Fredag 15 och lördag 16 april
Det blev en lååång resa till Borneo. Redan klockan kvart i tre på fredagsmorgonen klev vi in i taxin för färd till Arlanda. Planet till Amsterdam avgick i stort sett i tid och vi kom till Schiphol som beräknat. Här skulle vi vänta i tre och en halv timme innan Malaysian Airlines flight till Kuala Lumpur skulle avgå. I Kuala Lumpur väntade en stopover på dryga nio timmar, jobbigt för alla parter och särskilt för barn med spring i benen. Vi hade därför bokat en femtimmars tur till Putrajaya, Malaysias administrativa huvudstad. Nu blir det ju inte alltid som man tänkt sig. Vid ankomsten till Amsterdam såg vi att vårt nästa plan var drygt fyra och en halv timme försenat. Vi fick alltså tillbringa åtta timmar på Schiphol och den bokade utflykten dagen därpå gick om intet. Till slut var det i alla fall dags att gå ombord på planet till Kuala Lumpur. Vi somnade alla ganska snart efter middagen.
Klockan 10.45 på lördagen landade vi i ett gråmulet Kuala Lumpur. Planet till Sandakan på Borneo skulle avgå 15.20. Timmarna gick ändå ganska fort. Barnen hittade en lekplats i form av ett flygplan och roade sig där någon timme. Till och med tolvåringen hade kul.
Sent på kvällen anlände vi äntligen till Sandakan. Vår chaufför och guide under de påföljande dagarna, Mr Lok, mötte oss på flygplatsen och körde oss till Hotel Sandakan. Det blev en kort runda på stan sedan vi installerat oss på rummen och bytt om till lättare kläder.
Söndag 17 april
Vi hade bokat en fyradagarstur genom Megah Travel, en lokal resebyrå som vi för övrigt blev mycket nöjda med. Mr Lok hämtade oss klockan 9 på hotellet. Efter en kort biltur kom vi till piren där en båt väntade. Den skulle ta oss till Selingan Island, en av de tre öarna i Turtle Island Park och den enda där man kan få stanna över natten. En timme senare anlände vi till ön och fick våra rum.
Bara ett begränsat antal personer får vistas på ön samtidigt så det gäller att boka i tid. En god buffélunch serverades och på eftermiddagen var det strandliv som gällde.
Efter klockan 18 får man inte vistas på stranden. Den är då vigd åt havssköldpaddorna. Sköldpaddshonorna kommer alltid tillbaka till sin födelseplats för att lägga ägg och på denna lilla ö har de fått en fristad. I stort sett varje kväll, året om, kommer det mängder av sköldpaddor till ön i skydd av mörkret. Innan middagen fick vi se en informativ video om havssköldspaddor. Vi var spända inför vad som skulle komma att ske. Skulle vi få vara med om skådespelet? ”Det är nittionio procents chans att det kommer sköldpaddor” sa Mr Lok. Kvällen innan hade det kommit trettio stycken och tjugo av dem hade tillsammans lagt 1787 ägg. Vakterna på ön för noggrann statistisk över hur många sköldpaddor som kommer, hur många av dem som lägger ägg samt antalet ägg som läggs. Denna kväll var det fullmåne, vilket inte gillas av sköldpaddorna. Efter middagen var det bara att vänta. Tiden släpade sig fram och stämningen var nästan mystisk. Så plötsligt såg vi mörka varelser som långsamt släpade sig upp ur havet. Vi hade fått veta att det skulle ta minst en timme för mamma sköldpadda att ta sig upp på stranden och hitta ett lämpligt ställe där hon kunde lägga sina ägg. Under den tiden får en sköldpadda inte störas för i så fall försvinner hon ut i havet igen utan att ha lagt några ägg. Det är endast öns fyra viltvårdare som får vistas på stranden efter mörkrets inbrott. När väl äggläggningen kommit igång är sköldpaddan som i trans och då får man komma och titta. Vi hade dock fått stränga order att inte använda blixt om vi ville fotografera. Vid halv elvatiden fick vi klartecken. Tysta smög vi ut i mörkret efter en av parkvakterna som visade oss vägen till en stor sköldpadda, ungefär en gånger en meter. Varje sköldpadda mäts och man ser efter om hon har ett registreringsnummer. Om inte, förses hon med ett sådant så att man kan ha kontroll över vilka sköldpaddor som varit på ön tidigare och vilka som kommer för första gången. Sköldpaddan var i färd med att lägga ägg i en grop i sanden.
Andlösa stod vi och tittade på hur honan släppte ner sina ägg, ett efter ett, i gropen. De såg ut som pingpongbollar. En viltvårdare plockade upp äggen allteftersom och lade dem i en plasthink för transport till äggkläckningsanläggningen.
”Vår” sköldpadda lade 132 ägg och medan hon omsorgsfullt täckte över den tomma gropen med framfenorna forslades äggen till en stor inhägnad med rader av halvmeterhöga, cirkelformade stålnät. Stålnätet gör att äggen skyddas från ormar, varaner och fåglar som gärna äter upp dem.
Cirka åttiofem procent av äggen kläcks och bli små ”baby turtles”. De här äggen skulle bli pojksköldpaddor hade man bestämt. De placerades i en grop under ett skuggande tak. För att få flicksköldpaddor ska äggen placeras i en grop direkt under solljuset. Det var intressant att höra att det är temperaturen under inkubationstiden som avgör könet hos en sköldpadda. När äggen väl var på plats märktes gropen med datum och antal ägg. Som final på kvällen fick vi vara med när en kull på femtiotvå ”baby turtles” släpptes ut på stranden och kravlade sig ner till havet. De hade kläckts under kvällen efter att ha legat i sin grop mellan femtio och sextio dygn. Av alla dessa småttingar var det bara en procent som skulle uppnå vuxen ålder.
