Rundresa i turkiska Kappadokien

Vårt sällskap på fem personer hade nappat på ett erbjudande från TSS Travel Service Scandinavia att göra en resa till Kappadokien i Turkiet. För oss, som alltid brukar åka i egen regi, skulle det bli en ny erfarenhet att åka i grupp med guide och få allt serverat.

Onsdag den 29 oktober 

Planet gick punktligt från Arlanda klockan 09.00 och landade på flygplatsen i Antalya klockan 13.45 lokal tid. Där var det fortfarande sommarvarmt. Resenärerna hänvisades till olika bussar som stod uppställda utanför terminalbyggnaden.

Vi skulle åka med buss nummer 4 och hälsades välkomna av veckans guide Elif och chauffören Sener. Det visade sig att Elif pratade utmärkt norska efter att ha bott i Oslo i sju år. Eftersom alla i bussen var svenskar blev guidningen alltså på norska istället för på engelska. Vi fick veta att det var den turkiska nationaldagen men vi märkte inte av något firande. Elif delade i alla fall ut turkiska pappersflaggor till alla på bussen.

Efter ungefär en och en halv timmes bussfärd kom vi fram till Gypsophila Holiday Village, ett femstjärnigt hotell mellan Antalya och Alanya. Rummen, som låg i små bungalowliknande byggnader tre våningar höga, var stora och fina. Vackra planteringar omgärdade byggnaderna.

Nu var det lågsäsong så alla restauranger i det stora all inclusive-
hotellet var inte öppna. Det fanns flera pooler (utan vatten så här års), teater, minigolf, tennisbana och allt man kan tänka sig om man skulle vilja stanna på hotellområdet en hel semester. Alldeles nedanför hotellområdet låg den långa stranden med hotell efter hotell på rad. Här hade vi verkligen hamnat mitt i en turistindustri. Vi skulle bara stanna i två nätter och det var vi tacksamma för.

 
I den stora restaurangen var det späckat med folk. Det gällde att vara där när den öppnade för middagen om man ville få ett bord för fem personer utan att behöva leta. Man blev nästan mätt bara man såg de enorma buffetborden. Maten smakade rätt bra i alla fall och vinet var det heller inget fel på. Efter middagen tog vi oss en titt på hotellområdet och därefter blev det tidig sänggång denna första kväll i Turkiet.

Torsdag den 30 oktober 

Under natten dånade åskan och blixtarna lyste upp himlen med jämna mellanrum. Morgonen bjöd däremot på solsken så vi tog en promenad utefter stranden. De flesta hotellen hade stängt igen för säsongen och badbryggorna var nedmonterade. En och annan turist passade ändå på att ta sig ett dopp i havet.
 

Det fanns då inte mycket att titta på så vi tog oss upp mot stora vägen. Området där såg verkligen trist ut. 

Vid 11.30-tiden kom bussen och hämtade oss för att ta oss till Manavgatfloden. Där steg vi ombord på en båt. Under en trekvart ungefär färdades vi nedför floden, till att börja med i solsken. Enligt broschyren från reseföretaget skulle det vara riktigt vackert i detta område men det kunde vi absolut inte hålla med om. Längs flodkanten låg mängder av sjörövarbåtar förankrade. Man kan undra hur det ser ut på floden under turistsäsongen.
 

Då vi kom fram till flodmynningen hade det börjat dugga och blåsa riktigt ordentligt.
 

Att ta sig ett dopp i havet var inte att tänka på men ett par badsugna personer gjorde ett tappert försök. De hade dock en del problem med att ta sig upp på stranden igen.

Det skulle dröja närmare en och en halv timme innan det var dags för lunch ombord på båten. Vi satt i kajutan och väntade och väntade och blev alltmer hungriga eftersom klockan redan var mycket. I ett litet skjul på stranden kunde man köpa nygräddade pannkakor av ett par kvinnor. Vi slog till och det visade sig att pannkakorna var riktigt goda.

Till slut blev det i alla fall lunch och därefter påbörjades återresan med båt och buss. Det var redan mörkt när vi kom tillbaka till hotellet. Dagens tur hade nog varit trevlig om vädret varit bättre. Vi tyckte inte att den gav något. Nu såg vi fram emot att få byta miljö och hotell.
 

