Lördag 28 januari
Vår resa till Indien hade startat på fredagseftermiddagen från Bromma flygfält. Via Helsingfors landade vi på Indira Gandhi-flygplatsen vid halvsjutiden på lördagsmorgonen. Där väntade Mr Muni från Indian Private Drivers på oss. Vi hade anlitat den arrangören för att ta runt oss tre turister, Ulf, Allan och mig, i Rajasthan under en dryg vecka. Det visade sig vara ett mycket bra val. Med lite god vilja fick all packning plats i den lilla bilen. Muni var en utmärkt bilförare och han pratade tillräckligt bra engelska för att vi skulle kunna kommunicera med varandra. Vi hade själva bestämt rutten och talat om vad vi ville se.
Det var kyligt på morgonen och solen kunde knappt tränga igenom smoggen. Så är också Delhi en av världens mest luftförorenade städer. Redan då vi körde in mot staden med 15 miljoner invånare fick vi en försmak av trafiksituationen där. Det var många trafikstockningar på vägen. Vår bil kryssade fram mellan fordon av alla möjliga slag. Bussar, lastbilar, bilar, cyklar, cykelrickshaws och motorrickshaws trängdes på vägen under ett fruktansvärt tutande. Vid sidan av vägen gick människor och djur dragandes på kärror.
Vi hade valt ut några sevärdheter som vi ville besöka denna vår första dag i Indien. Muni körde oss till den enorma minareten Qutub Minar med sitt 72,5 meter höga torn byggt i fem olika avsatser. Det praktfulla bygget lär ha påbörjats år 1199 och finns numera på Unescos lista över världsarv.
På moskéens gård står en sju meter hög järnpelare från 300-talet som märkligt nog inte har rostat.
Vi gjorde ett stopp vid triumfbågen India Gate som är ett minnesmärke över de indiska soldater som stupade under första världskriget.
I Old Delhi ligger landets största moské, Jama Masjid. Muni släppte av oss på en plats där han kunde parkera bilen och sen fick vi själva snirkla oss fram till moskén. Folk var i rörelse överallt.
Vi blev hårt ansatta av envisa försäljare som ville få oss att köpa alla möjliga slags onödiga prylar. Det räckte inte med att säga ”no” en gång. Försäljarna fortsatte att förfölja oss och insistera tills vi var tvungna att ryta ifrån.
Doften av sopor blandades med doften av urin. Utsvultna hundar sprang omkring och letade efter mat i sophögarna. Vi tog oss uppför trapporna till moskén, lämnade skorna utanför och gick in för att ta oss en titt på den ståtliga byggnaden.
Besöket på Gandhi Smriti, ett muséum som ligger på platsen där Mahatma Gandhi mördades år 1948, var mycket givande. Där finns mängder av fotografier och föremål som har anknytning till hans liv och Indiens självständighetskamp.Efter lunch på en mycket bra restaurang som Muni hade rekommenterat fortsatte vi till Röda Fortet, en annan stor sevärdhet i Delhi. Även här parkerade Muni bilen en bit bort och sen fick vi promenera till den jättelika byggnaden. Det var ingen trevlig promenad. Det var beklämmande att se alla tiggare och hemlösa människor som bodde i smutsen och avgaserna på trottoaren utefter en mur på ena sidan om den breda gatan. Bakom ett staket låg plåtskjul som utgjorde bostäder åt andra människor.
På trottoaren fanns också små stånd där familjer sålde kläder och andra varor. Här och där stod karlar och urinerade mot muren. På samma mur hängde kläder på tork. Utefter hela vägen omgavs vi av en doft av urin. Några hade i alla fall hittat ett lämpligare ställe där de kunde uträtta sina behov.
Att som fotgängare ta sig över gatan i Delhi är ingen lätt uppgift men vi kom över med livet i behåll. Vi gick aldrig in i fortet utan nöjde oss med att se det från utsidan.
Det hade redan hunnit bli eftermiddag och vi var trötta efter en sömnlös natt på flyget. Muni körde oss till vårt hotell på en liten bakgata i New Delhi. Området var allt annat än vackert men hotellt, New Castle Hotel, var riktigt bra och prisvärt med stora, rena rum och trevlig personal. Vi checkade in och tog en liten promenad i kvarteret. Efter en lättare middag på hotellet blev det tidig sänggång.Varanasi
Söndag 29 januari
Muni skjutsade oss tillbaka till flygplatsen. Jet Airways-planet till Varanasi avgick 10.50 och en dryg timme senare landade vi i hinduernas heliga stad vid floden Ganges.
En ny chaufför, anlitad av Indian Private Drivers, hämtade oss på flygplatsen. Trafikkaoset var detsamma som i Delhi. Alla olika fordonstyper slogs om utrymmet tillsammans med kor, hundar och människor som drog sina tungt lastade kärror. Det var ett öronbedövande oljud från alla signalhorn och stundtals var vägen precis igenkorkad.
Vårt hotell, Palace on the River, var beläget alldeles intill floden och dit kunde man inte ta sig med bil. Vår chaufför stannade intill en av de många gränderna och kallade på hjälp från hotellet. Hade vi inte läst de bra recensionerna som hotellet fått på Tripadvisor skulle vi nog ha varit ganska oroliga då vi följde efter våra väskbärare genom de sunkiga gränderna. Det första vi stötte på var en ko som låg mitt i en gränd och vilade.
Vi fick kolla var vi satte ner fötterna så att vi inte trampade i någon komocka, i sopor eller smutsiga vattenpölar, eller var det urin? Det luktade i alla fall riktigt illa, och mitt i allt detta lagade människor mat. Vi blev väl mottagna på hotellet och fick kransar av rosenblad runt halsen. Våra rum var fina och hade utsikt över floden. Så hade vi också beställt ”super deluxe” rum. Vi slog oss ner på hotellets takrestaurang för att få något att äta. I floden nedanför flöt en massa bråte tillsammans med en död hund. Makakerapor sprang omkring överallt. Från takterrassen kunde vi se hur människor skötte sina vardagsbestyr i husen under oss.
Vi gav oss ut i vimlet för att bekanta oss med staden. Varanasi är en smutsig och stinkande men samtidigt färgstark stad. Vart man än vände sig fanns det heliga kor.
Tiggare i trasiga kläder satt på rad med en skål brevid sig.
Kvinnor i färgglada saris blandades med bräckande getter som behövde mjölkas.
Vårt hotell låg alldeles i närheten av Dasashwamedh Ghat, den största av alla gather (stentrappor som leder ner till floden). Här samlades människor i stora flockar.
I de små stånden sålde man allehanda ting såsom kryddor, souvenirer, kläder och offergåvor.
Roddare och rickshawförare följde efter oss hack i häl och erbjöd sina tjänster. Barn ville sälja krimskrams och offergåvor till ”Mother Ganga”. Sörjan i floden såg allt annat än inbjudande ut men det störde inte familjen som badade sina barn i vattnet.
Vid en annan gath satt en kvinna på huk och gjorde handflatestora kakor av kodynga. Dessa får torka på en vägg i solen och används sedan som bränsle.