Utan assistans riskerar havssköldpaddan att utrotas. Måndag 18 april
På morgonen kunde vi läsa på anslagstavlan att det hade kommit nitton sköldpaddor till ön under natten. Tretton av dessa hade tillsammans lagt 1260 ägg.
Innan frukost tog jag en promenad på ön. I sanden fanns färska spår efter de stora sköldpaddorna som kravlat sig upp och grävt gropar att lägga sina ägg i.
Vid åttatiden lämnade vi ön och for med båten tillbaka till Sandakan. Vi bytte färdmedel till minibuss och åkte vidare till Sepilok Orangutang Center. I en stor inhägnad regnskog tas föräldralösa och skadade orangutanger om hand. Ungarna, som inte har någon mamma som kan lära dem att överleva i det fria, uppfostras av vårdarna. Man lär ungarna att klättra, bygga bo i träden och att hitta föda. De vuxna djuren ska återanpassas till ett liv i frihet. De släpps ut i djungeln när man bedömer att de kan klara sig på egen hand. Två gånger om dagen lägger man ut mat på en plattform och dit kommer hungriga orangutanger och äter. Från en stor åskådarplats får besökarna se på när orangutangerna utfodras. I centret lever de helt fria och rör sig som de vill så det är ingen garanti att det kommer några apor. Vi hade i alla fall turen att få se en orangutanghona med sin unge högt uppe i ett träd
och tre som kom svingandes fram mot matplatsen med sina pyttesmå ungar hängande runt magen.
Efter detta besök fortsatte vi till Myne Resort, som ligger i djungeln drygt tolv mil från Sandakan. Vägen dit kantades av oändliga oljepalmsplantager. Det var sorgligt att se med tanke på att här fanns det tidigare tropisk regnskog. Oljan från palmerna köps främst av kineserna som använder den till matlagning. Mr Lok förklarade för oss att det inte längre är tillåtet att i Sabah anlägga fler oljepalmsplantager då dessa hotar orangutangernas livsmiljö. Det kan komma en dag då Kina inte längre vill importera palmolja från Malaysia. Inkomsten från turismen är mycket viktig för Borneo och turisterna kommer inte dit för att se oljepalmer. De vill upptäcka djurlivet i djungeln.Myne Resort ligger vid Kinabatangfloden. De stora bungalowerna är byggda på stolpar. Från vår veranda och från det stora däcket intill restaurangen hade vi fin utsikt över floden.
Under sena eftermiddagen gjorde vi en tvåtimmars flodkryssning för att spana efter näsapor som brukar sitta i träden längs floden. 
Vi såg inga näsapor denna gång men väl en hel del andra apor och mängder av näshornsfåglar.
Tisdag 19 april
Den här morgonen blev det en utfärd i gryningen för att se djungeln vakna till liv. Redan klockan halv sju var vi ute på dagens första flodfärd. Vilken lycka! Vi fick se tre vilda orangutanger på olika ställen. Utan kamera med teleobjektiv gick de inte att fånga på bild men det kändes nästan overkligt att få se denna människoapa, som enbart lever på Borneo och Sumatra. Måtte man stoppa skövlingen av regnskogen så att orangutangernas boplatser, och därmed också orangutangerna, inte försvinner.
På eftermiddagen blev det en ny flodtur som varade i tre timmar. Nu fick vi äntligen se en hel familj av den unika näsapan som bara finns på Borneo. Även denna art är utrotningshotad.
Onsdag 20 april
Efter frukost lämnade vi Myne Resort. Det var meningen att vi skulle utforska Gomantonggrottorna, som är hem för tusentals svalor och fladdermöss. Här plockas svalbon som man exporterar till Kina i första hand. Där anses de vara en stor delikatess och priset sådana är skyhögt. På grottornas golv lever ett myller av kackerlackor. Dessutom finns det gott om spindlar i grottorna. När Mr Lok berättade detta backade vi ur, en efter en. Ingen av oss kände för att vandra runt bland kackerlackor i en timme och det fanns några i vårt sällskap på fem vuxna och tre barn som inte är särskilt förtjusta i spindlar. Vi bad att i stället få besöka en by i regnskogen. Mr Lok körde oss till byn Sukao där vi gick runt en halvtimme. Den här affischen fanns i byn och på flera andra ställen i Malaysia.
Mr Lok berättade att det har varit stora motsättningar mellan olika etniska grupper i landet och han förklarade att affischen är en symbol för ett enat Malaysia. Malajer, indier, kineser, kristna och muslimer ska alla känna att de tillhör en och samma nation.Sandakan Rainforest Discovery Centre är ett centrum för miljöutbildning. Man vill göra allmänheten medveten om hur viktigt det är att att bevara regnskogarna. Både barnen och vi vuxna tyckte att utställningshallen inomhus liksom rundvandringen utomhus var intressant. Vi vandrade på hängbroar och såg regnskogen från ovan.
Vi tittade på olika tropiska växter, den ena vackrare än den andra.Innan vår fyradagarstur var till ända hade vi också hunnit med att besöka ett kinesiskt tempel med vacker utsikt över Sandakan samt en liten fiskeby byggd på pålar i vattnet.
Vad gäller den sistnämnda fick vi veta att invånarna där har tillgång till rinnande vatten men inte till avlopp. Allt avloppsvatten rinner ut i havet. Vattnet runt omkring byn såg verkligen inte trevligt ut.Till slut var det dags att säga adjö till vår utmärkte guide. Resten av dagen fick vi klara oss själva. Vi strosade runt ett par timmar i Sandakan men där fanns inte särskilt mycket att se. Strandpromenaden var dock fin. Jag slog mig ner för att dricka en Coca Cola. Den kostade hela 2 ringit, dvs ungefär 4:50 svenska kronor.
