanden lyckades Ana och Brenda laga till den godaste rätten vi ätit på hela resan. Vilka fantastiska personer de var, Ana och Israel, som hade tagit emot fjorton okända människor i sitt hem och även utspisat dem. Vi tackade så mycket och betalade fem CUC per person för maten. Ana och Israel var nog glada för dessa extrainkomster.
Det var alldeles kolsvart ute när vi efter fyra timmar i deras lilla hus kunde sätta oss i bussen igen. Regnet hade upphört men det gick absolut inte att köra genom det djupa vattnet som långsamt sjönk undan. Bilarna, som väntade på båda sidor, hade sina lyktor tända så att man skulle kunna se något. Brenda vadade genom det översvämmade området för att testa om vägen var tillräckligt stabil för att kunna köra över. Vattnet nådde över hennes knän och Pablo ville avvakta tills vattnet hade sjunkit undan mer. Han hade ju ansvar för både oss passagerare och bilen. Efter ytterligare en och en halv timme körde han bussen genom det djupa vattnet men det märktes att han inte var bekväm med det. Vi kom i alla fall välbehållna över till andra sidan, sex timmar försenade, och dessutom blev vi tvungna att åka den långa vägen till Trinidad. Då hade det börjat regna igen. Pablo fick värja för ett par hästar som sprang lösa på vägen. Vid halv tretiden på natten kom vi fram till vår bostad under de nästkommande tre nätterna. Vår värdinna väntade på oss i nattlinne och papiljotter. Hon bodde i ett stort och fint gammalt hus med inhägnad trädgård och hon hade flera rum att hyra ut till turister. På golvet i vårt rum var en stor vattenpöl. Värdinnan tog fram borste och skurtrasa och började torka upp medan vi längtade efter sängen. Det hade varit en lång dag men trots den stora förseningen mycket händelserik. Här hade vi verkligen fått uppleva Kubas vänliga och hjälpsamma människor.
Söndag 29 oktober
Intill torget låg en restaurang som såg trevlig ut. Naturligtvis fick vi gå uppför en lång trappa men det var det värt för att få ett bord i skuggan utomhus. Efter en stund hörde vi svenska röster. Det visade sig vara en familj från Falköping som var på resa på Kuba. Vi upptäckte också att vi hade gemensamma bekanta. Som så många gånger under denna resa serverades mat som inte smakade någonting. Vi började tro att även kryddor var en bristvara på Kuba.
På vägen till vårt hostal gick vi in i en affär för att köpa en flaska rom. Där fanns en hel del att välja på.
Utanför de låga husen satt söndagslediga familjer och vänner och pratade.
Måndag 30 oktober
Längs gågatan El Boulevard fanns det gott om affärer av mer västerländskt snitt.
Där hittade vi en restaurang som såg bra ut och som låg en lång och brant trappa upp.
Det var alldeles kolsvart ute när vi efter fyra timmar i deras lilla hus kunde sätta oss i bussen igen. Regnet hade upphört men det gick absolut inte att köra genom det djupa vattnet som långsamt sjönk undan. Bilarna, som väntade på båda sidor, hade sina lyktor tända så att man skulle kunna se något. Brenda vadade genom det översvämmade området för att testa om vägen var tillräckligt stabil för att kunna köra över. Vattnet nådde över hennes knän och Pablo ville avvakta tills vattnet hade sjunkit undan mer. Han hade ju ansvar för både oss passagerare och bilen. Efter ytterligare en och en halv timme körde han bussen genom det djupa vattnet men det märktes att han inte var bekväm med det. Vi kom i alla fall välbehållna över till andra sidan, sex timmar försenade, och dessutom blev vi tvungna att åka den långa vägen till Trinidad. Då hade det börjat regna igen. Pablo fick värja för ett par hästar som sprang lösa på vägen. Vid halv tretiden på natten kom vi fram till vår bostad under de nästkommande tre nätterna. Vår värdinna väntade på oss i nattlinne och papiljotter. Hon bodde i ett stort och fint gammalt hus med inhägnad trädgård och hon hade flera rum att hyra ut till turister. På golvet i vårt rum var en stor vattenpöl. Värdinnan tog fram borste och skurtrasa och började torka upp medan vi längtade efter sängen. Det hade varit en lång dag men trots den stora förseningen mycket händelserik. Här hade vi verkligen fått uppleva Kubas vänliga och hjälpsamma människor.
Söndag 29 oktober
Efter den sena ankomsten till Trinidad blev det en del ändringar i programmet. Lite sovmorgon ville vi allt ha så det blev inte frukost förrän klockan 10.30. Den åt vi i den stora, prunkande trädgården utanför vårt rum.
Husets värdinna, fortfarande iklädd nattlinne och papiljotter, gick omkring och såg till att allt var i sin ordning.
Vi ville ta vara på tiden i Trinidad. Allan, Marianne och jag gav oss iväg från det fina huset där vi bodde. Dit skulle vi nog hitta tillbaka.
Trinidad är en pittoresk liten stad med många hus från kolonialtiden. En del byggnader hade blivit restaurerade och målade i glada färger, andra var mycket slitna.
Ett kännetecken för Trinidad är de ojämna kullerstensgatorna som är resultatet av slavarnas arbete en gång i tiden. Det gällde att se sig för så att man inte vrickade fötterna.
Vi kom fram till Parque Central Cespedes. Det var skönt att slå sig ner en stund i den grönskande parken och titta på folklivet. En orkester satt i parken och spelade musik för söndagslediga flanörer.
Först vid 13-tiden träffade vi Brenda och de andra för göra en stadsvandring tillsammans. Medan vi vandrade berättade Brenda om Trinidad som är med på UNESCOs världsarvslista.
I närheten av torget Plaza Mayor med den vackra kyrkan Santísima Trinidad hölls slavauktioner en gång i tiden. Det var förskräckligt att tänka på där vi strosade runt i solskenet.
Trinidad är en pittoresk liten stad med många hus från kolonialtiden. En del byggnader hade blivit restaurerade och målade i glada färger, andra var mycket slitna.
Ett kännetecken för Trinidad är de ojämna kullerstensgatorna som är resultatet av slavarnas arbete en gång i tiden. Det gällde att se sig för så att man inte vrickade fötterna.
Först vid 13-tiden träffade vi Brenda och de andra för göra en stadsvandring tillsammans. Medan vi vandrade berättade Brenda om Trinidad som är med på UNESCOs världsarvslista.
I närheten av torget Plaza Mayor med den vackra kyrkan Santísima Trinidad hölls slavauktioner en gång i tiden. Det var förskräckligt att tänka på där vi strosade runt i solskenet.