Varje kväll efter mörkrets inbrott utförs en s.k. Puja-ceremoni, en religiös ljusceremoni, till flodens ära. Sju unga präster stod på varsitt podium vid stranden av Ganges. De tände rökelser och ringde i klockor. De svängde ljusstakar med brinnande eldar i takt med varandra. Hela tiden spelades musik. Den mystiska och för oss märkliga ceremonin varade i en trekvart. Det var en oförglömlig upplevelse att få beskåda detta ljusspel mot den mörka himlen.
Vi vandrade tillbaka till hotellet och åt en god middag i takrestaurangen. På avstånd kunde man höra det entoniga mässandet från troende hinduiska män. Det pågick till långt inpå natten och började igen innan solen gått upp.Måndag 30 januari
Vi steg upp i gryningen för att för att ta en båttur på Ganges och se Varanasis invånare ta sitt dagliga morgonbad i den heliga floden. I det äckliga flodvattnet stod kvinnorna i sina saris medan männen badade i kalsongerna. Hinduer tror att de genom badet i Ganges blir renade från sina synder. Män och kvinnor tvättar sig själva och sina kläder och borstar tänderna i det förorenade vattnet. De till och med fyller flaskor av flodens vatten för att ta med sig hem. Vår unge roddare berättade att man efter badet går till templet och ber innan man går till sitt arbete.
Vid en av gatherna var tvättarna redan i färd med att slå de våta klädesplaggen mot stenarna i strandkanten.
Roddaren talade om att många hotell anlitar dessa tvättare för att ta hand om smutstvätten. Vi undrade just om våra lakan möjligen hade blivit tvättade i Ganges. Hur som helst tänkte vi inte använda oss av hotellets ”laundry service”. Roddaren tog oss till Manikarnika Ghat, den största kremeringsplatsen. Där kremeras omkring trehundra kroppar varje dag och kremeringarna pågår dygnet runt. Likbålen stod staplade sida vid sida, ända ner till vattenbrynet. Mellan bålen gick kor och hundar och letade efter mat. Samtidigt arbetade de kastlösa med att bära bort askan och lägga den i en stor hög nere vid vattenbrynet. Askan skyfflas sedan ut i floden. Det var hemskt att se dessa människor gå barfota bland bråten bärandes på plastbaljor med aska. De får inte ens någon betalning för sitt fruktansvärda slit. Däremot får de behålla eventuellt guld som de kan hitta i resterna efter likbålen. Det är inte tillåtet att fotografera vid Manikarnika Ghat men jag lyckades ta ett foto i smyg.
Rättrogna hinduer vill få sin aska spridd i Ganges. De tror att de på så sätt uppnår moksha, det vill säga befrielse från att återfödas, och att de får en garanterad plats i himlen. Därför flyttar många gamla och sjuka till Varanasi där de får bo i husen intill floden i väntan på döden.Avlidna gravida kvinnor, barn och heliga män kremeras inte då dessa anses vara fria från synd eller bära på en oskyldig varelse. Människor som dött av ormbett eller lepra kremeras inte heller. Kropparna sänks i vattnet inte långt från de platser där människor badar eller dricker vattnet. Innan en kropp kremeras doppas den i Ganges för att få en sista rening. Sen får kroppen torka någon timme medan bålet görs iordning. Medan vi satt i båten intill gathen kom några män bärandes på en bår av bamburör med en kropp insvept i färgglada tyger. Männen klev ut i vattnet och sänkte ner kroppen som fick sitt sista bad i floden.
Trots att man satt i en båt på floden fick man inte vara i fred för försäljare. Under vår färd blev vi ikapprodda av några ”flytande affärer”. I ett par av dem handlade vi vykort och några souvenirer.
Efter frukosten kom vår chaufför och hämtade oss. Han körde oss till Ramnagar där vi besökte ett museum och templet Birla Mandir. Utanför templet satt försäljarna och sålde offergåvor.
Varanasi är berömt för sitt siden och på eftermiddagen gjorde vi ett besök i ett av alla sidenväverierna. Naturligtvis kom vi ut därifrån med en del varor som vi köpt. Resan tillbaka till stan tog lång tid. Bilen fick sicksacka sig fram mellan fordon, fotgängare, kossor och getter.
Ibland var det, som vanligt, helt stopp i trafiken. Trötta kom vi tillbaka till hotellet vid 18-tiden. Då var det skönt att kunna ta en dusch innan middagen i hotellets restaurang.Tisdag 31 januari
Vi gick genom gränderna bort till Manikarnika Ghat. Genom de vindlande gränderna kom processioner av män bärandes på bårar med döda, insvepta kroppar. Överallt såldes långa, färggranna tygstycken att svepa kroppar i.
Vid ghaten hade vi turen att träffa på en ung man som ville öva engelska och som berättade mer för oss om vad som skedde. Veden till bålen transporteras med båt på floden och staplas sedan vid kremeringsplatsen. Veden säljs sedan per kilo i tre olika kvaliteter. En kremering vid Ganges kostar omkring 450 kronor beroende på hur mycket ved som går åt och vilket träslag som väljs. Det är en hög summa för många indier och det är inte alla som har råd att köpa tillräckligt med ved för att hela kroppen ska brinna upp. De kroppsdelar som blir kvar när bålet har slocknat slängs ut i floden.
Det är bara män som får närvara vid kremeringen. Kvinnor gråter mer och om tårarna faller på askan kommer den döde inte till himlen. När en far dött så är det den äldste sonen som tänder likbålet med elden som hämtas från ”den eviga lågan”. När en mor dött är det den yngste sonen som tänder bålet. Sonen, som är klädd i vitt och har rakat sitt huvud, häller smör på kroppen för att det ska brinna snabbare och kryddor för att ta bort lukten. Om den döde inte har några söner går uppgiften till närmaste manliga släkting. Släktingarna väntar vid bålet tills elden har slocknat, vilket tar omkring tre timmar. Den unge mannen vi pratade med hade alldeles nyligen tänt på bålet för sin avlidna mor. Han tog av sig mössan och visade oss sitt rakade huvud. Vi stod på avstånd och tittade på det som hände på kremeringsplatsen. Bland bråten mellan bålen gick djuren omkring. En svartbränd fot stack ut ur ett av bålen. Det hela var en mycket makaber syn.I Varnasi ligger det Gyllene Templet som bara får besökas av hinduer. Jag stötte på en man som sa att han kände en präst som kunde ta oss dit in. Ulf och jag följde efter mannen genom gränderna tills vi kom till den plats där prästen höll hus. Vi fick köpa en blomsterkrans för 50 rupies att lägga på en figur och sedan skulle vi säga en ramsa efter prästen. Efter detta fick vi följa efter prästen till ett annat ställe varifrån man kunde skymta taket på det Gyllene Templet. För detta ville prästen ha en donnation på 2000 rupies (drygt 300 kronor). Han blev mycket missnöjd när vi bara gav honom 500 rupies. Även i hinduismen handlar det mycket om pengar.
Vi gick och tittade på tvättarna istället. Lakan, örngott och kläder låg utbredda på tork på marken.
I världens största tågland ville vi självfallet åka tåg. Vid 15-tiden kom vår chaufför och hämtade oss på hotellet för att ta oss till tågstationen. Egentligen fick inte bilar köra in på den större gatan utanför gränderna efter klockan 12 på dagen då det pågick en marknad där. Chauffören hade dock lyckats muta en polis med 50 rupies för att få köra in. Annars hade vi fått promenera en lång sträcka med vår packning genom myllret av folk och kor.