Torsdag 21 april
En kort flygtur från Sandakan ligger Kota Kinabalu, västkustens största stad. Från början var det meningen att vi skulle stanna där i två dagar men långt efter det att vi bokat både flyg och hotell ändrade Malaysian Airlines sin tidtabell. Vi fick alltså nöja oss med att stanna en enda dag i denna stad. Flera av oss ägnade den dagen åt sol och bad medan två i sällskapet föredrog att strosa runt i själva staden. Tidig förmiddag checkade vi in på det utmärkta lilla hotellet Eden54, som för övrigt är nummer ett av 77 hotell i Kota Kinabalu på Tripadvisors rankinglista. En kort promenad från hotellet ligger Jesseltonpiren. Där gick vi ombord på en snabbgående båt som tog oss till Manukan Island, en av flera vackra öar i nationalparken Tunku Abdul Rahman. Båtfärden tog endast en dryg kvart. Det turkosblå havet och de vita stränderna såg mycket lockande ut.
Hade det inte varit för allt skräp som flöt omkring vid strandkanten skulle stranden ha varit perfekt. Nu blev betyget istället godkänd. Vi förstod att en hel del av soporna som flöt upp på land kom från fiskebyn på pålar utanför Kota Kinabalu. Vattnet såg bra ut i alla fall och vi ville bada. Nu var det dags att dra på ”stinger suitsen” för första gången.
Det är badkläder som skyddar mot dödliga maneter och som innan avresan från Sverige hade rekvirerats från Tyskland.
På eftermiddagen återvände vi till stan. Ulf och jag ville se Kota Kinabalus berömda matmarknad. Vi vandrade omkring bland de färgrika matstånden där man för en billig penning kunde komponera sin egen meny. I ett av stånden valde vi ut det vi ville ha och slog oss sedan ner vid ett långbord för att äta.
Singapore
Fredag 22 april
Det blev som sagt en kort vistelse i Kota Kinabalu. Direktplanet till Singapore hade ställts in. Vi fick flyga till Kuala Lumpur, vänta ett par timmar på flygplatsen och sedan sätta oss på ett nytt plan som tog oss till Singapore. En stor del av dagen gick alltså åt till att resa. På flygplatsen i Singapore väntade shuttelbussen från Grand Mercure Roxy Hotel. Det var redan mörkt när vi kom dit så Singapores centrala delar fick vänta tills dagen därpå. Tvärs över gatan låg Parkway Parade köpcentrum. Dit styrde vi kosan. Middagen intogs på McDonalds, av alla ställen, och därefter strosade vi runt en stund. Alldeles intill vårt hotell fanns ett flertal utövare av zonterapi. Henrik och jag prövade på ”foot reflexology”. Behandlingen var ganska hårdhänt men behaglig ändå.
Lördag 23 april
Vi steg upp tidigt. Efter frukost vid åttatiden var det dags att åka ner på stan. Grand Mercure Roxy Hotel ligger ungefär halvvägs mellan Changiflygplatsen och de centrala delarna av Singapore. Vi tog bussen från hållplatsen tvärs över gatan och från det övre planet i dubbeldäckaren hade vi en bra utsikt över färdvägen.
Vi klev av vid Chinatown och började med att besöka ett tempel där de pågick en buddhistmässa. Färgprakten i templet var stor men av ritualerna förstod vi ingenting. Det var i alla fall svalt och skönt inne i templet.
Det kan man knappast säga om temperaturen utomhus. Landets läge nära ekvatorn gör att det nästan var outhärdligt varmt samtidigt som luftfuktigheten var hög. Efter en stund splittrades vi. Barnfamiljen gick i sin egen takt och Ulf ville gå i sitt ”semestertempo”. Henrik och jag promenerade till Marina Bay där vi tittade på de stora byggnaderna med spännande arkitektur. I Singapore har arkitekterna verkligen fått utlopp för sin skaparglädje. Den ena byggnaden är mer originell än den andra. Marina Bay Sands Hotel består av tre torn och på toppen av dessa ser det ut som det ligger en båt.
Vi gick vidare och kom till tunnelbanestationen vid Raffles Quay. Vid det laget var vi ganska trötta efter att ha gått länge i värmen så det var inte fel att ta tunnelbanan några stationer. Vi hade aldrig tidigare sett en så ren tunnelbana. Inte en pappersbit, inte en cigarettfimp så långt ögat nådde men så blir det också dryga böter för nedskräpning. Ja i Singapore är det till och med ett brott att försälja och tugga tuggummi. Orchidéer i långa rader prydde hallen innanför spärrarna.
Vi steg av vid Orchard Road och hamnade nästan utanför Food Republic som jag läst om i Lonely Planet. Det passade bra för klockan var ganska mycket och vi hade ännu inte ätit lunch. Vi slog oss och ner vid första bästa matstånd och åt en riktigt god, och billig, risrätt med kyckling. Efter lunchen promenerade vi nerför Orchard Road, Singapores berömda shoppinggata. Där ligger lyxbutikerna på rad.
