En tidig lördagsmorgon i februari startade vi vår resa till El Salvador. För Henrik var det andra återresan till det land där han är född och för mig var det tredje besöket. Resan började med ett antal missöden.
Flyget till London gick utan problem förutom att en jumbojet flög otroligt nära vårt plan inför landningen på Heathrow.
Väntetiden på Heathrow på fem och en halv timme gick ganska snabbt. Klockan 16.35 avgick American Airlines-planet till New York. Resans första missöde inträffade på planet. Jag hade beställt ett glas rödvin till maten och lyckades välta det halvfulla glaset över min tröja. Den tröjan, som jag tyckte så mycket om, skulle aldrig bli sig lik igen. Vi kom till JFK-flygplatsen klockan 19.50 lokal tid och TACA-planet till San Salvdor skulle inte avgå förrän klockan 03.30. Det blev många, långa timmars väntan på flygplatsen. I TACAs terminal fanns inget trevligt ställe där man kunde äta så vår förtäring bestod av några torra mackor som vi köpte i ett café. En del av tiden gick dock åt till att gå igenom passkontrollen samt att söka efter vårt bagage. Våra tre väskor skulle hämtas ut vid ankomsten till New York och checkas in igen inför flyget till San Salvador hade vi fått veta. Vi väntade länge och väl vid rullbandet men insåg till slut att våra väskor inte hade funnits med på planet. I tullen var man misstänksam när vi kom utan bagage men det ordnade sig och vi blev informerade om att vi skulle göra en reklamation vid ankomsten till San Salvador.
Väl framme på flygplatsen i San Salvador, där vi landade klockan 7.45 lokal tid, gick vi direkt till TACAs kundcenter. Där kände representanten redan till att våra väskor inte kommit med planet. De fanns kvar i New York eftersom man inte hunnit lasta om dem från American Airlines-planet till TACA-planet, sa han. Men hallå! Hur många timmar behövs för en sådan procedur? Vi hade ju väntat i New York i åtta timmar. Han var i alla fall mycket vänlig och bad oss fylla i en del dokument. Då inträffade nästa ”olycka”. Mina alldeles nya glasögon gick sönder. Ena glaset lossnade ur bågen och föll ner på disken. Lyckligtvis hade jag packat det extra paret glasögon i handbagaget.
När vi äntligen kom ut från flygplatsen väntade Señor Hernandez på oss. Han skulle köra oss till Suchitoto, en resa på cirka 1,5 timmar. Vi hade inte åkt särskilt långt innan vi fick bevittna något som är mycket vanligt i El Salvador. Polisbilar med sirener och blåljus körde om vår bil och stannade vid en buss som stod stilla en bit bort. Det var säkert femton polisbilar vid bussen. Ett antal tonåringar med tatueringar på ryggen stod uppställda mot en mur medan poliser sökte efter deras vapen. Det var förmodligen marasmedlemmar som hade försökt att råna bussen.
På jakt efter kläder
Både Henrik och jag skulle bo de två första nätterna hos samma familj. Señora Dolores, en mycket vänlig dam, tog emot oss. Vi fick varsitt rum, enkla men stora och rena och med egen toalett och dusch. Min oro att toaletten skulle vara av modell torrdass i trädgården visade sig vara obefogad. Däremot fanns det endast kallvatten i duschen men så är det i nästan alla hus fick vi veta.
I Suchitoto var det omkring 35 grader varmt i skuggan. Vi var alltså i akut behov av nya kläder. Señora Dolores dotterdotter Krissi, 19 år, följde med oss för att handla. Hon var lika trevlig som sin mormor och berättade att hon arbetade som lärare vid skolan ”Pajaro y Flor” där vi skulle gå.
I denna lilla stad var det var inte helt lätt att få tag på kläder som kändes någorlunda moderna. Jag tror vi besökte varenda affär som sålde kläder. Till slut hittade jag en svart kjol och en slät, vit t-shirt som fick duga. Henrik hittade ett par hyfsat snygga shorts och en ”märkeströja”. Att det var en kopia syntes tydligt (och den färgade också av sig vid första tvätten) men nöden har ingen lag.