Vid järnvägsstationen kom ett par bagagebärare fram till oss. De försörjer sig på att bära de resandes väskor. Visst hade vi kunnat ta hand om vårt bagage själva men bärarna behövde få tjäna några rupies genom att hjälpa oss till rätta. De tog våra väskor på huvudet och ledde oss till rätt perrong.
Där lämnade de oss för att senare komma tillbaka och se till att vi och vårt bagage kom på rätt tåg och i rätt vagn. I väntan på tåget, som skulle avgå klockan 18.15, hade vi gott om tid att titta på ”skådespelet” på perrongen. Det rådde stor trängsel.
Apor sprang omkring på spåren.
En tjur, som kom gående på perrongen, blev matad med ett bananskal.
Så snart ett tåg kom in på perrongen kom folk springandes och kastade sig ombord på tåget som snabbt fylldes.
Till slut var det dags för oss att kliva på nattåget till Agra. Vi hade inte lyckats få biljetter i första klass, vilket är mycket billigt, utan fick nöja oss med klass 2, som inte kostade mer än 85 kronor per person. Bärarna kom och bar in våra väskor och visade var vi skulle sova. Vi var mycket tacksamma för hjälpen för tågen hade otroligt många vagnar så det hade nog varit lite svårt för oss att hitta rätt. Det blev överschlafar för oss alla. Det var trångt och inte särskilt rent, toaletterna var hemska men vi hade i alla fall, som det såg ut, fått rena lakan (tvättade i Ganges kanske). Under den 60 mil långa tågresan mellan Varanasi och Agra stannade tåget på tolv olika platser. Det var inte lätt att somna när människor klev av och på vid varenda station, tände lysen och bullrade. Förmodligen är det en större upplevelse att resa med tåg under dagtid. Taj Mahal
Onsdag 1 februari
Klockan 7 på morgonen var tåget framme i Agra. Vår chaufför från Delhi, Muni, hämtade oss vid stationen och körde oss direkt till Taj Mahal, anledningen till vår resa till Agra. Det var värt besväret att ta sig dit. Vilken underbar byggnad. Detta fantastiska monument är oändligt mycket vackrare i verkligheten än något foto kan förmedla.
Historien bakom detta mausoleum, byggt i vit marmor, är också fascinerande. Gravmonumentet började byggas 1631 då Shah Jahans älsklingshustru avled i barnsäng. Bygget pågick i 22 år och så småningom begravdes även han själv där. Det är inte tillåtet att fotografera inne i kryptan. Vi ägnade ett par timmar åt att gå runt och beundra detta mästerverk som utsetts till ett av världens sju nya underverk. Det känns nästan overkligt att ha varit där.
Vår chaufför föreslog att vi skulle titta in i en verkstad där vackra marmorföremål tillverkades för hand. Vi var egentligen inte intresserade för man känner sig oftast tvingad att köpa saker som man inte vill ha. En slipad försäljare tog hand om oss. Han började med att låta oss få hälsa på ett par yngre män som satt i obekväma ställningar och karvade i marmor. Deras fingrar var sönderskavda av arbetet. Säljaren började naturligtvis med att visa oss runt i det rum där de största, och också dyraste, marmorföremålen fanns. Han försökte ihärdigt övertala oss att köpa något. Man kunde skicka hem våra inköpta varor. När han inte lyckades med sin föresats visades vi in i ett annat rum där det fanns mindre objekt att köpa. Med tanke på hur lång tid det tog att tillverka föremålen (hur lång tid var han noga med att berätta) kostade även dessa saker en slant men priset var ändå överkomligt. Det slutade naturligtvis med att vi köpte varsin souvenir för motvärdet av några hundra kronor. Vi undrade hur mycket männen som tillverkade föremålen fick för sitt arbete.Därefter var det dags att ge sig ut på vägarna för att åka de 25 milen till den rosa staden, Jaipur, som är Rajasthans huvudstad. Vägarna var förvånansvärt bra men trafiken intensiv med mängder av kraftigt överlastade fordon.
På sena eftermiddagen var vi framme vid vårt fina hotell, Jas Vilas, med stora rum och härliga breda sängar. Vilken kontrast mot tågsängen natten innan. Jaipur
Torsdag 2 februari
De flesta turister som kommer till Jaipur passar på att besöka Amber Fort som ligger en dryg mil norr om stan. Det hade vi också bestämt oss för att göra. Klockan 9 kom Muni och hämtade oss. Ridandes på elefanter, som dekorerats i glada färger, kom vi till den enorma fästningen som en gång var ett kungligt palats byggt i slutet av 1600-talet.
Fortet innehåller oräkneliga rum förbundna genom korridorer och trappor. Där fanns paviljonger och terrasser och många vackert utsmyckade dörrar och väggar.
Hela förmiddagen gick åt att titta på fortet från olika vinklar och vrår.
Vi stötte bland annat på ett par ormtjusare som spelade blåsinstrument för sina kobror. Jag skyndade snabbt därifrån.
På väg ner till parkeringen blev vi som vanligt antastade av försäljare och tiggare. Ulf gav 20 rupies till en äldre kvinna men hon var inte nöjd med det. Hon fortsatte att följa efter honom och be om mer pengar. Då fick han nog och ryckte tillbaka pengarna ur kvinnans hand. Hon följde efter oss ända till bilen och knackade ihärdigt på rutan då vi hade satt oss. Jag öppnade och gav henne 20 rupies. Då insåg hon nog att det var bättre att få lite pengar än inga alls.På tillbakavägen stannade vi till en stund i Jaipurs centrum där folklivet var lika intensivt som på andra ställen. "Den rosa staden" gjorde verkligen skäl för sitt namn.
Eftermiddagen tillbringade vi i hotellets härliga trädgård.
Vi tog en kopp kaffe vid poolen. Plötsligt damp det ner fågelskit på bordet och i min kaffekopp. Jag var glad att jag slapp få det i håret. Det betyder lycka sa värdinnan och man får väl hoppas att det stämmer.
Fredag 3 februari
Den här dagen skulle vi åka de 45 milen mellan Jaipur och Udaipur, en resa på drygt åtta timmar. Vi startade vid halv tio tiden. Trafiken i Indien är något i särklass och att själva köra bil var inte att tänka på. Vi var glada att vi hade Muni. Det blev ett kryssande från den ena sidan till den andra mellan alla hundratals långtradare, lastbilar, traktorer och andra fordon som åkte på motorvägen. Så snart det skapades den minsta öppning var Muni beredd att köra om. Människor kom dragande med sina kärror fyllda med diverse saker. I Indien har man sina egna körregler. Man tutar om man vill förbi och det vill man ofta.
Bak på lastbilar och långtradare finns ofta en uppmaning om att tuta.
Först trodde jag att det var fråga om ironi men så var det alltså inte. Kameler och elefanter, som drog vagnar vid sidan av vägen, brydde sig inte om tutandet utan lunkade vidare med sin last. Personbilar kunde köra om på fel sida i rasande fart. På motorvägen mötte vi även fordon som kom körande i motsatt körriktning. Rätt som det var dök kor eller getter upp intill vägbanan.