Ett tiotal stora varuhus finns det också att välja på. Den här gatan måste vara ett paradis för shopaholics. Det tog oss en bra stund att komma till andra änden av den långa gatan. Vi var på väg till Raffles Hotel där vi hade stämt möte med barnen och deras föräldrar. Vi hade svårt att hitta dit men en vänlig dam visade oss vägen och såg till att vi kom rätt. När vi ändå var där passade vi på att ta en titt på den berömda ”Long Bar”. Jag tyckte inte att den såg särskilt märkvärdig ut. Vi tog taxi tillbaka till vårt hotell. Barnen ville bada i poolen så jag satte mig att övervaka medan deras föräldrar fick gå en runda i Parkway Parades köpcenter. När Ulf så småningom kom tillbaka från sin tur på stan fick han överta min plats vid poolen. Henrik och jag gick till ”the Roxy Bar” för att dricka ”high tea”. Förutom te fick vi in ett stort fat med fyra bakelser var. Det var mycket mer än vad vi orkade äta upp så vi fick ta med oss hälften i en liten plastkartong.På kvällen åkte hela familjen på en organiserad tur till Singapores berömnda ”Night Safari”.
Enligt många är det ett ”måste” när man är i Singapore och vi var mycket förväntansfulla. Horder av turister var redan på plats och kön till tåget som skulle ta oss genom parken var enorm. Vi köade i närmare en timme innan det var vår tur att gå ombord på tåget. ”Ni får absolut inte luta er ut och håll in armar och ben” ljöd det från högtalaren. ”Kommer vi verkligen att åka in bland de vilda djuren i dessa öppna tågvagnar” tänkte vi. Nej, så var det inte. Under 45 minuter passerade vi inhägnad efter inhägnad med vilda djur. De flesta djuren, som skulle vara så aktiva efter mörkrets inbrott, låg och sov under vårt besök och det var svårt att se dem i mörkret. Det var ett riktigt antiklimax, ett dyrt sådant. När tågrresan var slut hade vi en trekvart på oss innan bussen skulle gå tillbaka till vårt hotell. Vi hann med ett par snabba promenader på två av de vandringsleder som finns. Då var det mycket lättare att se djuren.Söndag 24 april
Vi steg upp tidigt även denna dag. Vid 8.30-tiden satte vi oss i två taxibilar som tog oss mot Sentosa Island.
Förutom med bil kan ön nås med tåg eller linbana. Vi föredrog att promenera över gångbron.
Den var prydd med mängder av växter. Blommor hade till och med planterats ovanpå papperskorgarna.
Själva ön ser lite "plastig" ut men det stora akvariet, Underwater World, fick ”Med beröm godkänt”. Därefter blev det ”fish spa”, fotbad med småfiskar, för några av oss. Vi doppade ner fötterna i bassänger med små turkiska fiskar som åt upp det döda skinnet på fötterna. Det kittlade ordentligt i början men efter en stund hade man vant sig. I tjugo minuter lät vi fiskarna ”äta” på oss.
Sen var det dags för ”foot reflexology” i ytterligare 20 minuter. Den behandlingen var ännu hårdare än gårdagens. När vi vandrade ut från ”fisk spat” var fötterna lena som på ett barn. Vi tog en taxi till Marina Bay Sands Hotel och vandrade runt en stund i hotellets entrévåning. Hotellet var stort och tjusigt och såg ut att vara favorithotellet för folk med kinesiskt utseende. Så småningom tog vi hissen upp till det båtformade taket, 56 våningar och 200 meter upp i luften. Där uppe finns ett stort observationsdäck, restauranger samt en pool. Den sistnämnda var dock reserverad för hotellets gäster. Från obervationsdäcket har man en magnifik utsikt över staden och de originella byggnaderna nedanför.
I den konstgjorda viken Marina Bay ligger en flytande fotbollsplan med åskådarläktaren placerad på land.
Intill hotellet ligger ännu ett exklusivt shopping center.
Om man ville kunde man åka båt därinne.
Efter lunchen, som vi åt på Food Republic, gick vi återigen ut på Orchard Road. Där skulle det bli uppvisning av en känd Formel 1-förare. Gatan stängdes av för övrig trafik och det sopades och sopades igen. Varenda löv måste bort. Efter en timmes väntande bland skarorna av folk som kommit för att se spektaklet satte det hela igång. Med blixtens hastighet for bilen fram och tillbaka på gatan några gånger. Man hann knappt se den, än mindre ta några foton. Ljudet var minst sagt öronbedövande. Ett par kvarter längre bort fick vi tag i en taxi och for tillbaka till vårt hotell. Efter bara ett par timmar var det dags att åka ner på stan igen. Vi hoppade in i en ny taxi. Chauffören var mycket pratglad och ville berätta om sin stad. Vi fick bland annat veta att en mycket stor del av Singapore tidigare varit sjöbotten. Man hade skapat mer land genom att lägga sand på sjöbotten. Det måste ha gått åt enorma mängder av sand för att bygga upp landet där bland annat flygplatsen och kulliga golfbanor idag ligger. Fem år efter det att nytt land hade skapats kunde man bygga på det. Vår chaufför berättade vidare att sanden hade importerats från Indonesien men att Indonesien inte exporterar sand efter tsunamin 2004. Numera måste Singapore importera sand från Kina men eftersom Kina ligger mycket längre bort blir transportkostnaderna så höga att skapandet av nytt land har avtagit. Efter middagen på Food Court, servitrisen kände igen oss vid det här laget, ville vi se skyline från Marina Bay. Det var vackert med alla fasadupplysta byggnader och de glimmande ljusen vid vattnet.