Intill torget låg en restaurang som såg trevlig ut. Naturligtvis fick vi gå uppför en lång trappa men det var det värt för att få ett bord i skuggan utomhus. Efter en stund hörde vi svenska röster. Det visade sig vara en familj från Falköping som var på resa på Kuba. Vi upptäckte också att vi hade gemensamma bekanta. Som så många gånger under denna resa serverades mat som inte smakade någonting. Vi började tro att även kryddor var en bristvara på Kuba.
På vägen till vårt hostal gick vi in i en affär för att köpa en flaska rom. Där fanns en hel del att välja på.
Utanför de låga husen satt söndagslediga familjer och vänner och pratade.
Måndag 30 oktober
Klockan 9 bar det iväg till ett område utanför Trinidad, Topes de Collantes, som är en stor nationalpark. Där skulle vi gå på vandring till ett vattenfall. Stigen var smal och vi gick uppför och nerför på ojämna stenar. Vi, som är bortskämda med vandringar i de svenska fjällen, blev dock inte särskilt imponerade av naturen.
Så småningom kom vi fram till ett litet skjulliknande hus där en äldre man höll till på dagarna. Han bjöd på örtte och tjänade säkert en hel del på denna verksamhet för det var många vandrare som stannade till där och de flesta gav honom en slant för drycken. Några i gruppen fortsatte mot vattenfallet. Själv vände jag tillbaka när det visade sig att man måste vada över hala stenar i vatten som räckte upp på halva benen för att komma vidare. Jag hade ingen lust att halka. Allan, Marianne och jag återvände till utgångspunkten där vi slog oss ner med varsin dricka. Det dröjde länge och väl innan de övriga kom tillbaka. Vår minibuss hade inte mått så bra av färden genom vattnet ett par dagar tidigare. Pablo hade åkt med bussen till en verkstad för få den reparerad så det blev ytterligare en och en halv timmes väntan på en ersättningsbuss som kunde ta oss tillbaka till Trinidad. Det var lite tråkigt för vi hade verkligen sett fram emot sol och bad under några timmar vid Playa Ancón. Först vid halv femtiden på eftermiddagen kom vi dit och fick njuta av ett dopp i Karibiska havets sköna vatten.
Tisdag 31 oktober
På Kuba går många barn i åldrarna 1 - 6 år på förskolor. För de barn som inte är inskrivna i någon förskola finns en föräldrautbildning som kallas "educa a tu hijo", ungefär undervisa ditt barn. Barnen kommer två gånger i veckan tillsammans med sina ofta mycket unga mödrar. Ett par utbildade lärare ger praktisk information till föräldrarna hur de genom lek och rörelse ska ge stimulans till sina barn. Vi fick möjlighet att besöka en lokal där en grupp tre till fyraåringar fick leka tillsammans med sina mammor eller någon annan släkting. Lokalen var mycket sliten och taket såg ut att kunna rasa ihop så därför höll man till på verandan utomhus. Vi hade med oss både leksaker och pennor till barnen men dessa gåvor skulle huvudläraren dela ut till de mest behövande i området. Vi fick veta att det bara i trakten kring Trinidad bor över 4000 barn i mer eller mindre socialt utsatta familjer. Den här dagen hade mammorna fått veta att vi skulle komma på besök så både de och barnen hade på sig extra fina kläder. Vi tillbringade ungefär en timme tillsammans med barnen som sjöng och lekte och övade balansgång. Detta besök var en av resans höjdpunkter i mitt tycke.
Nästa stad att besöka var Cienfuegos. Den skiljde sig från de andra städerna vi dittills hade varit i. Cienfuegos var en modern stad med många vackra och välbehållna byggnader. Rent och snyggt var det överallt.
Strandpromenaden, el Malecón, var kantad av palmer och hade en vacker utsikt över bukten.
Strandpromenaden, el Malecón, var kantad av palmer och hade en vacker utsikt över bukten.
Där hittade vi en restaurang som såg bra ut och som låg en lång och brant trappa upp.
Vi slog oss ner vid ett fönsterbord. Maten som serverades var för en gångs skull riktigt bra. Av den trevlige servitören fick vi veta att han var utbildad ingenjör men hade inte hittat något arbete inom den branschen. Dessutom tjänade han mycket mer på sitt arbete som servitör, cirka motvärdet av 850 kronor i månaden. En statsanställd ingenjör tjänar ungefär motvärdet av 350 kronor i månaden. Det är märkligt att högutbildade människor på Kuba, vars utbildning har bekostats av staten, inte ska kunna försörja sig inom sina yrken. Istället är det mer lönsamt att köra taxi, vara servitör, städa på hotell eller liknande.
Resan fortsatte mot Grisbukten, där vi skulle göra dagens andra stopp. Vid vägkanten låg ris på tork.
Det lilla museet vid Grisbukten är ett minnesmuseum över den misslyckade invasionen som USA gjorde tillsammans med exilkubaner 1961. En museiguide berättade om försöket att störta Fidel Castro. Vi fick även se en film om denna händelse men filmen innehöll lite väl mycket propaganda för revolutionen.
Det var inte långt till Playa Larga där vi skulle stanna i två nätter. Alldeles intill havet låg Casa Francy där vi avslutade dagen med en Piña Colada och, som vanligt, en inte särskilt välsmakande räkrätt.
Det lilla museet vid Grisbukten är ett minnesmuseum över den misslyckade invasionen som USA gjorde tillsammans med exilkubaner 1961. En museiguide berättade om försöket att störta Fidel Castro. Vi fick även se en film om denna händelse men filmen innehöll lite väl mycket propaganda för revolutionen.
Det var inte långt till Playa Larga där vi skulle stanna i två nätter. Alldeles intill havet låg Casa Francy där vi avslutade dagen med en Piña Colada och, som vanligt, en inte särskilt välsmakande räkrätt.
Onsdag 1 november
Ingen bussresa och inget program fanns inbokat så vi kunde disponera dagen fritt. Det blev några timmar på stranden som dock inte var lika inbjudande som Playa Ancón.
Vid lunchtid begav vi oss in till "centrum", några med cykeltaxi andra till fots.
Efter mycket letande hittade vi en liten restaurang där vi slog oss ner. Räkor igen men rätten smakade riktigt bra och det gjorde även kaffet. Så här såg det ut i köket när vi passerade för att gå på toaletten. Ett paraply brukar man inte hitta i ett kök men det kan vara bra att ha när man ska ge sig ut i det gassande solskenet.
Ja några av skolbarnen hade paraply när de gick tillbaka till sin skola efter lunchuppehållet.