 

Fredag den 31 oktober

Det blev tidig väckning. Frukosten serverades klockan 06.30 och en timme senare påbörjades den 52 mil långa resan mot Kappadokien. Kort efter start stannade bussen intill ett av de många fruktstånden vid vägkanten. Elif skulle köpa frukt och kom tillbaka med flera kassar med frukter av olika slag.

Färden gick över Taurusbergen och genom Alacabelpasset på

1825 m ö h. Vägen var förvånansvärt bra.

Utanför Konya blev det lunchstopp. Buffet igen! Efter knappa två dagar var vi redan trötta på den sortens mat. Det var skönt att få sträcka på benen en stund i alla fall.

Vi åkte längs den berömda Sidenvägen i centrala Turkiet. Utefter vägen ligger ett flertal serajer, rastställen för kamelkaravanerna som färdades där en gång i tiden. Där fick djuren vatten och foder och köpmännen mat. Vi stannade till vid en sådan seraj för fika och toalettbesök. Det var en mycket vacker byggnad.

Utanför huset hängde kedjorna, där kamelerna bands fast, fortfarande kvar.

 

I Kappadokien finns ett stort antal underjordiska städer, dit människor kunde ta sin tillflykt i tider av oroligheter. De var exempelvis ett viktigt tillhåll för de kristna som flydde förföljelse. Dessa städer hade både naturligt vatten och ett fungerande ventilationssystem. Vi besökte en av dessa underjordiska städer, Saratli, en stad i åtta våningar som kunde rymma upp till tjugo tusen invånare. I de översta våningarna levde boskapen. Längre ner fanns både sovrum, kyrkor och skolsalar. Ingångarna spärrades med enorma kvarnstenar. Vi fick gå genom tre etager. Via en labyrint av tunnlar fick vi snirkla från rum till rum. Vissa passager var mycket trånga och omöjliga att ta sig igenom för mycket storväxta personer. 

 

Utanför den underjordiska staden stod damer och sålde handgjorda dockor för två euro styck. De skrek högljutt i munnen på varandra för att påkalla besökarnas uppmärksamhet.  

 

Försäljningen av dockor är en viktig inkomstkälla för många familjer fick vi veta. De flesta av våra medresenärer kom tillbaka till bussen med en eller flera dockor. De här dockorna fick följa med oss hem till Sverige.

Målet för dagen var hotell Turban utanför Nevsehir. Där skulle vi bo de nästkommande tre nätterna. Strax efter ankomst serverades middagen. Oj vad vi längtade efter annan mat.

Desserterna var ruskigt söta, de fullkomligt badade i sockerlag.  

 

 

Lördag den 1 november

Redan klockan kvart i fem var böneutroparen i farten. Strax därpå ringde telefonen för väckning. Halv sex var det samling för oss sex personer som skulle åka på jeepsafari. Vi gav oss iväg i två bilar, tre turister och en chaufför i varje. Under två timmar åkte vi sedan runt i det märkliga landskapet.
 

Det var rått och kallt och regnet hängde i luften. Flera personer hade bokat ballongflygning över området men vädret var för dåligt för att man skulle kunna genomföra en sådan utflykt.

Här och där gjordes stopp för kortare promenader och fotografering. Byn Cavusin låg tyst och öde så här tidigt på morgonen. De obevakade souvenirstånden var fulla med varor av olika slag. Om man ville var det bara att ta för sig.

Kappadokien finns med på Unescos lista över världsarv och kallas ibland världens åttonde underverk. Landskapet skapades efter stora vulkanutbrott för flera miljoner år sedan. Terrängen täcktes av porös lavasten som sedan väder och vind format till ett fantastiskt vackert och spännande landskap. Rose Valley såg ut som ett Grand Canyon i miniatyr. 

Utsikten mot byn Ortahisar med sin berömda borg var fin.                   

Som avlutning på turen serverades ett glas "champagne". Något värmande hade passat bättre i det råkalla vädret.

 

Vi kom tillbaka till vårt hotell i lagom tid till frukost. Därefter var det dags att sätta sig på bussen igen. Vid "de tre skönheterna" stannade vi till en stund.