Fulla av beundran gick vi omkring i området i ett par timmar. När vi skulle åka tillbaka till vårt hotell började problemen. Det lär finnas 15000 taxibilar i Singapore, som för övrigt är ett mycket billigt färdmedel. Vi gick och gick och försökte få tag i en taxi. Det var sent på kvällen och barnen, och även vi vuxna, var ganska trötta. Det dröjde säkert en och en halv timme innan en taxibil förbarmade sig över oss och stannade. Den fick barnen och deras föräldrar ta. Vi övriga gick omkring och letade efter en taxi i ytterligare 20 – 25 minuter innan vi lyckades hejda en annan taxibil. Föraren berättade att det är mycket svårt att få tag i en taxi på söndagskvällar. Då går folket i Singapore ut och alla vill åka hem vid 22 – 23-tiden på kvällen.Tioman Island
Måndag den 25 april
Äntligen sovmorgon. Vårt plan till Tioman Island skulle avgå vid 14-tiden och under sena förmiddagen begav vi oss till flygplatsen. Ett litet propellerplan med plats för 48 passagerare skulle ta oss till Tioman Island. Nu var det mycket noga med bagagevikten. Man får högst ha tio kilo per man, annars får man betala övervikt. Den sammanlagda vikten på våra åtta väskor blev 81,7 kilo och den lilla övervikten hade man överseende med. Efter en kort flygtur på 45 minuter landade planet på ön.
Vid terminalen väntade en taxibåt på oss. Med den snabba båten tog det 15 minuter att komma till piren vid Paya. Redan där slogs vi av hur klart vattnet var och vad många fiskar man kunde se från den höga piren. Vi checkade in på Tioman Paya Resort, vårt hem under de nästkommande tio nätterna.
Tioman Paya Resort består av enkla men stora och rena bungalows. I två av dessa bungalows med dörr emellan skulle vi bo. När vi hade installerat oss var vi ivriga att komma ner till stranden, en kort promenad från vår resort.
Även här fanns det en hel del skräp på stranden men vattnet var turkost och inbjudande. I vår bungalowby var det väldigt många personer som arbetade med att hålla trädgården snygg och fin, det upptäckte vi senare. Det är synd att man inte avsatte några av dem till att rensa upp på stranden. Det var i alla fall ljuvligt att kasta sig i de höga vågorna. Vi hann tillbringa ett par timmar i och vid vattnet innan det var dags att äta middag i bungalowbyns restaurang.Tisdag 26 april
När vi kom ner till stranden efter frukost utbrast Fredrik: ”Shit, vem har lagt ut alla stenar på stranden i natt?”
Storasyster Sofia förklarade: ”Det förstår du väl att det är vattnet som har sjunkit undan.” Ja stranden såg verkligen annorlunda ut mot föregående eftermiddag. Vi hade inte tänkt på att det skulle vara så stor skillnad mellan hög- och lågvatten på Tioman Island. En bit bort fanns en liten lagun med kritvit botten och vatten som skiftade i flera turkosa nyanser. Vi vadade till den intilliggande stranden. Till Tioman Island hade vi åkt för sol, bad och avkoppling och dagen ägnades åt just dessa aktiviteter.
Onsdag 27 april
Tioman Island är en mycket vacker ö med vita sandstränder och en djupgrön, tropisk grönska.
Eftersom det knappt finns några vägar på ön måste man åka taxibåt om man vill ta sig till andra stränder än den där man bor. Här vet man att ta betalt för sådana turer och priset per person blir inte mindre även om många personer åker tillsammans. Idag åt vi lunch på Paya Beach Resort som ligger alldeles intill Tioman Paya Resort.
I övrigt var det i stort sett ”the same proceedure as yesterday”. En skön massagebehandling på den närliggande resorten blev det också.Torsdag 28 april
Precis bakom bungalowbyn ligger regnskogen och där kryllade det av makakerapor. Varje morgon, när det började ljusna vid sjutiden, kom aporna på besök. I ottan satt vi på vår altan och spanade efter dem. Det var nog närmare ett femtiotal som kom springande över gräsmattan.
Då och då såg vi omkullvälta soptunnor framför husen. Det var aporna som hade varit framme och letat efter mat.På vår resort kunde man inte betala med kort så vi behövde kontanter. Den enda bankomaten på ön fanns vid flygplatsen. Vi fick ta en taxibåt för att komma dit. Den korta färden kostade 30 ringit per person i varje riktning, vilket motsvarar drygt 60 kronor.
Förutom denna lilla utfärd var det sol och bad som gällde även idag. På eftermiddagen gick vi till Paya Beach Resort och bokade en utflykt med snabbgående motorbåt till påföljande dag.Fredag 29 april
Klockan nio gick vi och fyra ungdomar från Singapore ombord på båten och tjugo minuter senare klev vi i land på Tulai Island. Vi konstaterade direkt att så här ska en paradisstrand se ut.
Det var otroligt vackert med palmerna som vajade över den kritvita sanden och vattnet som skiftade mellan turkost, ljusblått och mörkblått. Nu skulle här snorklas. 
Sex åttondelar av familjen snorklade.
Vi andra nöjde oss att bada. Ett myller av färgglada småfiskar simmade precis intill oss och i det klara vattnet var det inget problem att se dem.
Efter 45 minuter fortsatte vi till nästa stopp där man hoppade i vattnet från båten och snorklade på djupt vatten. Det var inga problem ens för den yngste som fyller sex år i juni.
Alla barnen snorklade som om de aldrig hade gjort något annat. Lunchen åt vi i Salang, ”huvudorten” på ön, och när den var avklarad for vi vidare till Marine Park Centre. Här var det som att simma i ett akvarium.
Det fanns mängder av färgsprakande fiskar i alla möjliga storlekar. Här hittade vi Nemo och hans kamrater. Det var helt enkelt makalöst. Tyvärr kunde vi inte fånga färgprakten med vår enkla kamera. Vid sista stoppet, utanför Rengis Island, såg våra snorklare bland annat ett par mindre hajar. Vid femtontiden var vi tillbaka på vår resort efter en utflykt som överträffat alla våra förväntningar.Den sena eftermiddagen tillbringades framför TVn. ”The Royal Wedding” i London måste man ju se. ”Hur anmäler man sig om man vill vara med där?” frågade Sofia när hon såg de fina brudnäbbarna. Alla i vårt sällskap var dock inte lika intresserade av detta evenemang.