En stunds strandliv blev det även på eftermiddagen. En gam, sådana kryllade det av i luften, hade hittat något "gott" att äta på stranden.
Tuppen hade ingen koll på klockan. Han började gala redan vid fyratiden, flera timmar innan solen skulle gå upp. Sen fortsatte han lite då och då ända fram till frukostdags. Det var likadan frukost överallt, smaklös omelett på två ägg, vitt bröd, smör och ibland ost. Det bästa var frukten, om den inte var torr vill säga. Kaffet slösades det inte på utan vi fick alltid be om mer. På Casa Francy serverades i alla fall ovanligt god juice.
Sopåkaren körde runt i området och tömde tunnorna.
Ja några av skolbarnen hade paraply när de gick tillbaka till sin skola efter lunchuppehållet.
En stunds strandliv blev det även på eftermiddagen. En gam, sådana kryllade det av i luften, hade hittat något "gott" att äta på stranden.
Ett lass med kokosnötter levererades till kvällens drinkar.
Till middagen, som inte smakade någonting, kom ett band på fem personer och underhöll med kubansk musik.
Torsdag 2 november
Efter frukost stuvade Pablo in alla väskorna i bussen.
Till middagen, som inte smakade någonting, kom ett band på fem personer och underhöll med kubansk musik.
Torsdag 2 november
Tuppen gol redan vid tretiden men därefter tog den sovmorgon till klockan halv sex. Sen var tuppen i högform hela morgonen. På stranden var städarna i farten.
Efter frukost stuvade Pablo in alla väskorna i bussen.
Den här dagen skulle det bli en lång bussresa ända till Viñales i nordöstra Kuba, en färd på drygt 35 mil vilket är mycket med tanke på den ofta väldigt dåliga standarden på vägarna. Under resans gång gjorde vi ett antal stopp, det första vid en krokodilfarm. På Kuba samlar man in krokodiler som håller till nära människors bostäder. Staten äger alla krokodiler och det är förbjudet att döda en sådan. De kubanska krokodilerna är utrotningshotade och på farmen föder man upp nya. I den stora dammen fanns 102 krokodiler, alla kubanska utom en som var amerikansk. Den skiljer sig på så sätt att den saknar horn men den lyckades vi inte urskilja. De äldre krokodilerna var upp till 60 år gamla. De brukar få mat en gång i veckan och då går det åt ett halvt ton kött till att föda dem alla. Brenda kände djurskötaren och hade övertalat honom att ge krokodilerna några munsbitar när vi tittade på.
Vi fick veta att en del krokodiler släpps fria i träsk där det inte finns risk att de stöter på människor. Några krokodiler behåller man för att kunna föda upp nya och andra äter man upp men, som sagt, det är staten som bestämmer vilka som ska användas som mat.
Vår lunch bestod av riktigt goda sandwiches vid ett snabbmatställe längs vår färdväg. Andra föredrog ett antal chipspåsar till lunch.
Vi körde på vägen som gick mot Havanna innan vi skulle svänga av österut till området Pinar del Rio där Viñales ligger. Vägen var rak och fin och det var knappt någon annan trafik.
Innan ankomsten till Viñales besökte vi en botanisk trädgård där vi gick på rundvandring med en lokal guide. Det fanns det många vackra växter att beskåda, bland annat ett stort antal orkidéer av olika sorter. Det här är en ekologisk papperskorg, gjord av Kubas nationalträd, kungspalmen.
Vår lunch bestod av riktigt goda sandwiches vid ett snabbmatställe längs vår färdväg. Andra föredrog ett antal chipspåsar till lunch.
Vi körde på vägen som gick mot Havanna innan vi skulle svänga av österut till området Pinar del Rio där Viñales ligger. Vägen var rak och fin och det var knappt någon annan trafik.
Innan ankomsten till Viñales besökte vi en botanisk trädgård där vi gick på rundvandring med en lokal guide. Det fanns det många vackra växter att beskåda, bland annat ett stort antal orkidéer av olika sorter. Det här är en ekologisk papperskorg, gjord av Kubas nationalträd, kungspalmen.
Viñales visade sig vara en liten lantlig idyll. Staden såg mycket välordnad ut med prydliga små hus i glada färger.
Vi fick bo i ett riktigt stort och elegant hus där vi slog oss till ro en stund. Det var resans bästa boende och där serverades också den bästa frukosten. Den var väl värd 5 CUC.
På Brendas rekommendation gick vi till restaurangen l'Olive på huvudgatan för att äta middag. Det visade sig vara ett bra val. Alla var nöjda med den mat de hade beställt.
Vi fick bo i ett riktigt stort och elegant hus där vi slog oss till ro en stund. Det var resans bästa boende och där serverades också den bästa frukosten. Den var väl värd 5 CUC.
På Brendas rekommendation gick vi till restaurangen l'Olive på huvudgatan för att äta middag. Det visade sig vara ett bra val. Alla var nöjda med den mat de hade beställt.
Fredag 3 november
Viñalesdalen är känd för sina tobaksfält och sin vackra natur. Tillsammans med en fantastisk guide vid namn Adam och en grupp på ett femtontal personer som reste med Intrepid Tours gav vi oss ut på vandring. Det var mulet och det duggade litegrann, med andra ord ett perfekt väder för dagens aktivitet. Adam ledde oss genom vindlande vägar och småstigar. Det var härligt att vandra ut i den lantliga idyllen där tiden såg ut att ha stått stilla.
Utanför ett litet hus träffade vi kaffeodlaren Antonio 84 år gammal.
Han och hans söner, som bodde i små hus intill Antonios, drev en kaffeplantage. Adam demonstrerade hur man knackar bort skalet från bönan och Antonio malde bönor i en ålderdomlig kaffekvarn.
Därefter bjöds vi på starkt, kubanskt kaffe. Vi hann också med att ta oss en titt i Antonios enkla lilla stuga där han bodde ensam sedan hans fru gått bort.
Utanför stugan pickade ett gäng hönor i vackra färger.
Utanför ett litet hus träffade vi kaffeodlaren Antonio 84 år gammal.
Han och hans söner, som bodde i små hus intill Antonios, drev en kaffeplantage. Adam demonstrerade hur man knackar bort skalet från bönan och Antonio malde bönor i en ålderdomlig kaffekvarn.
Därefter bjöds vi på starkt, kubanskt kaffe. Vi hann också med att ta oss en titt i Antonios enkla lilla stuga där han bodde ensam sedan hans fru gått bort.
Utanför stugan pickade ett gäng hönor i vackra färger.
Det här var rätta platsen att ta ett gruppfoto.
