Semana Santa och barndop i El Salvador

Fredag 12 april
Den beställda taxin hämtade mig klockan 7. En bit efter vägen mot Arlanda stod en annan taxi vid vägkanten. Utanför stod chauffören och telefonerade. Min chaufför frågade om vi kunde stanna för att se om han behövde hjälp. Det var inget problem för mig för jag hade gott om tid. Det visade sig att det blivit fel på den andra bilen och chauffören försökte ringa efter en ny. De två kvinnorna som satt i bilen var också på väg till Arlanda för att flyga till Köpenhamn över dagen. Min chaufför frågade om de kunde samåka med mig så kunde vi dela på kostnaden. Bra idé! När vi väl var framme vid flygplatsen ville de betala hela summan på 575 kronor. De var så tacksamma att vi hade stannat och låtit dem följa med i min taxi. Det lönar sig att vara hjälpsam.

I säkerhetskontrollen ombads jag att öppna mitt handbagage. Kontrollanten hade sett att jag hade pulver där, vilket var ett paket vällingpulver på ett halvt kilo. Jag förklarade att det var till mitt barnbarn som redan var på plats i El Salvador. Det blev ingen mer fråga. Knark smugglas nog inte så öppet i halvkilospaket men det är bra att de är vaksamma.

Efter en cappuccino var det dags att gå ombord på planet till Amsterdam och två timmar senare landade vi på Schiphol. Sen var det bråttom att hinna fram till gaten där planet till Panama skulle avgå. Det var långt att gå och mycket folk på flygplatsen. Det kändes som en evighet innan jag kommit igenom passkontrollen men jag hann i tid. Jag hade bokat och betalt extra för att få sitta vid en gång och slog mig ner på min plats i väntan på att någon skulle komma och sätta sig på sätet innanför. En mycket storvuxen ung man skulle sitta bredvid mig. Han fick knappt plats i sitt säte så det blev trångt även för mig. Han hade ena benet på min sida och tog själv upp hela armstödet mellan oss samt lite till. Det skulle inte bli trevligt att sitta ihopträngd hela den 10,5 timmar långa flygresan till Panama. Planet var i stort sett fullsatt men i raden framför fanns två tomma säten. Vilken tur jag hade som kunde byta. Dessutom fick jag sällskap av ett trevligt engelskt par som satt intill. De var också på väg till El Salvador för att hälsa på sin son som arbetade där.

Väl i Panama var det 4,5 timmars väntan innan planet till San Salvador skulle avgå. Jag hade gott om tid att köpa presenter i en Tommy Hilfiger-butik enligt önskan från födelsedagsbarnen i maj. Sen gick jag in i en av loungerna som jag tack vare mitt nya Master Card-kort hade fått tillträde till. Det fanns inte mycket att välja på i form av förtäring men så kostade det heller inte något.

Klockan i Sverige hade hunnit en bra bit in på nästa dag när jag så småningom landade i San Salvador. Där var klockan 22.15 lokal tid. Utanför ankomsthallen väntade Henrik och Emanuel. Så roligt att se dem igen. De hade redan varit i El Salvador i tre veckor. Jag följde efter dem till parkeringsplatsen där de hade sin hyrbil. Efter fem minuter var vi framme vid Quality Hotel Real. Noemi och Lucia låg till sängs och båda var förkylda. Natten blev orolig för Henrik hade blivit magsjuk och Lucia skrek mellan varven. Det blev tredje natten i rad för mig med väldigt lite sömn.

Lördag 13 april
Efter frukost gick Noemi, Emanuel och jag till poolen medan Henrik och Lucia vilade på rummet. Emanuel ville visa att han dagen innan hade lärt sig att doppa huvudet under vattnet.

Vid 11.30-tiden packade vi ihop våra saker och lämnade hotellet. Henrik mådde tack och lov lite bättre. Det tog närmare två timmar att köra till Suchitoto. Spännande att komma dit igen efter sju år. Vi åkte först till Centro Arte para la Paz där jag skulle bo och där Henrik redan bodde.