Lördag 30 april
Vid sjutiden satt vi som vanligt och spanade efter aporna. Denna morgon tänkte vi möta dem och vara beredda med våra kameror. Vi såg hur de sprang på elledningarna en bit ifrån oss och att buskar och träd rörde sig ordentligt. Det bråkades och tjattrades men åt vårt håll ville de inte komma. Då vi kom tillbaka till vårt hus låg locket till soptunnan på marken. Vi hade alltså fått en påhälsning medan vi var på spaning.
Sedan vi kom till Tioman Paya Resort hade det endast varit ett fåtal gäster där förutom oss trots att anläggningen har plats för cirka 150 gäster. Under helgen blev det ändring på det för under förmiddagen kom mängder av gäster från Malaysia och Singapore. De såg ut att tillhöra ett par olika sällskap som skulle ha trevligt under långhelgen som varade till och med måndagen. Till lunch och middag skulle det vara 130 gäster fick vi veta så vi fick ändra våra mattider något. Dagen var mulen men det var hett i luften. Det blev lite mindre bad än övriga dagar men det var skönt att bara sitta på verandan och läsa. Efter middagen gick vi till Paya Beach Resort och åt varsin banana split. Just när vi skulle gå tillbaka ”hem” försvann strömmen. Båda resorterna har egna diseldrivna aggregat att ta till, så där var det inga problem, men vägen mellan dessa resorter var kolsvart. Att vägen till större delen utgörs av en ranglig bro utan räcken gjorde inte saken bättre. Det var ingen angenäm tanke att trilla ner i bäckfåran där meterlånga varaner ibland höll till.
Som tur var kunde vi hjäpligt lysa upp vägen med mobiler, iphones och ipods och allt vad det nu heter. På vår resort pågick kareoken för fullt. Somliga hade en fin röst, andra sjöng hellre än bra. Sofias röst var de inget fel på. Hon sjöng ”Mama Mia” med bravur inför den stora publiken och fick rungade applåder efteråt.
Söndag 1 maj
Himlen var grå när vi vaknade. Efter en stund kom en rejäl regnskur. Stranden lockade inte trots att det var varmt. För min del blev det spa-behandling igen på Paya Beach Resort. För 66 ringit fick jag en härlig ”foot pampering” som varade i 45 minuter. Lite senare gick Ulf och jag och de yngsta barnen in i regnskogen. I regnskogen finns inte bara apor och andra exotiska djur. Vi träffade även på ett brudpar med en fotograf. De tyckte nog att våra barnbarn såg exotiska ut för de lät sig villigt fotograferas tillsammans med barnen.
Även fotografen ville ha dem med på ett foto. En stor lian hängde tvärs över stigen och den skulle båda barnen hänga i.
Supermanplåstret ramlade av och det var det viktigt att plocka upp. Niklas hade redan gått i regnskogen så han föredrog att sitta på verandan och förkovra sig i Stormaktstidens historia.Efter ett par timmar med sol och bad vid lagunen gick vi alla till Paya Beach Resort för att äta middag.
Vi satte oss på terrassen alldeles vid havet där vi kunde njuta av den vackra solnedgången medan vi väntade på maten. Den fick godkänt men maten är minst lika bra där vi bor.Kvällen avslutades i stor dramatik. Vid 22-tiden hade vi alla gått och lagt oss utom Henrik som satt ute på verandan och lyssnade på musiken från den öppna matsalen. Plötsligt såg han att det slog stora gnistor ur elskåpet på väggen alldeles intill där han satt. Sen började det att brinna. Han väckte oss övriga och hjälp påkallades. Branden släcktes och sen skulle mannen som var ansvarig för anläggningens elsystem försöka åtgärda felet i bäckmörkret. Det blev en provisorisk lösning. Efter den händelsen hade jag svårt att somna om. Jag satt ute på verandan i flera timmar och kunde inte låta bli att undra vad som skulle ha hänt om inte Henrik upptäckt branden så snabbt. Under natten kom ett par riktiga skyfall, det sista av dem åtföljdes av blixtar och dunder.
Måndag 2 maj
Molnen hopade sig över ön från morgon till kväll. De stora sällskapen från Kuala Lumpur och Singapore åkte hem igen. På eftermiddagen hade lugnet åter infunnit sig. Det hände inte så mycket den här dagen. Vi gick till vattenfallen i regnskogen och där badade barnen.
Vi spanade efter varaner. Den största vi såg var mellan en och en halv och två meter lång. Barnen satt på verandan och spelade kort.
En stor del av eftermiddagen satt vi framför TVn och tittade på CNN’s rapporter om vad som hade hänt med Usama bin Ladin.Tisdag 3 maj
Denna morgon sken åter solen. Aporna var i färd med att tömma soptunnor utanför husen.
Vi beslöt oss för att åka tillbaka till Tulai Island och stanna där några timmar. För 500 ringit, 1.120 kronor ungefär, kunde vi chartra en motorbåt som tog oss dit. Vi badade och snorklade och njöt av tillvaron.
Stora varaner letade efter sköldpaddsägg. Spåren efter en sköldpadda ledde upp till en grop i sanden där flera varaner grävde. Det var olika storlekar på varanerna och den största såg ut att vara omkring en och en halv meter lång inklusive svansen.
Tulai är en liten ö utan bofasta. Turisterna kommer dit för att snorkla någon timme innan de fortsätter till nästa snorkelställe, precis som vi gjorde för några dagar sedan. Bakom paradisstranden är regnskogen tät men vi höll till på stranden där vi blev kvar i tre timmar.