Vi fortsatte till den sjuttiotvåårige tobaksodlaren Rolando som tog emot oss i ladan där tobaken torkades. Kubas cigarrer är världsberömda och de är också en stor exportvara. I provinsen Pinar del Rio, där Viñales ligger, är jorden perfekt för tobaksodling. Rolando berättade att han hade 70.000 plantor varav en tredjedel planteras ut under månaderna november, december och januari. Fem arbetare gör detta och efter 50 dagar måste plantorna flyttas, en och en för hand. Efter två månader är en tobaksplanta cirka två meter hög och då ska den toppas. Löven skördas med en speciell kniv och varje blad tas bort försiktigt för hand. De översta bladen ger den starkaste tobaken. Bladen torkas under tre månader och därefter blandas blad från toppen, mitten och botten beroende på hur stark tobaken ska vara. Sen ska bladen jäsas i en speciell låda som är gjord av kungspalmen. Varje bonde har sitt eget recept på smaksättningen. Jäsningen ska ske under minst sex månader och högst två år.
Vi fortsatte till den sjuttiotvåårige tobaksodlaren Rolando som tog emot oss i ladan där tobaken torkades. Kubas cigarrer är världsberömda och de är också en stor exportvara. I provinsen Pinar del Rio, där Viñales ligger, är jorden perfekt för tobaksodling. Rolando berättade att han hade 70.000 plantor varav en tredjedel planteras ut under månaderna november, december och januari. Fem arbetare gör detta och efter 50 dagar måste plantorna flyttas, en och en för hand. Efter två månader är en tobaksplanta cirka två meter hög och då ska den toppas. Löven skördas med en speciell kniv och varje blad tas bort försiktigt för hand. De översta bladen ger den starkaste tobaken. Bladen torkas under tre månader och därefter blandas blad från toppen, mitten och botten beroende på hur stark tobaken ska vara. Sen ska bladen jäsas i en speciell låda som är gjord av kungspalmen. Varje bonde har sitt eget recept på smaksättningen. Jäsningen ska ske under minst sex månader och högst två år.
Staten äger all mark och bestämmer priset på tobaken. Nittio procent av skörden ska gå till staten och tio procent får bonden använda för eget bruk. Vi fick veta att det ofta fuskas med detta och att staten får åttio procent av det som skördats. Rolando visade hur man rullar cigarrer och sen fick de som ville prova på att röka den handgjorda cigarren. Han sålde paket med tio stycken i varje för 25 CUC, drygt 200 kronor. Det var nog ett bra pris med tanke på allt arbete som ligger bakom. Flera i gruppen köpte cigarrer av Rolando.
Vi fortsatte vår vandring och gick förbi upplöjda fält. Bönderna använder oxar för att dra plogen. Jag hade turen att få en pratstund med denne bonde när han tog en rast.
Vi fortsatte vår vandring och gick förbi upplöjda fält. Bönderna använder oxar för att dra plogen. Jag hade turen att få en pratstund med denne bonde när han tog en rast.
Han berättade att bönderna tog väldigt väl hand om sina oxar. Hans egna var sex år gamla och de arbetade i allmänhet tre timmar på förmiddagen och tre timmar på eftermiddagen, lite beroende på hur varmt det var. Däremellan fick de gå fria och beta. En oxe kan arbeta tills han blir 15 - 20 år gammal och kostar cirka 500 - 600 CUC att köpa, alltså en mycket dyr investering för en bonde.
Från en plats i närheten hördes ett väldigt oväsen av tuppar. På Kuba är det tillåtet med tuppfäktning och det visade sig att det var tuppar som tränades till att utföra denna barbariska uppvisning. Vi höll oss en bit på avstånd för att se hur detta gick till. Om det hade varit tuppfäktning på riktigt hade jag inte velat titta på. Tupparnas bakklor var omlindade, förmodligen inte för att skada motståndaren. En grupp män stod i en klunga runtomkring tupparna som stred ivrigt påhejade av männen. Somliga tycker tydligen att det är en underhållande "sport".
På eftermiddagen strosade vi runt i den trevliga lilla staden. Det märktes att Viñales är en populär turistort. På huvudgatan låg turistshopparna på rad.
Brenda berättade att det för cirka tio år sedan fanns tio casas particulares i Viñales. Nu såg vi massor av hus som hade den skylt som alla casas particulares måste ha på ytterväggen. Enligt Brenda finns det närmare 1200 casas particulares i Viñales.
.
Bussen var proppfull med människor som skulle åka hem efter dagens arbete.
Andra åkte hem på lastbilsflaket.
Brenda berättade att det för cirka tio år sedan fanns tio casas particulares i Viñales. Nu såg vi massor av hus som hade den skylt som alla casas particulares måste ha på ytterväggen. Enligt Brenda finns det närmare 1200 casas particulares i Viñales.
Bussen var proppfull med människor som skulle åka hem efter dagens arbete.
Andra åkte hem på lastbilsflaket.
Lördag 4 november
Däremot var sängarna riktigt obekväma, de sämsta vi haft under hela resan. Vi skrattade när vi såg de små duschhanddukarna som bara täckte en liten del av kroppen. Stora handdukar hade blivit avklippta på mitten och sedan fållats upp. På så sätt blev det dubbelt så många handdukar.
Ett par av rummen var så undermåliga att vi tyckte det var märkligt att resebyrån lät sina gäster inkvarteras där. Rummen saknade fönster och det luktade starkt av mögel. Sängarna hade sett sina bästa dagar för länge sedan. Jag hade aldrig kunnat sova i ett sådant rum.
Klockan 15 väntade Brenda på oss igen. Vi gick i samlad tropp till det anrika hotellet Ambos Mundos som byggdes på 1920-talet. Hotellet är berömt eftersom Hemmingway hade ett rum stående där även när han inte vistades i Havanna. Numera är det rummet, rum 511, ett museum tillägnat den store författaren. Det hade varit meningen att vi skulle åka till Finca Vigia någon mil utanför Havanna, huset som Hemmingway köpte 1939 och som var hans hem fram till 1960 då han efter revolutionen flyttade tillbaka till USA. Det besöket var inte möjligt att genomföra då huset hade blivit skadat av orkanen Irma och reparationer pågick. Vi fick i alla fall gå in i rum 511 och träffa en äldre dam vid namn Gladys. Hon hade tidigare varit föreståndare för Finca Vigia och hon berättade för oss om Hemmingway och hans liv.
Vi promenerade sakta genom det myllrande folklivet på Calle Obispo. Musiken ljöd genom barernas öppna fönster och därinne dansade man salsa. I en liten park stötte vi på "Castro" som visade sig vara duktig salsadansare.