En chaufför i Indien måste vara beredd på allt och vara utrustad med starka nerver. Den indiska landsbygden passerade revy. Några månader innan monsunregnen skulle börja var landskapet torrt och gulbrunt. Kvinnor var ute på fälten och samlade ihop ved till bränsle. De kom gående längs vägen med stora buntar på huvudet. Vi passerade små samhällen där de flesta husen var gråsvarta av avgaser. Utefter vägen låg det mängder av verkstäder, stora lager av bildäck och parkeringsplatser för horder av lastbilar.
Kvinnor grävde i grushögar medan männen tittade på.
Så småningom blev landskapet grönare med diverse odlingar, inklusive fält med opiumblommor.
Till slut var vi framme i Udaipur. Muni hade ett stort besvär med att köra bilen genom de smala gränderna fram till vårt hotell. Parkerade motorcyklar fick flyttas, bilens sidospeglar fick fällas in och fotgängare, kossor och andra djur fick maka på sig. Folk på gatan var hjälpsamma och dirigerade.
Vårt hotell, Jaiwana Haveli, hade en topprestaurang med utsikt över sjön.
Där njöt vi av varsin dricka i solnedgången innan vi gick till våra rum för att packa upp. Det var första gången vi bodde i ett hotellrum med hänglås på dörren.
Udaipur
Lördag 4 februari
Udaipur kallas ibland för sjöstaden genom sitt läge vid sjöarna Pichola och Fateh Sagar. På en ö i Lake Pichola ligger lyxhotellet Lake Palace. Man får inte gå iland på ön om man inte bor på hotellet men vi hade en fin utsikt över Lake Palace från topprestaurangen på vårt hotell.
Dagen inleddes med ett besök i Moti Magri, en stor park i utkanten av staden. Tyvärr var parken inte särskilt välskött men vi träffade många glada människor. En skolklass med barn i tioårsåldern vandrade med sin lärare genom parken. Alla ville de hälsa på oss, ta oss i hand och fråga vad vi hette och varifrån vi kom. Det blev många handskakningar den morgonen.
Ett gäng yngre män kom fram och frågade om de fick bli fotograferade tillsammans med mig. Visst gick det bra. De turades om att ta kameran för att ta kort på mig ihop med de övriga tre. Förmodligen tyckte de att det var exotiskt med en ljus kvinna. Jag bad att få ta ett kort på dem och då ville Allan också vara med.
Vi åkte på en båttur på Lake Pichola. Vattnet såg inte fräscht ut men även här tvättade man kläder och badade.
Vi gick iland på Jagmandir Island. Hela ön täcks av ett palats med en vacker trädgård. Där är det populärt att fira bröllop och andra fester.
Resten av dagen ägnade vi åt att promenera omkring på stadens gator och titta på folk- och djurlivet.
Man kunde inte annat än förundras över hur de elektriska ledningarna såg ut.
Jodhpur
Söndag 5 februari
Vi tog adjö av Udaipur och gav oss ut på en ny bilresa, närmare bestämt de 33 milen till Jodhpur. På slingriga, tidvis mycket dåliga, vägar kom vi upp i bergen. Där stötte vi på flera grupper med langurapor.
I de här trakterna bär männen röda turbaner.
Väl i Jodhpur var trafiken densamma som i de andra städerna vi besökt. Där trängdes bilar, bussar, cyklar, kärror och kor på gatorna. Här var dessutom vissa gator helt avstängda på grund av en muslimsk högtid. Muni körde bilen så långt fram det var möjligt innan polisen sa stopp. Då tyckte Muni att vi kunde gå därifrån till hotellet. Det var inte lång väg sa han. Men hur skulle vi kunna hitta dit? Vi hade absolut ingen aning. Att gå in i folksamlingen, bland kor, komockor och smuts med våra resväskor ville vi absolut inte göra. På vår begäran ringde han till hotellet och bad att några ur personalen skulle komma oss till mötes. Vi tackade Muni för hans tjänster under dagarna som gått. Nu väntade andra upplevelser för oss. Allan och jag stuvades in i en rickshaw tillsammans med allt vårt bagage medan Ulf tog plats på passagerarsätet på hotellvärdens motorcykel.
Det skulle inte ha varit någon lätt uppgift att hitta till Jee Ri Hotel. Det lilla familjehotellet låg i en trång gränd utan någon skylt om hotell. Vi blev väl omhändertagna av den trevliga värden och hans far som förklarade för oss att detta inte var något hotell utan vårt hem. Även här fanns en servering på taket, varifrån man såg ut över den ”blå staden”, som Jodphur brukar kallas, och det kolossala fortet Meherangarh.
Eftersom vi bara skulle stanna en enda eftermiddag i Jodhpur ville vi snabbt komma ut på stan för en liten rundvandring. Från hotellet var det inte långt att gå till den livfulla basaren med nya och begagnade varor av alla möjliga slag. 
Sådana här prylar lämnar man in på återvinningen i Ljusnedal men i Jodhpur säljs de.
Man kan inte påstå att det var särskilt vackert i de centrala delarna av Jodhpur.
Här, som på alla andra ställen vi varit på, stod kor och åt av sopor som låg i högar på gatorna.
Kanske smakar mjölken bra ändå. Mjölkmännen cyklar runt i bostadskvarteren med en kanna komjölk på ena sidan om pakethållaren och en kanna buffelmjölk på den andra.
Efter en timme i den smutsiga staden återvände vi till vårt hotell och åt en underbart god kycklingrätt i serveringen på taket. Det stora fortet på höjden var vackert fasadupplyst.Tharöknen
Måndag 6 februari
Medan vi väntade på vår frukost passade vi på att kika ner i grannhuset och ta del av de boendes morgonbestyr.
Nu väntade nya äventyr på oss. Vi skulle åka på kamelsafari i Tharöknen, där vi skulle sova under stjärnorna en natt och hos en familj en natt. Först skulle vi dock kolla lite på Jodhpurs sevärdheter. Chauffören, som skulle ta oss till öknen, hämtade oss och körde oss till det storslagna Umaid Bhawan Palace med över 320 rum. I en del av palatset, som började byggas 1929, bor Maharadja Gaj Singh II och hans familj. I en annan del av palatset är ett lyxhotell inrymt. Mellan hotelldelen och bostaden finns ett museum där vi fick ta del av maharadjans historia.Vi fortsatte till fortet Meherangarh, som lär vara det största fortet i Indien. Där vandrade vi runt och beundrade den fantastiska utsikten över stadens blå hus.
Bortom staden bredde Tharöknen, en av världens största öknar, ut sig. På fortet fick vi bland annnat en lektion i hur man gör en turban av ett 7 – 10 meter långt tygstycke.
Så småningom var det dags att bege sig ut mot öknen, en bilfärd på cirka en och en halv timme. Mr Gemar Singh, som arrangerar ökenturer, hälsade oss välkomna och bjöd oss på en mugg chai, gjord på getmjölk, vatten, socker och te. Vi fick också träffa den amerikanska familj på tre personer som skulle följa med på turen. Sittande på mattor på golvet intog vi lunchen, vegetarisk, kryddstark och mycket välsmakande.
Efteråt tog katten hand om disken.
Sen var det dags att bekanta sig med kamelerna, fast egentligen var det dromedarer med en puckel.