Det var härligt att sitta i vattenbrynet och låta de ljumma vågorna skölja över benen. Mellan varven var vi nästan ensamma på ön men efter ett par timmar kom ett stort gäng kinesiska ungdomar också dit. De var många och högljudda. Resterna av deras lunch bestående av ris och kyckling fick varanerna dela på. Då blev det slagsmål om godbitarna. Den största varanen vann naturligtvis men de mindre lyckades i alla fall få tag i några munsbitar. Det var spännande att titta på skådespelet. På tillbakavägen hann vi även med ett nytt stopp i Marine Park Centre.Onsdag 4 maj
Det blev inte mycket sömn för min del under natten. Jag hade fått mängder av kliande utslag på baksidan av ben och armar samt på ryggen. Det såg ut som myggbett men ingen annan i familjen hade fått några bett. Jag baddade med äppelcidervinäger, som jag hade tagit med för att ha till hands om någon skulle bli bränd av en manet. Det hjälpte bara för stunden. Klådan lindrades lite grann när jag var i havet. För att ha benen i vattnet så mycket som möjligt satt jag långa stunder i sanden vid vattenbrynet. Barnen hade kul och kastade boll i vattnet tillsammans med ett par fransktalande barn.
På eftermiddagen dök stora delar av makakerfamiljen upp och höll hov. Den här dagen var de minsann inte rädda.
De välte soptunnorna i husen runt omkring oss och mumsade på allt ätbart de kunde hitta.
En av aporna var tillräckligt modig för att ta sig upp på vår altan där han norpade ett paket bomull som han sprang iväg med. Det var uppenbarligen inget att ha för han släppte det snart. ”Nu är det inte längre så spännande med apor” sa barnen.Kuala Lumpur
Torsdag 5 maj
Klådan under natten hade varit nästan outhärdlig och betten såg ut att ha blivit ännu fler. Jag hade inte sovit en enda blund. Vi lämnade ön med samma flygplan som vi kom. Flygresan till Kuala Lumpur tog bara en timme men jag hade svårt att sitta still i stolen på grund av klådan. Redan före klockan 12 hade vi checkat in på Hotel Melia och fått två av de tre rum vi skulle ha. Rummen var stora och fräscha och hotellets läge var alldeles utmärkt. Tvärs över gatan låg det stora affärskomplexet Berjaya Times Square. Hit styrde vi stegen. Alla var hungriga men mitt prioriterade mål var att uppsöka ett apotek för att köpa en antibiotisk salva som kunde lindra klådan. Jag hittade inte något sådant men väl en liten läkarmottagning på femte våningen i detta jättekomplex. Där steg jag in och fick prata med damen i receptionen. När hon såg mina bett sa hon att detta måste läkaren titta på. ”Hur lång tid tar det innan jag kan få träffa läkaren?” frågade jag och tänkte på väntetiderna på svenska akutmottagningar. De två och en halv dagar vi skulle vara Kuala Lumpur ville man ju hinna se så mycket som möjligt av staden. ”Mellan fem och tio minuter” fick jag till svar. Innan tio minuter hade gått hade jag fått träffa läkaren, som förklarat för mig att betten kom från sandloppor som ofta finns i sanden vid vattenbrynet. Det var mycket vanligt att man blev biten på detta sätt när man som jag suttit just på sådana platser. Jag fick en spruta mot den allergiska reaktionen, fick en antibiotisk salva, antibiotika i form av tabletter, tabletter mot klåda samt ytterligare en typ av tablett. Allt detta var alltså klart inom tio minuter efter det att jag kommit in genom dörren. Här har svensk sjukvård något att lära. Två hundra ringit kostade kalaset. Glad i hågen anslöt jag mig till de övriga som åt lunch i affärskomplexets Food Court. Jag hade alltså varken fått löss eller skabb eller något annat otrevligt. Jag tyckte också det var tur att det var jag och inte något av barnen som hade råkat ut för lopporna. Efter lunch var det bara för mig att gå till hotellet och vila ett par timmar. Jag skulle bli dåsig av sprutan hade doktorn sagt och dessutom hade jag inte sovit på två nätter.
Väl på benen igen gick Ulf och jag till monorailen som är byggd tio meter över marken och som har en station alldeles vid Hotel Melia.
Vi åkte ett par stationer och letade oss sedan fram till TV-tornet, Menara Kuala Lumpur. Det är ett välbesökt turistmål som man verkar vara mycket stolt över eftersom det lär vara det fjärde högsta i världen. Tornet är 421 meter högt, inklusive masten, och observationsdäcket ligger på 335 meters höjd. Därifrån tittade vi ut över den stora staden nedanför.
Dagen var het, det verkade vara nästan ännu varmare än i Singapore. Att gå långa promenader var det inte tal om. Vi tittade därför in i köpcentret Times Square igen. Vilka mängder av butiker men också massor av stånd med krimskrams.
Ljudnivån var på högsta nivå men vi behövde gå omkring någonstans där det fanns luftkonditionering.Fredag 6 maj
På förmiddagen stod Batu Caves på programmet. Vi föredrog att åka på en organiserad fyratimmarstur istället för att ta oss dit på egen hand. På köpet ingick ett antal fabriksbesök men det var vi måttligt roade av. Vi lärde oss att man inte ska ha förutfattade meningar. Det visade sig vara flera intressanta besök. Dessutom var vår guide mycket bra och gav oss en hel del fakta om Malaysia. Han började med att berätta att det var 38 grader varmt i skuggan och att det hade varit lika varmt under gårdagen (det var väl det vi hade misstänkt). Under den varmaste årstiden, i början av året, var det vanligt med temperaturer på 40 grader och högre. Vidare fick vi veta att oljan är Malaysias inkomstkälla nummer ett. På plats två kommer turismen. Skolan är helt gratis, ävenså skolböckerna. Sjukvården är i princip gratis den med. Invånarna betalar endast en symbolisk avgift på en ringit för ett läkarbesök. De sämst ställda betalar ingenting. Malaysia är en förhållandevis välmående stat. Under vårt besök såg vi endast ett fåtal tiggare och vi såg inga ruckel till bostäder, som vi sett i andra länder.