Utanför ett hus satt en äldre dam i färgglada kläder och rökte cigarr.
Ja på Havannas gator hittade vi alltid något spännande att titta på.
Söndag 5 november
Efter en frukost, som var klart över genomsnittet under denna resa, var vi redo att ge oss ut på stan. Det var vår sista dag i Havanna och det fanns så mycket vi fortfarande ville se. Vi började med att gå in i en mataffär. När vi såg det lilla utbudet av kryddor förstod vi varför nästan all mat, med några få undantag, hade smakat likadant. Fyra olika sorters kryddor, svartpeppar, curry och två sorters lök var allt som fanns och kryddorna såldes i lösvikt.
I ena änden av Calle Obispo ligger baren la Floridita vid ett litet torg. Där gick vi förbi varje dag under våra dagar i Havanna.
Det gjorde vi även denna dag och sen fortsatte vi över Parque Central och gick in i kvarteren på andra sidan om parken. Där hade vi knappt varit tidigare och vi märkte att det inte var någon stadsdel där turisterna höll till. Det var ett bostadsområde för lokalbefolkningen men man hade svårt att tro att någon skulle kunna bo i de fallfärdiga husen med trasiga balkonger och fönster och spruckna fasader som var sotiga av avgaser. Tvätten som hängde utanför fönstren tydde på att där trots allt bodde människor.
Det här var sista dagen gruppen skulle vara tillsammans och därför åt vi en gemensam lunch tillsammans med Brenda. Vi tackade henne för hennes proffsiga sätt att guida oss genom Kuba. Vilken fantastisk resa vi hade fått vara med om, otroligt intressant och lärorik. Dessutom hade vi sju resenärer från Sverige haft mycket trevligt tillsammans.
På eftermiddagen gick vi åt olika håll. Allan, Marianne och jag strosade nerför Boulevard Martí som vi tyckte påminde mycket om La Rambla i Barcelona. Där flanerade både turister och kubanska familjer denna söndagseftermiddag. Konstnärer visade upp sina alster i förhoppning om att någon skulle köpa.
Barn åkte skateboard eller rullskridskor.
En pinnsmal fotomodell var ute på arbete.
Gatan var kantad av ståtliga byggnader med vackra arkader och som en gång i tiden troligen hade varit hem åt överklassfamiljer. Nu var många av dessa hus slitna med fasader där färgen flagnade.
När man är i Havanna ska man se solnedgången från el Malecón, den berömda strandpromenaden längs Havannas kustlinje.
Där hade vattnet vräkt in under orkanen Irmas framfart och gatan hade fyllts med vatten. Strandpromenaden såg ut att ha återhämtat sig bra men husen längs med el Malecón hade troligen varit i dåligt skick redan innan eftersom orkaner ofta drabbar Kuba. Vi slog oss ner vid ett bord utanför en restaurang och med varsin Habana Special inväntade vi solnedgången över karibiska havet. Tyvärr var det för mycket moln så någon solnedgång fick vi inte se.
Som många gånger under denna resa vaknade vi till klappret av hästhovar mot gatstenen, ett mycket behagligt ljud. Vagn efter vagn dragna av hästar passerade utanför vårt fönster.
Vi skulle lämna Viñales och återvända till Havanna. Av någon anledning som vi inte förstod så hade Pablo redan åkt därifrån och nu väntade vi på en annan buss för tillbakavägen. Det var väldigt tråkigt tyckte vi alla för vi hade varit mycket nöjda med Pablo som både var en trevlig och duktig chaufför. Vi hade känt oss mycket trygga i hans minibuss och hade gärna velat tacka honom innan han försvann. Istället fick vi vänta en halvtimme extra på Mercedesbussen som hade beställts. Den var inte alls lika bekväm som Pablos minibuss och där fanns inga säkerhetsbälten. Föraren hade en helt annan körstil. Vi saknade Pablos lugna sätt att köra.
Efter en knapp halvtimme stannade vi till vid en liten lokal romproducent. Eftersom det var lördag pågick ingen tillverkning utan vi fick nöja oss med att se deras maskiner, och naturligtvis propagandan som hängde på väggarna.
Där producerades 300 - 400 flaskor per dag och vi fick ett litet smakprov. Det var riktigt gott. Den som ville kunde köpa några flaskor i den tillhörande butiken.
Vid 13.30-tiden var vi tillbaka i Havanna. Även denna gång skulle vi bo i Habana Vieja, gamla stan, och hela sällskapet skulle bo hos en och samma familj i deras casa particular. Allan, Marianne och jag fick ett bra rum en trappa upp med ett fönster som vätte ut mot gatan.
Ett par av rummen var så undermåliga att vi tyckte det var märkligt att resebyrån lät sina gäster inkvarteras där. Rummen saknade fönster och det luktade starkt av mögel. Sängarna hade sett sina bästa dagar för länge sedan. Jag hade aldrig kunnat sova i ett sådant rum.
Klockan 15 väntade Brenda på oss igen. Vi gick i samlad tropp till det anrika hotellet Ambos Mundos som byggdes på 1920-talet. Hotellet är berömt eftersom Hemmingway hade ett rum stående där även när han inte vistades i Havanna. Numera är det rummet, rum 511, ett museum tillägnat den store författaren. Det hade varit meningen att vi skulle åka till Finca Vigia någon mil utanför Havanna, huset som Hemmingway köpte 1939 och som var hans hem fram till 1960 då han efter revolutionen flyttade tillbaka till USA. Det besöket var inte möjligt att genomföra då huset hade blivit skadat av orkanen Irma och reparationer pågick. Vi fick i alla fall gå in i rum 511 och träffa en äldre dam vid namn Gladys. Hon hade tidigare varit föreståndare för Finca Vigia och hon berättade för oss om Hemmingway och hans liv.
En daiquiri på hotellets takterrass ville vi ha efter besöket i Hemmingways rum. Det var härligt att sitta i solskenet och läppja på en drink medan vi småpratade och tittade på utsikten över stan.
Vi promenerade sakta genom det myllrande folklivet på Calle Obispo. Musiken ljöd genom barernas öppna fönster och därinne dansade man salsa. I en liten park stötte vi på "Castro" som visade sig vara duktig salsadansare.
Utanför ett hus satt en äldre dam i färgglada kläder och rökte cigarr.
Ja på Havannas gator hittade vi alltid något spännande att titta på.