Kamelskötarna band upp svansen på hanarna eftersom en kamelhane viftar omkring urinen med svansen när han kissar.
Vårt följe på sex turister, tre kamelförare och fem kameler gav oss iväg ut i ökenlandskapet. Jag fick rida på Chermy, en fem år gammal hona. De övriga kamelerna var mellan sex och åtta år. Tabby, den största hanen, drog en kärra där Ulf och Allan satt halva vägen var medan den andre red på honan Sono. I kärran satt även kamelföraren Gowind, 24 år, som blev Allans gode vän. Kärran var lastad med filtar och täcken som vi skulle komma att behöva under natten. På vår fråga fick vi veta att det inte var något som helst problem för kamelen att dra kärran, som med lasten vägde ungefär 500 kilo. Det är helt normalt för kameler att dra laster på upp till 700 kilo. En stor och bra kamelhane kan ta en last på upp till 1000 kilo om underlaget är bra. Vi behövde alltså inte tycka synd om Tabby.
I början var det riktigt roligt att rida på kamelen. Vi passerade små hyddor där folk bodde och drev boskapsskötsel.
Glada och nyfikna barn skrattade och vinkade och kom springande efter oss när vi passerade.
Under kamelturen fick vi en inblick i hur vardagen kan se ut på den indiska landsbygden. Det var bedrövligt att se att nedskräpningen hade letat sig ända dit. Plastflaskor, plastpåsar och annat skräp låg utspritt i öknen. Det är inte troligt att det är de besökande turisterna som slänger skräp omkring sig.Solen började gå ner.
Luften blev allt kyligare och man började bli ganska trött i baken. Då vi fick veta att vi hade en timmes ritt kvar till den plats där vi skulle slå läger för natten började jag titta på klockan var femte minut. Till slut var vi i alla fall framme och fick stiga av kamelerna. Det tog en liten stund innan man kunde gå normalt igen. Gemar hade åkt i förväg till platsen med sin jeep. Han hade förberett vårt nattläger och bjöd oss direkt på en kopp ingefärste. Sen satte Gemar och kamelförarna igång med att laga mat och baka bröd på en gasolspis. Efter drygt två timmar var det dags att äta och maten smakade mycket bra i den omkring sju plusgrader kalla, mörka ökennatten. Då maten var uppäten var det bara att göra sig iordning för att sova. Det var minsann inte så lätt att somna liggandes utan kuddar på det hårda underlaget men det blev några timmars sömn i alla fall.Tisdag 7 februari
Vi huttrade i den kyliga morgonluften.
Inkrupna under våra täcken och med flera lager av kläder på oss såg vi på när våra ledsagare barfota satt på huk och lagade frukost.
Ingefärste, nybakat bröd och gröt på hela vetekorn tillsammans med kärnor av granatäpplen, så gott det var.
Efter frukosten gick vi iväg för att borsta tänderna. ”Det gör inte indierna” sa Gemar. ”Det går lika bra att göra som kamelerna, det vill säga låta bli”.En bit bort stod kamelerna beredda att ge sig av igen. De såg så stolta ut med sina högburna huvuden.
Allan föredrog att åka i kärran tillsammans med sin gode vän Gowind.
Efter två timmar hade vi kommit fram till Gemars hus. Med Gemar som tolk fick vi oss en pratstund med hans granne som var kameluppfödare. Allan frågade om grannen möjligtvis var lika gammal som han själv och mannen svarade att han var mellan 65 och 70 år. Då var de alltså ungefär jämngamla.
Gemars fru bjöd oss på lunch. Här äter man bara vegetarisk mat men det hade vi ingenting emot. Vi slog oss ner på golvet utanför Gemars hydda och för att äta.
Medan vi själva tog det lugnt efter maten satte sig Gemars fru utanför hyddan och började polera våra matskålar med sand. Vi undrade om detta var disken eller om skålarna skulle sköljas i vatten efteråt men vi ville inte fråga.
På eftermiddagen tog vi en promenad i omgivningarna tillsammans med Gemar som visade oss från vilka träd och buskar man plockar de frukter och bär som ingick i våra lunchrätter.Så fort solen gått ner blev det kallt igen. Vi kröp in i vår hydda och satte på oss mera kläder.
Gemar kom in och gjorde oss sällskap över en mugg ingefärste. Allan undrade om han var den äldste som följt med på en kameltur i öknen. Det var han inte men han var nog den tyngsta sa Gemar, som gissade på en vikt på 150 kilo. Vi kröp till kojs efter middagen och tyckte att vi låg betydligt bättre denna natt.Jodhpur
Onsdag 8 februari
Solen började gå upp vid sjutiden. Strax därefter kom Gemar in i hyddan med vårt morgonte. Vi var ganska frusna efter ytterligare en kall natt men blev snart varma igen. Efter frukosten, som getterna gärna ville vara med och dela,
lämnade vi Gemar och hans familj med ett fantastiskt minne i bagaget. Turen i öknen hade varit en upplevelse utöver det vanliga. Nu var det dags att åka tillbaka till "civilisationen". Efter ett stopp, med tempelbesök, i den lilla staden Osian i öknens utkant, kom vi till vårt hotell i Jodhpur. På hotellet hade vi fått lämna kvar våra resväskor. Den gamla damen satt kvar på sin post i det lilla templet tvärs över gatan.
Vi åt en lättare lunch i takrestaurangen och tog sen en välbehövlig dusch i ett rum som vi fått låna och som vi knappt behövde betala någonting för. Det var verkligen en gästvänlig hotellägarfamilj och vi gav ordentligt med dricks till personalen.På kvällen skulle vi ta nattåget till Delhi. Vi hade några timmar på oss innan tåget skulle avgå och dessa ägnade vi åt Mandore Gardens. I den gröna, men eftersatta, trädgården fanns vackra byggnader och lekande langurapor.
För första gången under vår resa hörde vi svenska röster.Som väntat kom vi till en överfylld perrong i Jodhpur. Många hemlösa människor hade slagit sig ner där för att sova. Tiggare vandrade omkring i hopp om att få några rupies. Intill oss stod en ung tjej från Kina med en påse bananer i handen. En tiggare kom fram till henne och stod där och tjatade. Till slut tog hon upp en banan och gav den till honom. Han tog bananen i handen, tittade på den och kastade den sen med eftertryck på perrongen. "Monkey" sa han och menade att detta var apmat. Man kunde se på hans min att han hade blivit mycket förolämpad.
Till Kerala
Torsdag 9 februari
Efter en nästan sömnlös natt kom vi till Delhi tidigt på morgonen. Där tog vi en taxi direkt till flygplatsen för vi skulle vidare till Cochin i Kerala i södra Indien. Vårt plan skulle inte avgå förrän på sena eftermiddagen. Vakten utanför terminalbygnaden ville först inte släppa in oss eftersom det var hela åtta timmar tills vårt plan skulle avgå. Sex timmar var max sa han men efter lite lirkande fick vi i alla fall komma in i terminalen. Det fanns ju ingenting vi kunde hitta på i Delhi den dagen när vi hade allt vårt bagage att släpa på. Vi hade inte brytt oss om att se efter om det fanns bagageinlämning på tågstationen. Vi ville bara bort därifrån så fort som möjligt. Timmarna på terminalen släpade sig fram. Vårt plan avgick som beräknat och efter fyra timmar, inklusive mellanlandning i Chennai, var vi framme i Cochin. Så snart vi klev ur planet slog värmen emot oss. Utanför flygplatsen väntade en bil som skulle ta oss de tio milen till Pooppallys utanför Alleppey, en resa på två och en halvtimme som gick i rasande fart. Trots att det var kolmörkt ute blev vi genast medvetna om att detta var en mycket annorlunda del av Indien. Landskapet var lummigt och vi kunde inte se någon slum utefter vägarna. Efter en hiskelig bilfärd kom vi fram till Pooppallys där vi skulle bo i tre nätter.