Vi träffade Noemis syster Loli som sköter anläggningens ekonomi och nu skulle sluta för dagen. Väskorna bars in i mitt rum och därefter åkte vi till Pan Lilian och köpte två tårtor innan vi fortsatte till Noemis föräldrars hem ett par kilometer utanför stan. Där blev det kaffe och tårta. Även hundarna fick smaka på tårtan.

Lille kusinen Mateo och hans mamma kom och det gjorde även grannpojken Steven. Pojkarna hade roligt tillsammans och Emanuel lär sig alltmer spanska.

Henrik mådde fortfarande dåligt så vi åkte tillbaka till stan efter ett tag. Jag tog en kort promenad runt torget medan Henrik satt på en bänk. Vi köpte med oss mat att äta "hemma" men Henrik kunde inte äta något. Det blev tidig sänggång för oss båda. Jag somnade redan före klockan 19.

Söndag den 14 april
Strax efter klockan fyra var jag klarvaken och det gick inte att somna om. Det tar ett par dagar innan man kommer in i den nya tiden. I Sverige var klockan redan tolv på dagen. Jag skrev dagbok och skickade bilder till familjen hemma istället. Skönt att ha Wifi på rummet.

Klockan sju började frukosten att serveras. Henrik och jag var på plats i matsalen. För två USD fick man en sådan här bra frukost.

Det fanns annat att välja på också till samma kostnad.

Palmsöndagen är en viktig dag för katolikerna. Noemi, Loli och barnen skulle gå med i den stora processionen där människorna gick genom stan med palmblad i händerna. Henrik och jag skulle följa med vid sidan av. Medan vi väntade på att Noemi och de övriga skulle komma upp till stan stod jag och tittade på damerna som gjorde pupusas, El Salvadors nationalrätt. En otroligt mager stackars gatuhund suktade efter något att äta. Jag ville köpa en pupusa till hunden men de är heta så det var nog ingen bra idé.

Det var många poliser och militärer som patrullerade i stan. Det behövs verkligen med tanke på allt våld som sker i landet.

Tusentals människor gick med i processionen.

I centrum red "Jesus" på en åsna.

En man gick bredvid mig och han gav mig ett par av sina palmblad trots att jag sa att jag inte var katolik. Människorna gick mot kyrkan som snabbt blev full.

Utanför kyrkan hade delar av Noemis familj samt ett par vänner samlats. Vi bestämde att vi skulle äta lunch tillsammans på Centro Arte lite senare på dagen. Värmen var tryckande, plus 37 grader i skuggan. Henrik hade redan gått till sitt rum. Jag gick också tillbaka och satte mig intill den fina innegården och läste någon timme.

Hela sällskapet på tolv personer kom klockan 12 som bestämt och lunchen serverades.

Vid 17-tiden åkte Henrik, Noemi, barnen och jag samt Noemis bror Alejandro till dennes väninna Esmeralda som bodde i stadsdelen Cruz tillsammans med sina barn Neto och Yesenia samt sin far, syster och systerson. Det blev en lång pratstund medan Emanuel spelade "fotboll" med grannflickan Lucia tre år.

Här har vi två små Lucior tillsammans med Yesenia.

Som avslutning på kvällen gick vi alla till ett gatukök i närheten för att äta pupusas. Det smakade riktigt gott.

Måndag den 15 april
Uppe med tuppen även idag. Tur att jag tog med en tjock bok att läsa. På förmiddagen gick Henrik och jag till marknaden där vi gick runt en stund innan vi mötte Noemi med sin mamma Antonia och barnen. Det är alltid spännande att gå omkring och titta i en matmarknad men det var nästan olidligt varmt därinne.

Några hade sin affärsverksamhet utanför marknaden och då slipper man ju betala hyra för lokalen.