Söndag 5 november
Efter en frukost, som var klart över genomsnittet under denna resa, var vi redo att ge oss ut på stan. Det var vår sista dag i Havanna och det fanns så mycket vi fortfarande ville se. Vi började med att gå in i en mataffär. När vi såg det lilla utbudet av kryddor förstod vi varför nästan all mat, med några få undantag, hade smakat likadant. Fyra olika sorters kryddor, svartpeppar, curry och två sorters lök var allt som fanns och kryddorna såldes i lösvikt.
I ena änden av Calle Obispo ligger baren la Floridita vid ett litet torg. Där gick vi förbi varje dag under våra dagar i Havanna.
Det gjorde vi även denna dag och sen fortsatte vi över Parque Central och gick in i kvarteren på andra sidan om parken. Där hade vi knappt varit tidigare och vi märkte att det inte var någon stadsdel där turisterna höll till. Det var ett bostadsområde för lokalbefolkningen men man hade svårt att tro att någon skulle kunna bo i de fallfärdiga husen med trasiga balkonger och fönster och spruckna fasader som var sotiga av avgaser. Tvätten som hängde utanför fönstren tydde på att där trots allt bodde människor.
Det här var sista dagen gruppen skulle vara tillsammans och därför åt vi en gemensam lunch tillsammans med Brenda. Vi tackade henne för hennes proffsiga sätt att guida oss genom Kuba. Vilken fantastisk resa vi hade fått vara med om, otroligt intressant och lärorik. Dessutom hade vi sju resenärer från Sverige haft mycket trevligt tillsammans.
På eftermiddagen gick vi åt olika håll. Allan, Marianne och jag strosade nerför Boulevard Martí som vi tyckte påminde mycket om La Rambla i Barcelona. Där flanerade både turister och kubanska familjer denna söndagseftermiddag. Konstnärer visade upp sina alster i förhoppning om att någon skulle köpa.
Barn åkte skateboard eller rullskridskor.
En pinnsmal fotomodell var ute på arbete.
Gatan var kantad av ståtliga byggnader med vackra arkader och som en gång i tiden troligen hade varit hem åt överklassfamiljer. Nu var många av dessa hus slitna med fasader där färgen flagnade.
När man är i Havanna ska man se solnedgången från el Malecón, den berömda strandpromenaden längs Havannas kustlinje.
Där hade vattnet vräkt in under orkanen Irmas framfart och gatan hade fyllts med vatten. Strandpromenaden såg ut att ha återhämtat sig bra men husen längs med el Malecón hade troligen varit i dåligt skick redan innan eftersom orkaner ofta drabbar Kuba. Vi slog oss ner vid ett bord utanför en restaurang och med varsin Habana Special inväntade vi solnedgången över karibiska havet. Tyvärr var det för mycket moln så någon solnedgång fick vi inte se.
Vid 20-tiden kom Brenda på en hastig visit till vårt casa particular. Det var riktigt tråkigt att skiljas efter 18 dagar tillsammans. Vi kramade om varandra och hoppades på att få träffas i Sverige eftersom hon är gift med en svensk man.
Efter en cocktail och en lättare måltid på en restaurang i närheten var det dags att säga god natt till Havanna för sista gången.
Måndag 6 november
Efter frukost sa vi adjö till våra medresenärer. De andra skulle åka tillbaka till Sverige. Allan, Marianne och jag ville tillbringa några dagar vid en badstrand som avslutning på vår vistelse på Kuba. På grund av orkanen Irma hade jag inte velat göra någon bokning själv eftersom jag inte hade lyckats ta reda på vilka platser som åter var i ordning efter orkanen. Vi hade sett bilder från Kubas vackra stränder med kritvit sand. Tre dagar på ett sådant ställe lockade efter den intensiva rundresan. Brenda visste säkert vart man kunde åka och hon var villig att hjälpa oss, vilket vi var tacksamma för. Hon hade föreslagit att vi skulle åka till Guanabo några mil söder om Havanna och hon hade ordnat boende åt oss.
Klockan 10 kom en vän till Brenda med sin taxibil, en Plymoth av 1953 års modell.
Han körde oss de 2,5 milen till den lilla orten vid havet. Familjen vi skulle bo hos hade ett fint hus några hundra meter från stranden. Där fanns till och med en pool men det var inget som hade ingått i våra önskemål. Vi ville bada i havet och jag tål inte ens klor.
Så snart vi installerat oss i våra rum gick vi ner till stranden. Vi fick gå lite omvägar för flera av smågatorna som ledde ditner till hade riktigt stora pölar av lervälling som vi inte ville gå i. Stranden såg verkligen inte ut som vi hade tänkt oss.
Vi blev väldigt besvikna men trodde nog att det berodde på Irma. Marianne och jag tog oss ett par dopp i havet medan Allan satt på en halvtrasig mur och väntade. Vattnet var behagligt i alla fall men det var väldigt långgrunt så någon simtur blev det inte. Någon dag senare träffade vi en norrman nere i byn. Han bodde i Havanna och hade besökt Guanabo flera gånger. Stranden hade inte varit speciellt fin innan orkanen heller. Vi skulle nog ha försökt att boka själva i alla fall.
När vi sen skulle gå upp mot stan kunde vi inte hitta rätt väg. Vägarna som ledde uppåt hade inga namn utan endast ett nummer som var skrivet på en stolpe eller en mur och som knappt syntes. Till slut hade vi tappat bort oss. Vi försökte fråga oss fram men ingen kunde hjälpa oss. En hästdroska fick bli lösningen och det var värt fem CUC bara för nöjet att pröva på detta transportmedel.
Klockan 10 kom en vän till Brenda med sin taxibil, en Plymoth av 1953 års modell.
Han körde oss de 2,5 milen till den lilla orten vid havet. Familjen vi skulle bo hos hade ett fint hus några hundra meter från stranden. Där fanns till och med en pool men det var inget som hade ingått i våra önskemål. Vi ville bada i havet och jag tål inte ens klor.
Så snart vi installerat oss i våra rum gick vi ner till stranden. Vi fick gå lite omvägar för flera av smågatorna som ledde ditner till hade riktigt stora pölar av lervälling som vi inte ville gå i. Stranden såg verkligen inte ut som vi hade tänkt oss.
Vi blev väldigt besvikna men trodde nog att det berodde på Irma. Marianne och jag tog oss ett par dopp i havet medan Allan satt på en halvtrasig mur och väntade. Vattnet var behagligt i alla fall men det var väldigt långgrunt så någon simtur blev det inte. Någon dag senare träffade vi en norrman nere i byn. Han bodde i Havanna och hade besökt Guanabo flera gånger. Stranden hade inte varit speciellt fin innan orkanen heller. Vi skulle nog ha försökt att boka själva i alla fall.
