Fina oktoberdagar i Prag och Wien

Äntligen kom vi iväg  på en ny resa. Den planerade vårresan till Florida och New York, då åtta personer skulle fira en blivande 70-åring, fick avbokas. Jubilaren själv bröt benet några veckor före avresan och själv bröt jag handleden ett par dagar senare.

Prag

Tisdag morgon, den första oktober, var det i alla fall dags att ge sig av igen. Tillsammans med goda vännerna Allan, Ingegerd och Kai tog vi flyget från Arlanda och landade i Prag ett par timmar senare. Där hade vi bokat rum för tre nätter på Hotel Ceasar Prague. Hotellet hade ordnat transport in till stan med en minibuss som rymde oss alla. Solen sken från en klarblå himmel och vi var glada att vara tillbaka i staden som vi besökte år 2006.

 

Det var lunchdags när vi kom fram till hotellet så vi började vårt besök i Prag med att äta  på en restaurang tvärs över gatan. Därefter stod Karlsbron på programmet. Den låg på promenadavstånd från vårt hotell men eftersom Allans brutna ben ännu inte var helt återställt föredrog vi att åka spårvagn dit. Vi tog nummer 17 som gick längs floden ett par minuters gångväg från vårt hotell och som hade en hållplats nära bron. 24-timmarskort till spårvagn och tunnelbana hade redan inköpts så  det var bara att åka så mycket vi ville.

Karlsbron är nog den mest populära sevärdheten i Prag och där var det, som väntat, smockfullt med folk, de flesta turister. Precis som de flesta andra flanörer tog vi en promenad över den 520 meter långa bron över floden Moldau. 
 

Vi strosade fram i maklig takt och stannade till här och där för att titta på statyer, porträttmålare och gatuförsäljarnas utbud. En mycket bra orkester spelade medryckande musik som vi njöt av en lång stund.
 

På  Lillsidan passade vi på att ta en paus på ett mysigt kafé som, trots alla turister, inte kändes som en turistfälla och där priserna var ganska modesta.

Att åka spårvagn i Prag är ett nöje i sig. Man ser så mycket av staden då. Vi märkte genast att passagerare på spårvagnar i Prag är mycket artiga. Folk överlämnar direkt sitt säte till den som är äldre eller handikappad. Allan med sin krycka hann knappt komma ombord innan han hade fått en sittplats. Efter dagens promenad tog vi en spårvagn, eller snarare ett par, tillbaka till vårt hotell.
 

Det blev en tidig middag på samma ställe som vi ätit lunch.

Ny dag och nya sevärdheter. Vi tog spårvagn nummer 17 till Karlsbron igen och promenerade därifrån den korta vägen till Gamla Stadens Torg.  Det berömda astronomiska uret på rådhuset skulle strax slå hel timme och bjuda på en föreställning som vi inte ville missa. När en figur i form av ett skelett ringer i en klocka öppnas luckorna ovanför uret och då börjar de tolv apostlarnas procession. Därefter gal en tupp och klockan slår hel timme. En stor folkmassa hade redan samlats framför klockan.  
 

Så snart skådespelet var slut försvann horder av turister. Många följde efter sina reseledare som höll upp färggranna paraplyer eller något annat som syntes väl i folkmängden. Tänk att gå på led efter en guide som håller upp en skylt med texten 7E. Tyvärr hann jag inte ta ett foto på den skylten men det såg inte särskilt spännande ut att traska efter i ett långt led. Jag kunde inte låta bli att undra om det även fanns en grupp 7A, en 7B och så vidare.

Gamla stadens ståtliga torg är en fantastiskt vacker plats, omgärdad av magnifika, pastellfärgade byggnader.
 

St Nikolauskyrkan med sin vita fasad och mängder av statyer är riktigt imponerande.

 

Torget är en livlig plats med mänskliga statyer och gycklare av olika slag.

  

Alla ville gärna tjäna en slant på att visa upp sina konster för besökarna. Vi slog oss ner på en bänk för att vila fötterna och titta på den roliga clownen som uppträdde på torget.

Via Karlovagatan kom vi fram till en spårvagnshållplats i närheten av Karlsbron. Målet var att ta bergbanan som går upp till Petrínkullen. På bergbanan gällde de vanliga biljetterna för kollektivtrafik så det var bara att stiga in i vagnen. 
 