Den stackars "middagen" hängde upp och ner i hettan och flaxade vilt.

Antonia gjorde inköp till sin lilla affär som hon har i sin bostad på landsbygden. Sen tog hon en tuc tuc hem med varorna.

Vi andra begav oss till skolan Pajaro Flor där Noemi arbetade som lärare en gång i tiden och där Henrik och jag var elever. Vi fick en pratstund med skolans ägare Don Nelson men lärarna hade lektioner så det blev bara ett kort omfamnande.

Vi åkte vidare till ett av de stora hotellen i Suchitoto, El Tejado. Där finns en bra restaurang med fin utsikt över sjön. Där finns också en stor, härlig pool. Emanuel ville bada direkt men först skulle vi äta.

Emanuel och Henrik badade någon timme. Lucia fick också prova på poolen för första gången. Hon visade vad hon tyckte.

På kvällen gick Henrik och jag en sväng runt torget. Utanför kyrkan stod tre fina bilar prydda med rosa ballonger och rosetter. Man firade tydligen "quince años" och festföremålet var inne i kyrkan för att välsignas av prästen. För en gångs skull hade jag inte mobilen med mig. Det hade varit roligt att få en gruppbild på femtonåringen med sitt stora följe på sju flickor och sju pojkar klädda i matchande kläder. Detta var inget billigt kalas. Pappa hade nog fått öppna plånboken rejält. Henrik väntade utanför kyrkan med sin mobil så några foton blev det ändå. 

Tisdag 16 april
Redan klockan halv fyra på morgonen var det bara att inse att dagen hade börjat. Några timmar senare tog Henrik, Noemi, barnen och jag bilen till Plaza del Mundo, ett stort köpcenter lite utanför huvudstan San Salvador. Där hade vi stämt möte med Noemis kusin Dalila och hennes dotter Jennifer.

Vi åt lunch tillsammans på Pizza Hut. Dalila och Jennifer blev bjudna och försåg sig extra genom att beställa in en del som de sedan tog hem till sig i varsin kartong. Överallt i Plaza del Mundo spelades hög musik. Inte bra för små bebisöron men öronskydd för små barn används inte i El Salvador. "Här är det inte fler som är döva" sa Henrik.

Efter lunchen åkte vi hem till Dalila och Jennifer.  De bor i Ilopango, en stadsdel där även många MS13-medlemmar bor. Dit hade vi aldrig vågat åka på egen hand och särskilt inte in på sidogatorna men området såg väldigt lugnt och fridfullt ut. Även Dalilas mamma och ett syskonbarn bor där. Vi gick ut på en promenad för att titta på utsikten över El Salvadors största sjö,  Lago Ilopango.

Så särskilt mycket till utsikt var det inte på grund av all smog i luften. Däremot var det väldiga sophögar vid trottoarkanten. En kvinna kom med en stor säck och letade efter något att ta med hem. 

Det blåste en sval och behaglig bris på eftermiddagen. I Suchitoto hade det varit 38 grader varmt. Det var skönt att komma bort därifrån under några timmar.

Onsdag 17 april
Magen var inte bra. Henrik hade däremot återhämtat sig från sin magsjuka. Vi hade redan bokat rum på Hotel Barceló i San Salvador och nu var det för sent att avboka och få pengarna tillbaka. Det var bara att bita ihop. Henrik, Emanuel och jag satte oss i bilen och åkte in mot stan. Det var en jobbig resa för min del. Vi började med att besöka Metro Centro, ett enormt köpcenter. Första gången vi var i El Salvador, för mer än fyrtio år sedan, var det ett litet fint köpcenter. Nu var det inte trivsamt. Det blev några inköp innan vi åkte till hotellet. Väl där var det sängen som gällde för min del för jag mådde inte alls bra. Jag gick och lade mig på tidiga eftermiddagen medan de andra badade i poolen och gick ut och åt middag.