När vi sen skulle gå upp mot stan kunde vi inte hitta rätt väg. Vägarna som ledde uppåt hade inga namn utan endast ett nummer som var skrivet på en stolpe eller en mur och som knappt syntes. Till slut hade vi tappat bort oss. Vi försökte fråga oss fram men ingen kunde hjälpa oss. En hästdroska fick bli lösningen och det var värt fem CUC bara för nöjet att pröva på detta transportmedel.
På kvällen tog hur som helst de tre tänkta baddagarna slut för min del. Jag halkade på det glashala badrumsgolvet när jag klev ut ur duschen. Det gjorde väldigt ont i höger handled. Dåliga sängar och värkande handled, det var inte lätt att somna den kvällen.
Tisdag 7 november
Handleden värkte. "No fraktura" sa vår värdinna och talade om att hon hade studerat en del fysiologi. Hon tog i alla fram i alla fall några lindor som hon virade runt handleden.
Sen hämtade hon en matta som hon lade på golvet i badrummet. Det var så dags då. Vi satt vid poolen och läste på förmiddagen men det var inte helt lätt för mig att koncentrera mig på läsningen eftersom värken var svår.
Vi gick ner till "centrum" på eftermiddagen. Där hittade vi en restaurang som serverade god mat. Marianne tog ett dopp i havet men jag kunde inte bada med min värkande hand. Jag fick nöja mig med att doppa fötterna i vattnet. Allan satt i en park och väntade. Han hade ingen lust alls att testa stranden. Vi hittade ett trevligt kaffeställe på tillbakavägen. Kaffe med glass var gott och Allan fick ett efterlängtat "flan". På kvällen kontaktade vår värdinna sin granne som var läkare. Han kom över och kollade på min handled och sa sen att den nog borde röntgas. Det kunde göras samma kväll i Guanabo. Teknikern skulle ha 50 CUC för besväret men jag skulle inte få något kvitto att ta med hem till mitt försäkringsbolag. Det lät inte som ett bra alternativ. I Havanna fanns ett sjukhus som tog emot turister. Det lät bättre och det beslöts att jag skulle åka dit påföljande morgon.
Onsdag 8 november
Klockan 9 på morgonen kom taxin som skulle ta mig till sjukhuset i Havanna. Marianne följde med. Taxiföraren skulle vänta vid sjukhuset under besöket och han ville ha 60 CUC för skjutsen. Det var rimligt tyckte jag. Hans kusin arbetade som sköterska vid detta sjukhus och hon skulle se till att jag kom in snabbt till läkaren.
"Probablemente una fractura" sa läkaren när jag träffade honom. Måste röntgas. Visst var det en fraktur och den skulle gipsas. Mannen som skulle göra detta hade gips på händerna efter tidigare patienter men inga handskar. Britsen var täckt med ett papper som visade spår efter någon annan som legat på den. Jag satte mig på kanten och mannen ryckte till sig en handduk som hängde vid handfatet. Den hade använts tidigare. Det gjorde inte så mycket eftersom den bara skulle skydda min kjol från gipset. Efter ungefär tre timmar var sjukhusbesöket klart, allt övervakat av Che Guevara, vars porträtt hängde ovanför trappan. Jag fick med mig en CD-skiva med röntgenplåtarna och en uppmaning att kontakta en ortoped så snart jag kom till Sverige.
När vi kom tillbaka till Guanabo hade det börjat mulna till. Vi promenerade till samma restaurang där vi ätit lunch dagen innan. Där var vi ju nöjda med maten så vi ville inte chansa och välja någon annan restaurang. En liten runda i "centrum" blev det också, bland annat måste jag hitta en bankomat för att ta ut mer pesos convertibles. Banken låg precis intill busstationen.
Något strandbesök brydde vi oss inte om, dock en fika på samma ställe som dagen innan. Regnet hängde i luften och vi skyndade oss tillbaka. Vi hann precis komma in i huset innan det kom en störtskur. Kvällen avslutades som vanligt med en liten romdrink sittandes under taket utanför vår dörr.
Torsdag 9 november
Regnet det bara öste ner.
Så snart som det blev ett uppehåll i regnandet tog vårt värdpar fram kvastar och började sopa bort vattnet från den stenbelagda gången framför huset samt runt poolen. Lite onödigt arbete tyckte vi för snart var det dags igen för en ny regnskur. Mellan varven var himlen blå men vi kände igen lust att gå ner till stranden. Jag kunde ändå inte bada i havet och de andra nöjde sig med ett dopp i poolen. Vi tog det lugnt, satt och läste och längtade efter hemresan. En kombinerad lunch/middag fick det bli på samma ställe och sen en tur till "hotspot-parken" för att kolla mail och annat.
Fredag 10 november
Efter frukost packade vi våra väskor samt ordnade med betalningen för frukosten. Under vår resa hade vi betalat 4 CUC per person om frukosten var lite enklare eller 5 CUC om den hade lite extra. På alla ställen hade de serverat mer kaffe när vi frågat efter det men det hade vi inte behövt betala extra för. Frukosten på detta ställe var en av de sämsta, bara ett ägg i omeletten och oftast torr och tråkig frukt som vi inte åt upp. Ändå ville denna värdinna ha 5 CUC per person eftersom vi bett om mer kaffe än den lilla slurken som hon serverat varje morgon. Vi tyckte att hon istället borde ha bjudit oss på hela kalaset eftersom hon hade underlåtit att lägga en matta på det glashala badrumsgolvet och därmed förorsakat rejäla problem för mig.
Klockan 12 skulle vi lämna våra rum för de skulle städas innan nya gäster anlände. Vi satt ute och väntade en stund men tyckte nog att vi lika gärna kunde vänta på flygplatsen. Klockan 14 lämnade vi Guanabo med samma bil som vi kommit dit med. Vårt plan skulle inte avgå förrän klockan 19.15. På flygplatsen fanns det inte mycket i matväg att välja mellan. Det fick bli en rostad sandwich med skinka (osten var slut) samt något att dricka.
Vi hade gott om tid och slog oss ner på varsitt säte utanför incheckningsdisken som ännu inte var öppen. Det fanns heller ingen information om vilken incheckningsdisk som gällde för flyg med KLM eller andra flygbolag. Så småningom började det bildas en kö framför en av diskarna. Kön bara växte men vi föredrog att sitta kvar. När incheckningen påbörjades sträckte sig kön till den andra änden av hallen och allt fler resenärer anslöt. Till slut insåg vi att vi inte kunde sitta och vänta. Vi var tvungna att ställa oss längst bak i den långa kön. En märklig ordning tyckte vi dock. Vårt plan till Amsterdam avgick i tid. Nu väntade en lång, trist flygresa.