Det första stoppet var hos Royal Selangor Pewter Factory.
Där tillverkas de vackraste saker av en metallegering, pewter, vars huvudingrediens är tenn. All tillverkning sker för hand och det var inte svårt att förstå att det tar lång tid att lära sig hantverket. Vi fick pröva på att utföra ett moment, men det lyckades naturligtvis inget vidare. Det blev en hel del inköp för vår del och vi var alla nöjda, inte minst guiden som får provision på det som hans kunder köper.Nästa punkt på programmet var att besöka en fabrik där man tillverkar fina batiktyger med handmålade mönster. De vackra kläderna, som flygvärdinnorna hos Malaysian Airlines bär, är gjorda av tyg från denna fabrik.
Innan vi kom fram till Batu Caves hade vi också gjort ett stopp vid några gummiträd och fått en demonstration i hur man utvinner gummi. På långt håll såg vi den fyrtiotre meter höga statyn av Lord Murugan, som sägs vara son till en hinduisk gud. Den står vid foten av trappan som leder upp till grottan.
De 272 trappstegen låg i skugga vid denna tid på dygnet och det var vi tacksamma för. Vi tog oss upp allesammans utan problem.
De många aporna, som springer runt fritt, roade oss på vägen men det gällde att hålla i sina prylar.
En apa satt och mumsade på offergåvorna som en troende haft med sig.
En annan blev hindrad i sista stund när den försökte rycka åt sig en handväska. Den hundra meter höga grottan är en helig plats och där finns flera hinduiska tempel dit de troende går för att be.
Ett par av de blivande offergåvorna gol högt i sin bur. Det var svalt och skönt att gå inne i grottan vars väggar pryddes av flera hinduiska figurer.Så fortsatte turen. Under besöket i en läderfabrik inhandlade jag ett par saker men i nästa fabrik, där man tillverkade choklad, blev det inget inköp. Choklad och 38 graders värme passar inte så bra ihop.
Lunchen åt vi på Food Court ”hemmavid”. Här var det billigt att äta, det var fräscht och det fanns många rätter att välja på i alla de olika stånden.
Efter lunch tog Ulf och jag en promenad i kvarteret.
På en gata i närheten hittade vi ett fisk spa och där klev vi in. Fiskarna fick knapra på våra fötter under en halvtimme.
Därefter blev det en halvtimmes skön fotmassage. Hela paketet kostade 56 ringit och det priset kan man knappast klaga på.Lite senare visade Henrik vägen till det lyxiga köpcentret Pavilion, ett av många som finns i Kuala Lumpur.
Vi nöjde oss med att gå runt och titta. Det doftade gott från kaféet intill, the Loaf, så vi bestämde oss för att dricka ”high tea”. Det var svårt att välja bland alla bakverk som såg så goda ut och till slut hade vi valt flera än vi orkade äta upp. Bullarna fyllda med tranbär smakade guddomligt.
China Town skulle vara intressant. Vi tog monorailen och gick några kvarter tills vi kom till Petaling Street. Där gick vi in i en av de trånga gångarna med stånd.
Så mycket krimskrams det fanns men även varor av alla möjliga kända märken, Gucci, Louis Vuitton, Armani, Calvin Klein. ”Genuine copies” sa en av försäljarna som försökte sälja något till oss. Vi ville bara komma därifrån. Petaling Street var ingenting för oss.Lördag den 7 maj
Två i sällskapet steg upp innan det började ljusna. De hade tagit reda på att ipad 2 skulle släppas i många affärer just denna dag. Efter några timmars köande kom de tillbaka till hotellet, lyckliga som små barn över sina nya leksaker.
Det var dags för oss att checka ut. Vi hade hela dagen på oss innan vi skulle bege oss till flygplatsen så våra väskor ställdes in i hotellets förvaringsutrymme. Barnen, deras mamma och jag gick återigen på fisk spa för att njuta en stund. ”Det här är livet” sa Sofia när hon fick fotmassage. Därefter gick barnen och deras föräldrar på nöjesfältet i köpcentret Times Square medan vi andra tog oss till Petronas Towers.
De är verkligen mäktiga. Tyvärr får man inte åka upp till bron som förbinder de båda husen om man inte är villig att köa tidigt på morgonen. Det hade inte vi lust att göra så vi fick nöja oss med att se bottenvåningen från insidan. Där finns shoppinggallerian Suria KLCC, det mest exklusiva av alla köpcenter.
Det lär finnas ett femtiotal köpcenter i Kuala Lumpur så även den mest nitiske shoppare lär få svårt att besöka alla på ett par dagar. Vi kryssade omkring i KLCC någon timme och tittade på lyxen och folket.
Under den sena eftermiddagen hann vi med att göra en del inköp på annat håll. Klockan 20.30 kom den förbeställda limosinen och hämtade oss och våra väskor på hotellet. En timme senare var vi framme vid Kuala Lumpurs internationella flygplats. Vårt plan avgick i tid vid midnatt.Söndag 8 maj
Tidigt på morgonen landade vi på Schipol. Drygt tre timmar senare avgick den sista av denna resas tio flighter. På eftermiddagen var vi hemma igen och äventyret var slut för denna gång.