Torsdag 18 april
Illamåendet hade gått över och dagen började med en hotellfrukost i mycket begränsad omfattning för min del. För att vara El Salvador var det riktigt svalt och skönt utomhus, omkring 25 plusgrader. När vi checkat ut tog vi bilen till Multiplaza, ett annat stort köpcenter. Där var det mycket elegantare, lugnt och skönt och ingen musik som dånade. Tommy Hilfiger-butiken hade rabatt på en hel del snygga kläder så vi handlade både till oss själva och som presenter.  

Vi fortsatte mot området där den stora katedralen Guadelope ligger. Jag blev verkligen imponerad av hur bra Henrik hittade i San Salvador. Även om vi ibland kom lite fel så var han snart på rätt väg igen och trafiken är inte att leka med. 

Man får hoppas att damen inte tappade kartongen med ägg mitt i trafiken. 

Så småningom kom vi fram till katedralen där vi hade ett särskilt mål. I närheten låg klosterskolan som inhyste ett litet barnhem i slutet av sjuttiotalet. Där bodde Henrik några månader innan han kom till Sverige. Nu fick Emanuel se var hans pappa hade bott som baby. Vi brydde oss inte om att knacka på för vi har varit där inne vid tidigare besök i San Salvador.

Då hälsade vi även på Susana, som var barnsköterska på barnhemmet och som senare drev ett litet kafé alldeles intill. Vi trodde nog inte att hon fortfarande skulle ha kvar sitt kafé, men det hade hon. Det blev ett kärt återseende. Susana kände direkt igen Henrik trots att det hade gått flera år sedan vi senast besökte henne. Hon hade foton från våra tidigare besök samt bilder på henne tillsammans med Henrik när hon arbetade på barnhemmet. Vi träffade även Susanas man och son.

Nu behövde jag inte vara tolk heller. Henrik pratar utmärkt spanska. Susana varnade honom dock för att prata med okända. Det hörs och syns att han inte är uppvuxen i El Salvador och då kan det tas för givet att han har pengar. Maras finns överallt, omkring 60.000 gängmedlemmar i landet. Dagligen läser man i tidningen om människor, även barn, som mördats av marasgäng. El Salvador är ett av världens farligast länder och där finns också ett av de mest fruktade gängen, MS 13. Våldet är eskalerande trots att enorma resurser spenderas på att försöka få bukt med situationen.

En bussresa är en mardröm. Där löper man stor risk att bli rånmördad. Förut åkte vi lokalbussen när vi skulle in till huvudstaden. Det gör vi inte längre. Även busschaufförerna löper stor risk att bli mördade om de inte gör som gängen säger, dvs mot betalning låter sig skyddas av ett visst gäng. Butiksägare utsätts för utpressning och till och med de som kör ut bröd till olika områden riskerar att bli mördade. I detta lilla land med cirka 6,5 miljoner invånare sker i snitt 20 mord varje dag.

Vi sa på återseende till Susana och hennes familj och åkte tillbaka till Suchitoto som är en liten oas i detta våldsamma land. Där har man lyckats sätta de farligaste gängmedlemmarna bakom lås och bom men man får ändå alltid vara på sin vakt. Det är till Suchitoto som turisterna gärna kommer. Där finns små färgglada hus från kolonialtiden och ett härligt torg där det alltid är liv och rörelse (utom efter mörkrets inbrott) där lokala hantverkare säljer sina produkter.

Där var massor med människor i farten. Klockan 19 skulle en ny procession inledas. Under Semana Santa, den heliga veckan, var det processioner dagligen. 

Fredag 19 april
Katolikernas viktigaste procession under Semana Santa är långfredagen. Vi samlades utanför kyrkan där processionen skulle starta. Processionen symboliserar Jesus väg mot korsfästelsen och en staty av Jesus med korset bars genom staden av tio starka män. Det är ett hedersuppdrag att få vara en av bärarna. En av dem var Noemis bror Alejandro.