I Duvedalen bodde en gång tusentals brevduvor som kunde förvarna om annalkande faror. Än idag finns där många duvor.

 

Trädet i Duvedalen var dekorerat med blå glasamuletter, skyddet mot det onda ögat. En sådan amulett hängde i vår buss och det kändes tryggt.

I by Cavusin ligger grotthus och vanliga hus vägg i vägg.

Många grottor används fortfarande som bostäder med el och vatten indraget. Sandstenen gör att de håller jämn temperatur, svalt på sommaren och varmt på vintern. Grottorna går ofta i arv från generation till generation men vi såg en och annan som var till salu. 

 

 

Några grottor fungerade som souvenirbutiker. Den här pojken sålde smycken i sin farfars grotta. I en grotta högre upp satt mamman och dirigerade.

Mycket stod på programmet denna lördag. Efter lunch i Avanon var det dags att besöka Munkdalen med sina märkliga stenformationer. En del såg ut som skorstenar, andra som svampar.

I en hel timme vandrade vi runt i den unika naturen.

Nästa programpunkt var ett besök hos de dansande dervischerna i Sarihan. 

 

Ceremonien inleddes med en bön som lät som ett böneutrop. Sedan satte musiken igång. Det var slagverk, flöjt och stränginstrument. Dansarna kom in iklädda långa svarta rockar och höga hattar. De kastade av sig rockarna och började dansa i sina långa vita kjolar och vita jackor. Med slutna ögon virvlade de runt på golvet utan att nudda vid varandra. Dansen pågick i ungefär en halvtimme. Det var svårt att förstå hur de kunde virvla runt så länge utan att tappa balansen. Det såg ut som om de var i transtillstånd. Ritualen lär vara ett sätt att komma närmare gud.

  

 

Efter denna omtumlande upplevelse väntade ett besök på ett hamam för de som önskade. Vi var nio kvinnor och två män som klev in på Elis Hamam i Göreme för att bli rena.
 

 

Till att börja med fick vi alla en lerinpackning i ansiktet. Därefter blev det bastubad och dusch innan vi gick in i hamamet, ett stort rum med en åttakantig marmorsten i mitten. Där blev vi skrubbade och intvålade från topp till tå. Man kände sig som en ny människa när man gick in i bussen för att åka tillbaka till hotellet. Där väntade middagen, i form av buffet naturligtvis.

 

Söndag den 2 november

Ännu en intensiv dag som började med ett "studiebesök" på ett mattkooperativ i Uchisar. Den svensktalade delägaren berättade hur en handknuten matta tillverkas. Det demonstrerades också hur man får fram silkestrådarna ur kokongerna med silkeslarver. Dessa silkestrådar används i de finaste mattorna. Kokongerna läggs i kokande vatten. Larverna dör då men det blir möjligt att få fram silkestrådarna ur kokongerna och nysta upp dem.

Som en kuriositet fick vi veta att de döda larverna exporteras till Kina där de används istället för Viagra.

 

Besöket fortsatte med en presentation av olika mattyper, antal knutar och mönster. Mattorna som knyts i Turkiet är mycket berömda och kända för att vara slitstarka. Att knyta mattor är ett typiskt kvinnoyrke. Kvinnorna satt på låga bänkar utan ryggstöd och knöt mattor efter komplicerade mönster. Vissa mattor tar upp till ett par år att knyta.

 

Efter denna intressanta presentation skulle mattorna förevisas. Då fick vi inte lov att fotografera. Mattor i alla möjliga storlekar, färger, mönster och material visades upp. Mattorna var mycket vackra med de är kostsamma också. En äkta handknuten matta är inget som man bara går och köper så säljarnas intensiva uppvaktning gav inget resultat i vår grupp.

Vi for vidare för att utforska den lilla byn Mustafapasa. En bit utanför byn finns spåren av många gamla kyrkor.

 

En liten inblick i nutidens vardag hann vi också med att få.

 

 

Utomhusmuseet i Göringe är en otroligt spännande grottstad med välbevarade kloster och kyrkor från 400-talet. Vi gick från grotta till grotta men på insidan var det för mörkt för att kunna ta bra foton med min kamera.

 

Panoramautsikten var enastående.