Alleppey
Fredag 10 februari
Poppallys beboddes av en familj som hade gjort om delar av sitt stora hus till några gästrum för turister. Huset, som hade funnits i familjen i ett par generationer, låg alldeles intill en av de större kanalerna i de så kallade Backwaters. Backwaters är ett kanalsystem med sötvatten som rinner några kilometer innanför kusten.
Många turister färdas fram på kanalerna i gamla risbåtar som byggts om till husbåtar. Vi föredrog att bo på land och titta på båtarna som sakta gled förbi på kanalen intill vårt hus.
Vår värdinna tog oss med på en rundtur i den stora, prunkande trädgården som omgav huset. Där fanns fruktträd av alla möjliga olika slag. Ananas, bananer, mango, papaya och cashewnötter är bara några exempel på de frukter som växte i trädgården.
Nu ville vi åka till kusten och få lite sol och bad. En trevlig rickshawförare hämtade oss och körde oss den halvtimmeslånga sträckan till Indiska Oceanen.
Det var inte mycket folk på stranden. De få besökarna var nästan uteslutande indier som fullt påklädda promenerade omkring. Några yngre män badade i vattnet. Man kände sig ganska naken där man låg på stranden i badkläder. Vågorna gick alltför höga för att man skulle våga sig på att bada men det var skönt att stå i det 24-gradiga vattnet och låta sig bli översköljd av vågorna. En hund med en förvriden tass kom haltande på stranden. Den såg både hungrig och törstig ut. Jag tyckte så synd om den stackars hunden som ingen tog någon notis om. I närheten stod en glassförsäljare och där köpte jag en glasstrut som jag gav till hunden. Ulf och Allan tyckte inte att det var någon bra idé men hunden blev glad och åt upp glassen i ett nafs.På vägen tillbaka till Pooppallys passerade vi en järnvägsövergång där en man vevade ner bommarna för hand.
Ulf och Allan behövde köpa whisky för att klara magen. Den vi hade köpt i Helsingfors hade tagit slut och hittills hade vi inte haft några magproblem. Jag tror nog att den handsprit som vi använde titt som tätt också hade gjort sitt till. Rickshawföraren körde oss till ”systemet”.
I Kerala finns mängder av ayurvediska kliniker. Människor från hela världen vallfärdar dit för behandlingar som lär vara stärkande för både kropp och själ. Vår värdinna hade bokat tid för oss på en klinik där vi skulle få en sådan behandling. Under en timmes tid blev vi inoljade från topp till tå. Ända upp i hårbotten blev man alldeles flottig. Trots duschen efteråt kände man sig nästan som en sardin i olja men jag tyckte ändå att behandlingen hade varit behaglig.Lördag 11 februari
Det var mycket rogivande att sitta på terrassen och njuta av soluppgången över kanalen. Ankor i stora flockar simmade ute på vattnet.
Risbåtar gled sakta förbi.
Efter frukost skulle vi själva åka ut på en tretimmarstur på kanalerna. Vi hade valt att åka med en motorbåt som även kunde ta oss in i de mindre kanalerna. Knappt hade vi kommit ombord på båten förrän jag satte mig på min kamera med objektivet utfällt. Krasch sa det och jag förstod att den kameran var förlorad för alltid. Turligt nog hade vi en extrakamera med oss så att vi kunde fortsätta att ta foton.Båten gled fram i lungt tempo förbi risfält och små byar.
Detta var ett utmärkt sätt att följa livet kring vattnet. Alla hus hade en liten trappa som ledde ut i kanalen och på nästan varje trappa stod kvinnor och tvättade kläder. Männen tvättade sig själva och passade på att ta sig ett dopp i kanalen. Man diskade och sköljde grönsaker.
Det finns inga vägar till de hus som ligger utefter kanalerna. All transport av varor måste ske med båt. Att transportera tegel och annat byggmaterial, som lastats i och ur en båt för hand, kan inte vara något för vecklingar.
När vi kommit tillbaka till huset där vi bodde blev vi hämtade av rickshawföraren som körde oss till havet igen för ytterligare ett par timmars sol och bad. På tillbakavägen stannade vi till vid ett av de många sågverken i trakten. Allan, som gärna ville veta vilka trädslag man sågade, fick sig en liten pratstund med träpatronen. Just den dagen var det palmträ som sågades.
Varkala
Söndag 12 februari
Till den lilla orten Varkala var det ungefär tio mil och den sträckan avverkades på ett par timmar med vår snabbe chaufför. I Varkala hade vi bokat rum för sex nätter på Kaiya House.
Där fanns fem gästrum förutom den del där värdinnan Debra och hennes medhjälpare själva bodde. Här kände vi direkt att vi skulle trivas. Huset var mycket fräscht och fint med högt i tak i trapphuset
och med flera mindre terrasser förutom takterrassen.
Debra, född i USA, brittisk medborgare och gift med en indier, var vänligheten själv. Hon tog emot oss och serverade en lättare lunch på takterrassen. Vi packade upp och gav oss sedan ut på promenad i byn tillsammans med Debra. Hon ville visa oss runt så att vi snabbt skulle lära oss att hitta. På stranden i ”Indien” höll mest lokalbefolkningen till, oftast med kläderna på. ”Turistindien” var som vilken badort som helst. På klippan ovanför den långa stranden trängdes restauranger och butiker som sålde kläder, väskor, smycken och souvenirer, alltså sådant som turister gärna köper. Vi slog oss ner på ”Little Tibet” och tittade ut över havet med varsin kall dricka. De återstående dagarna av vår resa tänkte vi ta det lugnt.Måndag 13 februari
Vi började dagen med att ta en promenad till bankomaten i ”Indien”.
Den fungerade inte så vi tog en rickshaw in till Varkalas centrum där vi hittade en fungerande bankomat.Vi hade inte direkt bråttom ner till stranden eftersom vi bara hade tänkt tillbringa ett par timmar om dagen där. Även i turisttäta områden som Varkala låg det drivor med sopor. Vi kunde inte se en enda papperskorg och intill trappan som ledde ner mot havet såg det ut som en soptipp som ingen verkade ta ansvar för.
Stranden var i alla fall förvånansvärt ren och det var tack vare ”städpatrullerna” som gick där med jämna mellanrum.
Här var vi verkligen i turisternas Indien men stranden var stor och bred så det var ingen trängsel.
Efter ett par timmar på den sköna stranden gick vi till ”Little Tibet”, som kom att bli vår favoritrestaurang. En fruktsallad till lunch smakade härligt i värmen.
Sen var det skönt med en promenad längs klippan där restauranger och små butiker låg på rad.
Vägg i vägg med Kaiya House låg en ayurvedaklinik.