Fjorton "stationer" som symboliserade scener från dödsdom till begravning skulle passeras. Vid var och en av dessa höll prästen en minimässa och vid några av dessa mötte nya skulpturer upp, vilka också slog följe med processionen. Skulpturen av Madonnan bars av tio kvinnor.

Sist i följet gick orkestern och därefter alla tusentals människor som ville gå med, gamlingar, glada barn och sovande bebisar.

Allt övervakades av militärer.

Åskådarna följde med vid sidan av. Det var en fantastisk, färgsprakande upplevelse att få vara med om detta, vare sig man är troende eller inte. Efter en och en halv timme hade processionen passerat "station" nummer sex. Det fick räcka för min del i den rådande värmen, 35 grader denna dag.

Vi åkte hem till Noemis familj en stund på eftermiddagen. Lille kusinen Mateo fyllde två år men firandet av honom fick vänta till påföljande dag.

På flera gator i stan hade man gjort målningar av sågspån och salt. Noemis bror Saul hade varit med och tillverkat en av dem, också ett hedersuppdrag.

Kvällens procession skulle passera över dessa målningar. Den startade vid 18-tiden och då bars en jesusfigur liggande på en katafalk genom stadens gator. Den ställningen var betydligt tyngre en förmiddagens fick vi veta av Alejandro. Efter kom figurer av Madonnan i sorgkläder samt några apostlar.

Folk gick man ur huse för att gå med i processionen. De skanderade och sjöng om syndernas förlåtelse. Vid halvåtta-tiden var Emanuel trött så Henrik och jag lämnade följet tillsammans med honom. Vi gick och åt pupusas på ett gatukök i närheten. Sista biten till Centro Arte fick vi gå i mörkret på folktomma gator. Det kändes riktigt obehagligt för man är aldrig säker. Gängmedlemmar kan man stöta på överallt trots att Suchitoto är en av de säkraste platserna i landet. Det är hit de flesta turisterna väljer att komma.

Lördag 20 april
Jag tillbringade förmiddagen med att sitta och skriva och läsa i den härliga innerträdgården utanför våra rum. Det var alldeles för varmt på stan. Vid 11.30-tiden åkte Henrik och jag till Pan Lilian för att köpa en tårta till eftermiddagens kalas för lille Mateo. Hos Pan Lilian gör de mycket fina tårtor så där handlar vi gärna när något ska firas.

På stan var det väldigt mycket folk i farten, även många bilar varav en del knappast skulle bli godkända av bilbesiktningen i Sverige.

Det var nästan kaos i trafiken så det tog lång tid att ta sig ut ur stan för att köra hem till Noemis familj. Där blev vi bjudna på lunch och hönan som serverades var i högsta grad ekologisk. Där lever hönor och tuppar ett bra liv innan de blir mat åt familjen. Emanuel gillade att hjälpa till med att utfordra dem.

Efter lunchen gick vi den korta vägen till huset där Saul och hans familj bor. En piñata fylld med godis var uppsatt i ett träd. Att slå på en sådan med en käpp så att den går sönder och godiset faller till marken är höjdpunkten på ett barnkalas. Flera barn gjorde tappra försök att slå sönder den medan Saul drog den upp och ner för att göra det lite svårare. Till slut forsade godiset ut och barnen var snabba att plocka åt sig så mycket som möjligt.

När vi kom tillbaka till Suchitoto pågick festligheterna på torget för fullt.

Den här mannen hade festat lite väl mycket.

Vi tog en promenad till familjen som Henrik bodde hos de tre första gångerna han var i Suchitoto för att plugga spanska. Delar av familjen var hemma och det blev ett kärt återseende. Vi bestämde att vi skulle komma tillbaka påföljande fredag och ha med oss en tårta från Pan Lilian, precis som vi hade haft vid tidigare besök. Då skulle även Noemi och barnen följa med.