Petrínparken är berömd för sina trädgårdar och det var verkligen en oas vi kom till. Den underbara rosenträdgården blommade ännu i oktober.  

 

 

Nu ville vi göra en längre tur med spårvagn och nummer 22 är ett bra val om man vill lära känna staden utan att behöva gå till fots. Fyra glada pensionärer åkte med till ändhållplatsen och sen tillbaka in mot centrum igen medan den femte föredrog att strosa runt på stan på egen hand.

Mellan klockan 18 och 20 var det "happy hour" i hotellets fina bar och ett sådant tillfälle ville vi inte missa. I baren satt redan ett par äldre, vithåriga damer och spelade tärning. Vi hade redan på Arlanda lagt märke till dessa tärningspelande damer men då visste vi ju inte att de skulle bo på samma hotell som oss. Vi började prata med dem och fick veta att de kvällen innan hade ätit middag på en mycket trevlig pub som låg alldeles runt hörnet. Dit var de nu på väg igen. ”Drick inte för mycket öl bara” skojade Allan. ”Vi tycker inte om öl” sa damerna med gemensam mun. Det var den goda maten och den härliga atmosfären som lockade. Själva var vi för trötta att bege oss dit men ”imorgon är en annan dag”.
 

Det vackra vädret fortsatte. På torsdagens morgon tog vi spårvagn 22 till Pragborgen som ligger på en höjd högt över floden. Pragborgen är bland annat säte för landets president men det är den enorma Sankt Vituskatedralen som dominerar området. Tornen på katedralen syns vida omkring. Landets största katedral började byggas redan på 1300-talet och först 1929 blev den helt klar.

Turisterna strömmade genom borgens vackra huvudingång. 

Varje hel timme är det vaktavlösning och klockan tolv varje dag äger en större ceremoni med musik  rum inne på den första borggården.

 

Ett band spelade utanför ingången och vi stod en lång stund och lyssnade till deras härliga musik.

En spårvagn tog oss till en hållplats i närheten av Mostecká vid Karlsbron. Därifrån kan man åka på sightseeingtur med en öppen veteranbil. Fyra av oss ville gärna uppleva Prag på det sättet. Vi klev in i en fin bil som kördes av en ung kille som talade bra engelska. Under den en timmes långa sightseeingturen berättade vår guide om de olika stadsdelarna och byggnaderna som vi passerade.

 

Tjeckiens nyvalde president kom på tal. Det hade varit första gången som folket fick välja president. Tidigare hade detta skett genom indirekta val. Presidenten har alkoholproblem berättade guiden och ”nu får vi stå ut med honom i fyra år”.

Själva tyckte vi nog att vi kunde unna oss en cocktail igen i hotellets bar innan det var dags att bege sig till den ölstuga som de äldre damerna hade rekommenderat.

 

Den trevliga puben, som låg nästan bakom hörnet från vårt hotell, visade sig vara U Fleku, Prags största ölstuga med eget bryggeri och med plats för 1200 gäster. Jag hade läst om den ölstugan i olika artiklar om Prag. Somliga tyckte den var värd ett besök andra sa att det var en turistfälla. Nu var vi i alla fall där och steg in i den första lokalen där det spelades musik av glada gubbar.

 

Alla långborden var fullsatta men omsättningen av gäster var hög så vi fick snabbt ett bord. Vi hann knappt sätta oss ner innan det stod fem sejdlar med mörkt öl på bordet.
 

En kypare kom med snapsglas med Becherovka, tjekisk sprit. Till dessa tackade vi nej. Det är inget man blir bjuden på och inget vi var sugna på heller.

 

Det var roligt att göra ett besök i den populära ölstugan men middagen, vi åt gulasch, är inget vi kan rekommendera. Hälften av maten fick ligga kvar på tallriken. Det gällde också att spara en aning öl i sin sejdel för så fort den var tom ställdes en ny fram. Vi tyckte att det räckte med en var.
 

Wien

På fredagsmorgonen var vi på plats direkt när hotellets frukostmatsal öppnade klockan sju. En trekvart senare blev vi hämtade av en förbokad minibuss som tog oss till bussterminalen Florenc. Vi gick ombord på en bekväm långfärdsbuss och knappt fem timmar senare steg vi av i Wien.