Det blev en ny behandling för två av oss. När jag stod intvålad i duschen efteråt tog vattnet tog slut. Jag kunde i alla fall skölja bort tvålen med det vatten som kom ur kranarna i handfatet. Håret hade jag inte kunnat tvätta. På Kaiya House måste man säga till i förväg om man behövde varmvatten och det skulle ta en stund att värma. Klockan var redan halv åtta på kvällen och efter den lätta lunchen var jag hungrig. Vi tog en rickshaw till klippan. Alldeles flottig i håret gick jag och mitt sällskap in på restaurang Abba för att äta middag. Servitören måste ha trott att jag var alldeles utsvulten eller också förstod han inte engelska särskilt bra för han kom in med två varmrätter till mig. Nudlarna, som jag hade tänkt äta till kycklingen, var en hel rätt i sig och de var betydligt godare än kycklingen så den rätten lämnades orörd. Ulf och Allan ville dricka öl till maten men restaurangen hade ingen alkohollicens. Det problemet löstes genom att de istället för varsin flaska öl fick två muggar var med innehållet väl dolt av pappersservetter.
Tisdag 14 februari
Varje morgon åt vi frukosten på takterrassen och vi fick ofta en pratstund med Debra.
En morgon nämnde vi att var det så fantastiskt med folks vänlighet och alla leenden som vi möttes av i Indien. Debra berättade för oss att hennes indiske make hade lärt henne att tänka som en indier. Även om man har stora bekymmer, och det har många fattiga människor i Indien, så ska man strunta i bekymren och tänka positiva tankar. Ja det gjorde nog människorna här. De som bodde i det här sunkiga skjulet log och vinkade när vi passerade på vår väg mot stranden.
Kvinnan som bar tunga stenar på huvudet skrattade glatt när Allan hjälpte till.
Efter förmiddagens besök på stranden och lunch på ”Little Tibet”
åkte vi på en liten tur med rickshawföraren Appu som Debra alltid anlitade. Det var en mycket sympatisk och försynt man som hellre tog för lite betalt än för mycket. Landskapet var otroligt vackert med sina svajande kokospalmer och prunkande grönska.
På kvällen blev det ayurvedabehandling igen men nu fick jag gå ensam till kliniken.Onsdag 15 februari
Vi behövde skaffa kontanter igen men inte heller denna gång fungerade den närmaste bankomaten. Det blev en ny tur med rickshaw till bankomaten i centrum. Väl där frågade vi den trevlige föraren om han skulle kunna köra runt oss lite så att vi fick se de centrala delarna av Varkala. Det hade han ingenting emot.
Inne i matmarknaden doftade det starkt av fisk.
Efter den halvtimmeslånga turen ville den trevlige föraren endast ha 200 rupies (drygt 30 kronor). Vi gav honom 300 rupies. Han var gift, med en tysk kvinna för övrigt, och väntade sitt första barn. Han behövde nog få lite tillskott i kassan.Därefter lockade stranden. Det fanns alltid något intressant ställe utefter vägen där man kunde stanna till och titta en stund.
Senare på dagen kom Appu och hämtade oss. Han skulle ta oss till en plats där vi skulle få mata elefanter, och rida också om vi hade lust. Det blev en tur med många problem. Till att börja med gick inte locket till bensintanken att sätta på när Appu hade tankat. Han fick lov att köpa ett nytt. Resan fortsatte och efter en stund gick vajern till växelspaken av. Det skulle bara ta några minuter att reparera sa Appu och tog fram verktygslådan. Vi väntade utanför och tittade på. Appu drog loss den trasiga metallvajern och kastade den ut i naturen.
Han tog fram en ny vajer som var paketerad i en plastpåse. Plastpåsen åkte samma väg som den trasiga vajern. Efter tio minuter kunde vi köra iväg igen. Vi hann inte långt innan nästa missöde inträffade och det hade kunnat gå riktigt illa. Ena bakhjulet lossnade och ramlade av. Fordonet höll på att tippa över. Vi klarade oss tack vare att vi åkte på plan mark så det gick snabbt att få stopp på fordonet. Om hjulet hade ramlat av i en backe hade vi kunnat skada oss ordentligt. Hjulet hade lossnat på den sida Ulf satt så Allan var glad att det inte berodde på hans ”150 kg”. Nu gick det inte att åka vidare med Appus rickshaw. Han ringde efter en ny samt efter en mekaniker som kunde reparera hans fordon. En man som kommit bakom oss på en motorcykel hade genast stannat och hjälpt till att lyfta Appus rickshaw bort från vägbanan.
Appu berättade att han under alla sina år som förare aldrig varit med om något liknande. På vår fråga sa han att det skulle bli dyrt att reparera fordonet, omkring 1500 rupies (225 kronor). Då tänkte jag på den massage jag gått på de senaste dagarna. Den kostade 1000 rupies varje gång. Stackars Appu men han tog det med ett leende. Efter en stunds väntan kom en annan rickshaw och hämtade oss och vi fick lämna honom vid vägkanten. Vi åkte först till en liten affär som sålde bananer. Där köpte vi fem kilo à 15 rupies kilot. Kraftigt försenade kom vi så till den första elefanten. Det var en ”liten” kille på fem år som blev tvättad av två mahouter. Det märktes att han njöt.
Elefanterna här används inte längre vid arbete på fälten utan endast vid festivaler som man ofta har i Kerala. Den här killen var dock inte tillräckligt stor för att det skulle gå att rida på honom. Vi lämnade några bananer till skötarna och åkte vidare till de större elefanterna. De två stora hanarna var på dåligt humör så dem fick vi inte gå i närheten av. Vi fick mata en hona på 35 år med våra medhavda bananer.
Det fanns inte tid till att rida, men det var bara jag som var intresserad. Klockan var redan mycket och jag hade bokat tid på ayurvedakliniken igen. Vi åkte förbi Appu som fortfarande stod och väntade på mekanikern.Debra hade föreslagit att vi skulle äta middag på restaurang Apple som var mycket bra men som låg lite längre bort på klippan från vårt håll sett. Vi skulle därför ta en rickshaw dit. Appus ersättare hämtade oss klockan halv åtta. Det gick inte att köra ända fram till klippan så han parkerade sin rickshaw och följde sen med oss genom några mycket smala gränder tills vi kom fram till vägen som gick utefter klippan. Sen skulle det bara vara att gå en kort bit. Vi kom överens om att han skulle hämta oss klockan nio på samma ställe. Precis när vi hade skiljts från honom blev det strömavbrott. Restaurangerna hade sina egna aggregat och kunde laga mat ändå men alla lysen och skyltar utanför restaurangerna hade slocknat. Strömavbrott inträffade ofta men just den här kvällen, när vi inte riktigt hittade till den restaurang där vi tänkt att äta, hade vi naturligtvis glömt att ta med oss en ficklampa. Vi hittade aldrig till Apple. Det fick bli en annan restaurang och där fick vi vänta en hel timme på maten som inte var särskilt märkvärdig. Vi fick äta i all hast och kom ändå en kvart för sent till mötesplatsen. Vi blev glada när vi såg att det var Appu som väntade på oss. Nu var hans rickshaw reparerad. Vi gav honom 100 rupies istället för de 50 som han begärde.