Sent på kvällen fortsatte påskfirandet i kyrkan med mässa och barndop. Man tände eldar på torget men då låg jag redan i sängen. Klockan 23.30 vaknade jag av fyrverkerismällar. De kom tillbaka med jämna mellanrum ända fram till fyratiden ungefär. Det blev inte mycket sömn den natten.

Söndag 21 april
Påskmässan skulle börja klockan 10 på förmiddagen. Redan tjugo minuter innan var varenda sittplats i den stora kyrkan upptagen och folk fortsatte att strömma in. Här har man inga problem med tomma kyrkor.

Prästens ord varvades med vacker sång och musik. Det var mäktigt när hela församlingen stämde in i sången, även mindre barn. Efter mässan skulle ett tiotal barn döpas, däribland vårt yngsta barnbarn som fick namnet Britt Lucia. Namnen hade föräldrarna valt och jag kände mig hedrad. Medan vi väntade på att dopceremonin skulle börja ägnade sig Emanuel åt sin favoritsysselsättning tillsammans med kompisen Steven.

När dopet var avklarat blev det fotografering tillsammans med prästen. Lucia gillade inte klänningen hon hade fått på sig.

Under dagen steg värmen till 37 grader i skuggan. Det var alltså väldigt varmt när vårt sällskap på 18 personer promenerade till Centro Arte för att äta doplunch.

Måndag 22 april
Vi tog bilen till havet. Sju vuxna och tre barn trängde ihop oss i Henriks hyrbil. Den var i alla fall stor men för att alla skulle få plats fick Saul med sambo och barn sitta i bakluckan under den 2,5 timme långa färden.

Här kan man åka som man vill, utan säkerhetsbälten eller bilbarnstolar, precis som man gjorde i Sverige för inte alltför länge sedan. Folk kör som dårar och många dödas i trafiken varje dag. Helst vill man slippa ge sig ut på vägarna men samtidigt är det spännande att se andra delar av landet. Det blev en härlig dag med sol och bad samt lunch vid poolen eller vid havet.

Långa köer mot San Salvador gjorde att det tog extra lång tid att komma tillbaka till Suchitoto.

Då hade mörkret redan infallit. 

Tisdag 23 april
Henrik och jag hämtade Noemi och barnen vid halvnio-tiden och åkte in mot San Salvador. Lite shopping på Multiplaza blev det även denna dag.

Därefter fortsatte vi mot La Libertad och Hotel Acantilados. Vi fick ett stort rum med två dubbelsängar. Utsikten från rummet kunde vi inte klaga på. Möjligen var det lite synd att solen just denna dag hade tagit semester bakom molnen.

Hotellet hade en saltvattenpool men den var stängd på grund av väldigt höga vågor. Det fick bli bad i sötvattenpoolerna i stället och det var inte så dumt. Emanuel hade blivit som en fisk i vattnet och lilla Lucia fick nu, vid fyra månaders ålder, använda sin nyinköpta baddräkt för första gången.

Dagen avslutades med en mycket god middag till ljudet av vågorna som kastade sig mot klipporna nedanför restaurangen.

Onsdag 24 april

Klockan halv åtta var vi tillbaka i restaurangen där vi fick njuta av en härlig frukost.

Sen var det poolen som gällde för Henrik och Emanuel fram till dess att vi checkade ut vid elvatiden.

Köer igen på grund av vägarbeten. Långa stunder fick vi stå helt stilla. Hyrbilen hade uppfört sig konstigt under ett par dagar med oljud från både motor och bromsar. Vi ville inte köra med bilen i ytterligare några dagar och Henrik hade kontaktat biluthyraren och meddelat att han ville byta bil. En ny, mindre bil gjordes iordning och vi fick vänta ungefär en och en halv timme innan den var klar och vi kunde åka därifrån. Då var det hög tid för lunch och närmaste lunchställe var en McDonalds-restaurang. Det var länge sedan jag ätit på McDonalds och jag hade inga höga förväntningar vad gällde maten. Min kycklingsallad smakade utmärkt och cappuccinon efteråt fick högt betyg.