Solen sken även i Wien men blåsten gjorde att det inte var särskilt varmt ändå. Vi hade bokat rum på Suite Hotell 900 m zur Oper, ett par spårvagnshållplatser bort från de centrala delarna av Wien. Denna första eftermiddag nöjde vi oss med att äta en härlig wienerschnitzel på en närbelägen restaurang samt att ta spårvagnen till centrum för ett kort besök.

Lördagen inleddes med ett besök på det kejserliga palatset Schönbrunn. Det enorma slottet finns med på Unescos lista över världens kulturarv och ett besök där är ett måste när man är i Wien för första gången. Vi ville gå på en rundtur inne i slottet och det var vi minsann inte ensamma om. Horder av turister stod framför biljettautomaterna så det tog en bra stund innan vi hade köpt våra biljetter. Därefter var det en timmes väntetid innan det blev vår tur att göra en påbörja rundvandringen i 22 av slottets mer än 1400 rum. Den tiden ägnade vi åt att ta en titt på en liten del av den vidsträckta trädgården.

Under rundturen vandrade man från rum till rum på egen hand och fick information genom s.k. audioguider. Det var verkligen intressant att komma in i kejsare Franz Josephs privata rum där en del av hans personliga tillhörigheter fanns att beskåda. Det Stora Galleriet var en otroligt praktfull sal som en gång användes till kejserliga baler och banketter. I Spegelsalen spelade den då 6-årige Mozart sin första hovkonsert för drottning Maria Theresia och övriga medlemmar i den kejserliga familjen. 
  

En apfelstrudel i ett av de många kaféerna inom slottsområdet fick det bli innan åkte tillbaka in mot centrum.

På Wiens mest kända shoppinggata, Kärntner Strasse, var lördagshandeln i full gång. Längs denna gågata finns många välkända affärer och kommersen var livlig. Ville man vila fötterna en stund var det bara att slå sig ner på en av alla bänkar som var uppställda på gatan. 

Resten av dagen ägnade vi åt att åka tunnelbana och spårvagn. I Wien var folk lika artiga som i Prag och reste sig genast för den som behövde en sittplats.

På söndagen hade solen tagit en paus. Det duggregnade när vi kom ut från vårt hotell. Denna morgon spelade dock inte vädret så stor roll. Tre av oss hade bokat biljetter till en föreställning på Spanska Ridskolan, en skulle besöka Wiens tekniska museum och den femte vandra runt på egen hand. Från närmaste tunnelbaneuppgång var det en kort promenad att gå till det ståtliga Hofburgpalatset där de vita Lippizanerhästarna uppträder.

Läktarna i den vackra ryttararenan var fyllda till sista plats. Det krävs många års träning för både häst och ryttare innan de är tillräckligt skickliga för att få uppträda där. Det var imponerande att se hästarna som utförde eleganta rörelser i takt med klassisk musik. Det är inte tillåtet att fotografera under en föreställning eftersom det kan störa hästarna. Fotot nedan har jag ”lånat”.

 

Är man i Wien ska man gå på kafé. I kaféernas Mecka behöver man inte gå långt för att hitta ett gammeldags kafé med välklädda kypare i svart kostym. Wien är ju också känt för sina fantastiska bakverk så här är det inte tal om att banta. Efter föreställningen på Spanska ridskolan begav vi oss till Café Diglas på Fleischmarkt. Det tog en stund att välja bland alla härliga tårtor och bakelser.

Mina två kamrater ville åka tillbaka till hotellet för att vila en stund. Själv hade jag inget emot att gå runt i stan på egen hand ett par timmar. Wiens praktfulla byggnader är riktiga mästerverk och jag njöt av att bara ströva omkring i den gamla stadskärnan och titta på alla vackra fasader. 