Somliga tog gärna selfies med den fascinerande naturen i bakgrunden.

 

En kopp värmande cappuccino smakade bra efter besöket i utomhusmuseet.

Dagen avslutades med en s.k. turkisk afton med dans till traditionell musik, magdans och obegränsat med vin och den turkiska nationaldrycken Raki som har en alkoholhalt på 45 procent. 

 

 

 

Under föreställningens gång lockades turisterna upp på golvet för att deltaga i dansen. Några villiga, kanske de som fått i sig några glas Raki, var med på noterna. 

 

 

Måndag den 3 november

Att dricka ett litet glas Raki efter maten skulle förhindra magsjuka enligt Elif. Vår chaufför Sener sålde små glas med Raki för två euro styck. Jag hade lytt rådet ett par gånger och pinat i mig några centiliter av den starka drycken. Det hjälpte inte. Under natten var min mage i uppror. Jag hade knappt sovit en blund men det var bara att sätta sig i bussen i ottan för denna dag skulle vi åka tillbaka till kusten. Man sover gott i en buss när man är utmattad och magen höll sig lugn som tur var.

Efter några timmar hade vi kommit fram till Konya, en av Turkiets äldsta städer. Stadens stora attraktion är Mevlana Museum. Det är ett otroligt vackert mausoleum där Turkiets mest kända poet, Rumi, ligger begravd. Han dog i staden Konya år 1273. Enligt Rumi var musik, poesi och dans vägen att nå Gud och det var dessa idéer som gav upphov till de dansande dervischernas orden. Jag var glad att jag vaknade i tid så att jag fick gå in i denna imponerande byggnad.

 

 

 

 

Även utanför ett mausoleum finns det en souvenirbutik.

 

Det hade redan börjat skymma när vi kom fram till Vera Mare Resort där vi skulle bo en natt. Det var också ett stort, lyxigt all inclusive-hotell men utsikten från vår balkong kunde ha varit bättre.

 

 

Tisdag den 4 november

Det fanns dock inte tid till att sitta på någon balkong för detta var en resa med ett fullspäckat schema. Vi väcktes vid halv sjutiden och hängde på låset när restaurangen öppnade för frukost. Vid åttatiden gav vi oss iväg. Först på dagens program stod ett besök på en smyckesfabrik. Efter en kort introduktion blev vi omringade av påstridiga försäljare. Jag hade redan innan resan funderat på att köpa ett guldarmband och tyckte det var lika bra att passa på. Vi skulle ju få handla till specialpriser. Jag hittade ett armband som jag tyckte om men jag är inte så säker på att det var något fynd. Jag lyckades i alla fall stå emot försäljarens ihärdiga försök att få mig att handla mer. Vi var flera som gjorde inköp i smyckesfabriken och det såg ut att glädja Elif.

Färden gick vidare till en lädermanufaktur. Där blev det mannekänguppvisning. Läderplaggen som visades upp var mycket vackra så visst blev man sugen på att köpa.

 

Plaggen kostade en hel del men även i denna fabrik skulle vi få handla med kraftiga rabatter. Några nappade men jag avstod. När alla var klara åkte vi in till Antalya där vi åt en god lunch, inte buffetmat för en gångs skull, på en restaurang med fin utsikt över hamnen.

 

 

Efter lunchen fick vi äntligen ett par timmar på egen hand. Dem ägnade vi åt att strosa runt i Antalyas fina, gamla stadskärna.

 

 

Det fanns gott om butiker som sålde äkta kopior.

 

 

 

Onsdag den 5 november 

Sista natten i Turkiet hade vi tillbringat på ytterligare ett annat hotell. Det blev inte mycket sova av den natten heller. Ute skällde hundarna och flygplanen som var på väg att landa passerade ungefär var tredje minut alldeles intill hotellet. Dessutom blev vi väckta redan klockan 01.30 för att vi skulle hinna med flyget som avgick klockan 05.00. Det hostades och hackades från alla möjliga håll på planet. Alla vi fem i vårt sällskap hade en begynnande förkylning liksom många av våra medresenärer. Som helhet tyckte vi att vår resa var givande och väl värd priset men Kappadokien bör man nog besöka under en annan årstid.