Torsdag 16 februari
Appu hämtade oss med sin richshaw klockan 9. På förmiddagen skulle vi göra en utflykt bort från ”Turistindien”. Första stoppet var hos några kvinnor som gjorde rep av ”skägget” som finns inuti kokosnötter. Det gick med en rasande fart och det var säkert inte nyttigt för kvinnornas händer. Vi tittade inte så noga på händerna men Debra sa senare att de var fulla med sår. Det måste svida ordentligt när de sedan går hem och hackar chili.
Tyvärr tjatades det alldeles för mycket om ”money, money”, vilket gjorde att vi tyckte det blev obehagligt. Trots att vi givit pengar till både kvinnor och barn fortsatte de att tjata om mer. Vi borde inte ha givit dem någonting alls sa Appu när vi kom tillbaka till honom. Dessa kvinnor var inte de sämst lottade i samhället.Vi åkte vidare till en fiskeby.
Båtarna var redan uppdragna på land och näten låt i stora högar.
En kvinna och några yngre män arbetade med att bygga ett hus. Kvinnan fick bära cementen i en plastbalja på huvudet. Det var kvinnornas jobb att bära hade vi tidigare fått veta.
Männen, det var nog fiskarna, satt i skuggan och spelade kort men de hade kanske jobbat hela natten.
Ett gäng glada och nyfikna barn kom fram och undrade vilka vi var. De ville gärna bli fotograferade.
Anjengo Fort anlades av britterna på 1690-talet och finns kvar som en påminnelse om den brittiska invasionen. Därifrån hade vi en fin utsikt över oceanen
och över några unga män som tvättade sig vid en brunn.
Appu körde oss till en insjö där vi klev i en stadig träbåt. Under en och en halv timme lät vi oss sakta föras runt på sjön.
Det hördes hårda dunk från en strand. Det var kvinnor som hög itu kokosnötter med machetes. Innehållet i kokosnötterna skulle användas till reptillverkning. Kvinnorna skrattade glatt medan de utförde sitt tunga arbete.
I sjön låg en liten ö och där klev vi iland. Det fanns ett färggrant tempel på ön. En man utanför templet tog upp kokt ris och såg ut att välsigna det. Därefter strödde han ut riset på ett palmblad, lade på några blomblad och hällde lite vatten över. Sen ringde han i en klocka, gick in i templet och stängde dörren.
Vi var snart tillbaka i båten. Det var mer intressant att se hur människorna levde kring sjön än att titta på ceremonier som vi inte begrep någonting av.
I en barber shop i Varkalas centrum lät Allan raka av sig skägget som han låtit växa. Motsvarande 6 kronor kostade kalaset. Han blev som en ny människa sa Debra när vi kom tillbaka. Vi tackade den trevlige Appu för den intressanta rundturen
och begav oss till Little Tibet för att äta lunch. Därefter tillbringade vi ett par sköna timmar på stranden. Vågorna i havet var extra höga denna dag. På kvällen hittade vi i alla fall till restaurang Apple men vi tyckte nog bättre om Little Tibet.Fredag 17 februari
Det var vår sista dag i Varkala. Vi slog oss ner på en servering vid klippan. Där satt vi ett par timmar med varsin dricka medan vi tittade på fiskarna som fångade fisk med stora nät
och på turisterna som gick förbi. Efter eftermiddagens strandbesök och kvällens middag på Little Tibet var det dags att packa våra väskor. Sen kunde man hoppas på några timmars sömn innan vi skulle gå upp mitt i natten.Lördag 18 februari
Taxin som skulle köra oss till flygplatsen i Trivandrum stod och väntade klockan tre på natten. Det var tråkigt att behöva säga adjö till Debra och hennes svägerska Babuchi som hade tagit så väl hand om oss. Trots att det var mitt i natten var det mycket trafik på vägen mot Trivandrum men vår chaufför körde lugnt och sansat. Strax efter klockan sex avgick vårt plan och vid halv elvatiden landade vi återigen på Indira Gandhi-flygplatsen där en ny chaufför väntade på oss. Han tog oss tillbaka till Wood Castle Hotel där vi bott vår första natt i Indien. Trots att det var lördagsmorgon var trafiken intensiv. Vår chaufför var en hårsmån från att köra på en ko som spatserade mitt i vägbanan. Byggarbeten var i full gång utefter vägarna.
Efter incheckning och snabblunch på hotellet blev vi hämtade av en chaufför som hotellet hade ordnat. Vi förstod ju att det inte var någon idé att ge oss ut på egen hand under några timmar i denna jättestad. Köer, köer, köer. Till slut kom vi i alla fram till Raj Gath, platsen där Mahatma Gandhi kremerades efter mordet. Idag är det en vacker minnespark dit besökare vallfärdar.
Vår chaufför körde oss till en större gata med affärer där man kunde inhandla hantverk av olika slag. För att inte vara oartiga gick vi in i ett par affärer men kom tomhänta ut igen trots försäljarnas ihärdiga försök att få oss att köpa än det ena än det andra. Vi var mera intresserade att gå in på bakgatorna där snickarna och skräddarna höll hus.
Vi tog några sista foton av storstaden Delhi innan vi återvände till hotellet där vi tillbringade vår sista kväll i Indien.
Söndag 19 februari
I god tid på söndagsmorgonen var vi tillbaka på flygplatsen. Vi hade några tusen rupies kvar och om vi ville ha dem växlade mot annan valuta måste detta göras innan vi passerade säkerhetskontrollen. Vi beslöt oss för att handla upp pengarna i stället och lägga det som blev kvar i en bössa på flygplatsen. Allan ville köpa en flaska parfym till sin fru så vi gick in i taxfreebutiken. Där var alla priser angivna i US dollar. En trevlig försäljare vid namn Karam kom för att hjälpa oss. Vi talade om hur många rupies vi hade kvar och frågade vilken flaska vi kunde köpa för det beloppet. Han tog fram en flaska av ett känt märke och följde med oss till kassan. Där fick vi vänta en stund medan andra kunder fick gå före och betala sina varor. Jag hörde en svensk man fråga sin fru varför hon inte betalade med rupies. ”Försök med det du” svarade hon. Vi fick i alla fall göra betalningen i rupies och nöjda gick vi och satte oss att vänta på ombordstigning. Jag hade ytterligare en del rupies kvar. Jag gick tillbaka till Karam och sa att jag ville köpa en flaska nagellack för pengarna. Han hjälpte mig än en gång. Väl vid kassan fick jag vänta ganska länge och då kom förklaringen. Det var bara indiska medborgare som fick handla för rupies i taxfreebutiken. Jag måste alltså vänta tills det kom någon med ett indiskt pass som kunde scannas in i samband med mitt köp. Vilken tur jag hade. En vänlig fråga och ett leende kanske kan göra susen.
Klockan 10.45 avgick planet och sju och en halv timme senare landade vi i Helsingfors. Där visade det sig att vårt plan till Stockholm var försenat på grund av kraftigt snöfall. Under vår resa, med så många olika färdmedel, hade det fungerat perfekt och alla hade avgått i tid. Inför den sista etappen blev vi en timme och en kvart försenade. Det kan man knappast klaga på. Strax före halv sju på kvällen landade vi på Bromma flygfält, många erfarenheter rikare.