Wienkrogen Figlmüller är känd för sina gigantiska wienerschnitzlar, vilka täcker hela tallriken. Till den mer än hundra år gamla restaurangen vallfärdar turister och den sägs vara en riktig turistfälla. Vi ville ändå testa om deras wienerschnitzlar var bättre än de vi redan ätit ett par gånger på restaurang Wieden Bräu som låg i närheten av vårt hotell och som var ganska fritt från turister. Figlmüller var fullsatt men vi hade bokat bord. En trevlig, smokingklädd kypare tog upp beställningen. Nej, öl serverades inte eftersom Figlmüller är ett vinhus med sin egen vinproduktion. Kyparen rekommenderade oss att prova på husets druvsaft men det var bara ett par av oss som nappade på den rekommendationen och det ångrade vi sedan. Visst var wienerschnitzeln stor, det gick inte att äta upp hela, men den var inte märkvärdig alls. Den som serverades på vårt "stamställe" var minst lika bra och betydligt billigare. Det gick att beställa andra maträtter också på Figlmüller. Leverälskarna var nöjda med sitt val.

Även vår sista dag i Wien var gråmulen till att börja med. En båtfärd på Donau passade bra när man inte kan promenera hela dagen. En spårvagn, som gick på gatan utanför vårt hotell, tog oss till Schwedenplatz, där vi steg på en utflyktsbåt. Under ett par timmar for vi med båten först på Donaukanalen och sen på själva floden.  Den turen gav inte så mycket, tyckte jag i alla fall, men vi kunde i alla fall konstatera att Donau är allt annat än blå.

 

 

Efter ännu ett kafébesök återvände den manliga delen av sällskapet tillbaka till hotellet för att ta det lugnt ett par timmar. Ingegerd och jag ville utforska lite mer av Wien. Vi letade oss fram till den märkliga byggnaden Hundertwasser Haus, ett färgglatt hyreshus med oregelbunden fasad. Huset, som byggdes i mitten av 1950-talet och är uppkallat efter arkitekten, är ett mycket populärt turistmål i Wien.

 

En av Wiens viktigaste sevärdheter är den väldiga Stephansdomen från 1200-talet.
 

 

Det blev en snabbtitt inne i kyrkan där vi tände varsitt ljus för våra nära och kära som inte längre finns med oss.
 

 

Wolfgang Amadeus Mozart är starkt förknippad med Wien. Han bodde där när han skrev sina mest kända verk. På nästan varenda gata finns det affärer som säljer Mozartkulor. Vi köpte några påsar att ta med oss hem.
 

 

 

Till kvällen hade vi bokat biljetter till en Mozartkonsert i Wiener Musikverein Brahms Saal. Efter en tidig middag tog vi spårvagnen ett par hållplatser till Karlsplatz. Därifrån var det en kort gångväg till den vackert fasadupplysta byggnaden.
 

 

Alla orkestermedlemmar liksom dirigenten och solisterna var klädda i historiska dräkter och peruker från 1700-talet. Det blev en perfekt avslutning på vår sista dag i Wien.
 

 

Tillbaka till Prag

Morgonen därpå gick bussen tillbaka till Prag. Innan avfärden hann vi än en gång avnjuta hotellets härligt fräscha frukostbuffet.

 

Prag bjöd återigen på ett soligt och klart väder. Det var trevligt att få tillbringa ytterligare en eftermiddag i denna mysiga stad. Allan föredrog att sitta på en bänk och vila sitt onda ben. Det kunde han göra i en vacker park som låg alldeles i närheten av Hotel Ceasar Prague där vi hade tagit in igen. Det finns mycket att se och upptäcka även när man bara sitter still så han hade en hel del att berätta senare på kvällen.

 

Vi andra gick omkring på egen hand. Själv hittade jag ett varuhus där det blev lite shopping innan jag promenerade längs strandkanten och beundrade alla vackra husfasader och vyn över floden Moldau.

 

Kvällen avslutades med en gemensam middag på en rökig krog. Därefter var det dags att gå till hotellet och packa väskorna.

Dagen därpå åt Ulf och jag en tidig frukost medan de andra föredrog att ta en sovmorgon. Vi hann med en kort sväng ner mot den gamla staden och lyckades hitta det hotell vi hade bott på vid vårt tidigare besök i Prag.
 

På Karlsbron var det nästan folktomt. Ett par städare var i farten samt en och annan fotgängare. Nu kunde man verkligen se hur magnifik bron är.

 

Strax före klockan tolv avgick vårt plan tillbaka till Stockholm och vår nio dagar långa, men alldeles för korta, resa till två vackra huvudstäder var till ända.