Sen var det dags att åka ut i trafiken igen. Det gick i snigelfart men till slut hade vi i alla fall kommit fram till det stora köpcentret Plaza del Mundo där Henrik och Noemi skulle göra några inköp. Att komma ut på vägen igen från parkeringsplatsen var minst sagt svårt. På vägarna i El Salvador är det djungelns lag som gäller. Ingen släpper frivilligt fram någon annan. Det gäller att försöka tränga sig fram med risk för att någon kör in i bilen.

Vi kom i alla fall tillbaka till Suchitoto med livet i behåll och utan plåtskador på bilen. Man får hoppas att passageraren som hängde ut från den fullastade bussen framför oss klarade sig lika bra.

Torsdag 25 april.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Tillsammans med Noemis föräldrar tog vi bilen upp på vulkanen Cerro Verde nära gränsen till Guatemala. Därifrån har man normalt en vacker utsikt över den större vulkanen intill, Izalco. (Jag var tvungen att "låna" bilden.)

 Nu var det som att komma in i dimman under slaget vid Lützen. Man såg ingenting.

Det var tråkigt för Noemi och hennes föräldrar som inte varit där tidigare. Henrik och jag, samt Ulf och Anna hade sett den fina utsikten många år tidigare. Vi åt i alla fall en god lunch i restaurangen innan vi gick på promenad i dimman.

Vi åkte vidare till Lago de Coatepeque som ligger längs vägen.

På en liten bar vid sjön tog vi en fika och där satt en beundrare av en svensk fotbollsspelare.

Noemis föräldrar var ändå nöjda med utflykten som tog hela dagen. 

Fredag 26 april

Temperaturen var ganska behaglig på morgonen men det skulle bli varmare under dagen. Jag passade på att ta en promenad innan det blivit nästan outhärdligt hett.

Utanför skolan stod damerna och sålde chucherías,  d v s chips och godis, till barnen som hade rast.

Ju varmare det blev desto svårare blev det att vistas utomhus. Jag tillbringade några timmar med att sitta på rummet och läsa. Där var visserligen också varmt eftersom det inte fanns någon luftkonditionering och fläkten var inte alltför effektiv. Det blev till att ta en dusch flera gånger under dagen. Tur att det fanns vatten för det hände fler än en gång att man var utan. Henrik ägnade någon timme till att träna på ett gym i närheten.

På eftermiddagen gick Henrik, Noemi, barnen och jag till Henriks tidigare värdfamilj med en tårta från Pan Lilian. Det blev en trevlig stund tillsammans innan det var dags att säga adjö. Vem vet när eller om vi ses igen. Dottern Lucy hade gift sig med en man från Huston och väntade på att få inresetillstånd till USA.

Klockan 17 mötte vi Alejandro och hans kompis vid torget. Alejandro ville visa oss de centrala delarna av San Salvador med fasadupplysta byggnader. Vi skulle alla åka i hans picup, åtta vuxna och två barn. Hans kompis satt vid ratten. Jag hade aldrig trott att jag skulle vilja åka in dit efter mörkrets inbrott och inte heller med en picup där några sitter på flaket. Det är riktigt farligt men så gör ju alla här och det är bara att anpassa sig. Jag fick i alla fall sitta i passagerarsätet bredvid chauffören. I baksätet satt Henrik, Noemi och barnen och på flaket Alejandro med sin särbo och hennes halvvuxna barn.

Många skrotbilar körde omkring på vägarna men denna tog ändå priset.

Picupen kördes in i ett stort parkeringshus och därefter tog vi en promenad på smågatorna där kommersen var i full gång. "Sex tomater för una cora" (en kvarts dollar), "fem äpplen för en dollar", ljöd det där vi passerade. Jag vågade inte ta fram mobilen för att ta foton. Vid det stora torget och framför den vackert fasadupplysta katedralen blev det i alla fall några bilder.