Lördag 11 november
Efter fyra timmars väntan i Amsterdam fortsatte resan mot Arlanda där vi landade vid 17-tiden. Tre trötta resenärer, varav en med bruten handled som opererades efter hemkomsten, och en med turistdiarré som varade i sex dagar, var glada att vara hemma igen efter en resa som trots allt hade varit mycket händelserik och fylld med upplevelser.
Tisdag 7 november
Handleden värkte. "No fraktura" sa vår värdinna och talade om att hon hade studerat en del fysiologi. Hon tog i alla fram i alla fall några lindor som hon virade runt handleden.
Vi gick ner till "centrum" på eftermiddagen. Där hittade vi en restaurang som serverade god mat. Marianne tog ett dopp i havet men jag kunde inte bada med min värkande hand. Jag fick nöja mig med att doppa fötterna i vattnet. Allan satt i en park och väntade. Han hade ingen lust alls att testa stranden. Vi hittade ett trevligt kaffeställe på tillbakavägen. Kaffe med glass var gott och Allan fick ett efterlängtat "flan". På kvällen kontaktade vår värdinna sin granne som var läkare. Han kom över och kollade på min handled och sa sen att den nog borde röntgas. Det kunde göras samma kväll i Guanabo. Teknikern skulle ha 50 CUC för besväret men jag skulle inte få något kvitto att ta med hem till mitt försäkringsbolag. Det lät inte som ett bra alternativ. I Havanna fanns ett sjukhus som tog emot turister. Det lät bättre och det beslöts att jag skulle åka dit påföljande morgon.
Onsdag 8 november
Klockan 9 på morgonen kom taxin som skulle ta mig till sjukhuset i Havanna. Marianne följde med. Taxiföraren skulle vänta vid sjukhuset under besöket och han ville ha 60 CUC för skjutsen. Det var rimligt tyckte jag. Hans kusin arbetade som sköterska vid detta sjukhus och hon skulle se till att jag kom in snabbt till läkaren.
"Probablemente una fractura" sa läkaren när jag träffade honom. Måste röntgas. Visst var det en fraktur och den skulle gipsas. Mannen som skulle göra detta hade gips på händerna efter tidigare patienter men inga handskar. Britsen var täckt med ett papper som visade spår efter någon annan som legat på den. Jag satte mig på kanten och mannen ryckte till sig en handduk som hängde vid handfatet. Den hade använts tidigare. Det gjorde inte så mycket eftersom den bara skulle skydda min kjol från gipset. Efter ungefär tre timmar var sjukhusbesöket klart, allt övervakat av Che Guevara, vars porträtt hängde ovanför trappan. Jag fick med mig en CD-skiva med röntgenplåtarna och en uppmaning att kontakta en ortoped så snart jag kom till Sverige.
När vi kom tillbaka till Guanabo hade det börjat mulna till. Vi promenerade till samma restaurang där vi ätit lunch dagen innan. Där var vi ju nöjda med maten så vi ville inte chansa och välja någon annan restaurang. En liten runda i "centrum" blev det också, bland annat måste jag hitta en bankomat för att ta ut mer pesos convertibles. Banken låg precis intill busstationen.
Något strandbesök brydde vi oss inte om, dock en fika på samma ställe som dagen innan. Regnet hängde i luften och vi skyndade oss tillbaka. Vi hann precis komma in i huset innan det kom en störtskur. Kvällen avslutades som vanligt med en liten romdrink sittandes under taket utanför vår dörr.
Torsdag 9 november
Regnet det bara öste ner.
Så snart som det blev ett uppehåll i regnandet tog vårt värdpar fram kvastar och började sopa bort vattnet från den stenbelagda gången framför huset samt runt poolen. Lite onödigt arbete tyckte vi för snart var det dags igen för en ny regnskur. Mellan varven var himlen blå men vi kände igen lust att gå ner till stranden. Jag kunde ändå inte bada i havet och de andra nöjde sig med ett dopp i poolen. Vi tog det lugnt, satt och läste och längtade efter hemresan. En kombinerad lunch/middag fick det bli på samma ställe och sen en tur till "hotspot-parken" för att kolla mail och annat.
Fredag 10 november
Efter frukost packade vi våra väskor samt ordnade med betalningen för frukosten. Under vår resa hade vi betalat 4 CUC per person om frukosten var lite enklare eller 5 CUC om den hade lite extra. På alla ställen hade de serverat mer kaffe när vi frågat efter det men det hade vi inte behövt betala extra för. Frukosten på detta ställe var en av de sämsta, bara ett ägg i omeletten och oftast torr och tråkig frukt som vi inte åt upp. Ändå ville denna värdinna ha 5 CUC per person eftersom vi bett om mer kaffe än den lilla slurken som hon serverat varje morgon. Vi tyckte att hon istället borde ha bjudit oss på hela kalaset eftersom hon hade underlåtit att lägga en matta på det glashala badrumsgolvet och därmed förorsakat rejäla problem för mig.
Klockan 12 skulle vi lämna våra rum för de skulle städas innan nya gäster anlände. Vi satt ute och väntade en stund men tyckte nog att vi lika gärna kunde vänta på flygplatsen. Klockan 14 lämnade vi Guanabo med samma bil som vi kommit dit med. Vårt plan skulle inte avgå förrän klockan 19.15. På flygplatsen fanns det inte mycket i matväg att välja mellan. Det fick bli en rostad sandwich med skinka (osten var slut) samt något att dricka.
Vi hade gott om tid och slog oss ner på varsitt säte utanför incheckningsdisken som ännu inte var öppen. Det fanns heller ingen information om vilken incheckningsdisk som gällde för flyg med KLM eller andra flygbolag. Så småningom började det bildas en kö framför en av diskarna. Kön bara växte men vi föredrog att sitta kvar. När incheckningen påbörjades sträckte sig kön till den andra änden av hallen och allt fler resenärer anslöt. Till slut insåg vi att vi inte kunde sitta och vänta. Vi var tvungna att ställa oss längst bak i den långa kön. En märklig ordning tyckte vi dock. Vårt plan till Amsterdam avgick i tid. Nu väntade en lång, trist flygresa.
Lördag 11 november
Efter fyra timmars väntan i Amsterdam fortsatte resan mot Arlanda där vi landade vid 17-tiden. Tre trötta resenärer, varav en med bruten handled som opererades efter hemkomsten, och en med turistdiarré som varade i sex dagar, var glada att vara hemma igen efter en resa som trots allt hade varit mycket händelserik och fylld med upplevelser.