Det var obehagligt att åka igenom staden San Martin på hemvägen. Gatorna var helt öde och där hade det varit mord varenda dag sedan jag kom till El Salvador. Vid 23-tiden var vi i alla fall lyckligt tillbaka i Suchitoto. 

Lördag 27 april

Det var min sista dag i Suchitoto. Vilken fin tid jag hade tillbringat där. Enda nackdelen var hettan. Det är absolut inte behagligt när temperaturen stiger till 39 grader. Det är alltid varmt i El Salvador men april är den varmaste månaden på året. Sen börjar regnperioden.

Det var fest i stan, gycklare, dansare och sångare tog plats på torget.

Överallt fanns det stånd där man kunde äta eller handla souvenirer och annat.

I kyrkan var det bröllop.

Henrik, Emanuel och jag tog en sväng runt torget och tittade på festligheterna. Den här krossade isen med lime smakade tydligen gott.

Efter en stund var det dags för dagens andra dusch. Sen hämtade vi Noemi, Lucia och mamma Antonia. Vi åkte ner till sjön i hopp om att det skulle vara svalare där. Det var det inte.

Där åt vi en sen lunch innan färden gick tillbaka till stan, En nybliven femtonåring firade
"quince años" och kom gående runt torget med sin pappa och följet på sju par.

Själv gick jag tillbaka till Centro Arte för att ta ytterligare en dusch. Efter middagen, och en ny dusch, var det dags att packa väskorna.

Söndag 28 april

Innan vi lämnade Centro Arte fick jag en pratstund med Peggy från USA. Hon är ansvarig för verksamheten och bor i El Salvador sen 32 år tillbaka. Hon kom dit under inbördeskriget och var del av en hjälporganisation som försökte återförena barn med sina föräldrar. Hon gav mig en teckning gjord av kaffe och som föreställde biskopen Oscar Romero som mördades under kriget.

Peggy ville att jag skulle komma tillbaka så att hon fick visa mig kapellet där han mördades mitt under en mässa 1980. Jag skulle gärna komma tillbaka.

Vi åkte hem till Noemis familj där jag fick säga adjö till dem alla. Henrik, Noemi, barnen och jag åkte vidare mot kusten. En bit efter vägen var det en lång kö av människor. Noemi berättade att de köade för att få gratis majsfrön att sätta i jorden.

Så småningom kom vi till Izalco Beach Club där vi skulle bo en natt.

Därifrån var det inte långt till flygplatsen. Dagen tillbringades med härliga bad i havet och i poolerna.

Fiskarna hade kommit i land med sin fångst. Småfisken gick åt som smör. Det gick trögare med försäljningen av de större fiskarna. "De sista för tre dollar styck" ropade männen som ville rea ut.

Måndag 29 april

Man kunde nästan se hettan i luften.

Efter frukost fick Emanuel ha kul i poolen i ytterligare ett par timmar innan vi checkade ut vid elvatiden. Jag fick skjuts till flygplatsen och var där i god tid innan avgång. Henrik med familj skulle stanna ytterligare en vecka i El Salvador. Vägen mot flygplatsen var kantad av reklam för en känd dryck.

På flygplatsen träffade jag det trevliga engelska paret som också skulle resa hem. De skulle dock ta vägen över Paris från Panama medan jag skulle åka via Amsterdam.

Resan gick bra förutom en malör. Precis när jag skulle dricka en klunk rödvin till måltiden kom en luftgrop. Det syntes på min T-shirt.

Tisdag 29 april

Planet från Amsterdam mot Stockholm var försenat, troligen på grund av strulet på Arlanda under SAS-piloternas strejk. Vid 19.30-tiden var jag i alla fall hemma igen efter en spännande och trevlig resa till El Salvador.