Efter ett och ett halvt dygn kom en chaufför och lämnade två av väskorna. Det var min resväska och en resväska full med leksaker och andra presenter. Henriks väska hade försvunnit.
Skolan Pajaro y Flor
Efter en god lunch tillsammans med familjen gick vi till våra rum och vilade en stund. Vid det laget var vi ordenligt trötta. Förutom den långa resan är det en tidsskillnad på sju timmar mellan Sverige och El Salvador. Klockan 15 kom våra lärare Noemi och Jocelyn och hämtade oss för att ta oss med till skolan för ett första besök.
Skolans rektor, Señor Nelson, gav oss en kort introduktion. En grupp japaner skulle några dagar senare avsluta sina fyra veckors studier i spanska för att därefter åka ut i landet och arbeta som volontärer under ett par år. En grupp unga norrmän skulle påbörja två veckors studier samtidigt som oss. Därefter skulle de tillbringa några månader på landsbygden. Ett par äldre amerikaner studerade också spanska vid den lilla språkskolan som hade mellan 11 och 13 elever under den tid vi var där.
Skolans lokaler var mycket enkla men det fungerade bra. Under regnperioden var alla ”klassrummen” under tak men nu var det torrperiod och en del elever, bland andra Henrik och jag, hade ”klassrum” utomhus varifrån vi hade en fantastiskt vacker utsikt över Lago Suchitlan.
Tillsammans med min unga lärare Jocelyn, 19 år, hade jag fyra timmars konversation per dag. Vi pratade om allt möjligt men särskilt mycket om våldet i El Salvador och El Salvador under inbördeskriget. Jocelyn var bara ett år gammal när kriget slutade så hon hade naturligtvis inga egna minnen av kriget men hon hade fått veta mycket av sina föräldrar och äldre släktingar. En gång då hennes pappa gick på en stig hade han hittat en död kvinna med huvudet avhugget. Denna och liknande ruskiga historier berättade Jocelyn om. Jag fick också veta att många människor i El Salvador är helt beroende av de pengar som deras släktingar i framförallt USA skickar. Det är nästan omöjligt att få ett arbete i El Salvador och lönerna är otroligt låga. Tack vare det ekonomiska stödet kan familjerna leva ett drägligt liv. De familjer som inte får några pengar från utlandet lever oftast i stor fattigdom.Jocelyn var också mycket nyfiken på hur det var i Sverige och jag berättade. Vid något tillfälle pratade vi om alla hemlösa, magra och eländiga hundar som sprang omkring i Suchitoto och letade mat bland soporna. Jag berättade om Hogan och att vi tar honom till en veterinär när han inte mår bra. ”Vad är en veterinär?” frågade Jocelyn. Jag förklarade och hon talade om för mig att när djuren blir sjuka så får de dö helt enkelt. Att det skulle finnas veterinärer i El Salvador hade hon aldrig hört talas om.
Henrik hade sex timmars undervisning per dag för sin lärare Noemi. Noemi berättade att hon var 29 år gammal och bodde tillsammans med sina föräldrar och tre syskon i ett hus på landsbygden omkring en halvtimmes promenad från Suchitoto. Två av syskonen var äldre än Noemi och ett var något yngre. I El Salvador bor man för det mesta hemma hos sina föräldrar tills man gifter sig. Både Noemi och Jocelyn tyckte det var konstigt att Henrik hade en egen lägenhet.
Det är mycket billigt att studera spanska i Suchitoto. En timmes undervisning med privat lärare kostade 8 dollar. Vi fick veta att lärarna själva tjänade 3 dollar per timme och att det är en ganska bra lön i El Salvador. Ibland hade skolan inga eller endast ett fåtal elever och då fanns det inte arbete för alla lärarna. Efter det att både norrmännen och vi hade lämnat skolan skulle de flesta lärarna vara arbetslösa under en period och någon ”A-kassa” hade de inte. Det är inte så konstigt att de flesta bodde hemma hos sina föräldrar. De flesta lärarna var unga och saknade universitetsutbildning men de var ändå mycket duktiga lärare. Vid ett par tillfällen framförde de salvadoreanska danser och sjöng salvadoreanska sånger för oss elever.
Suchitoto
Den lilla staden Suchitoto med omkring 6000 invånare ligger åtta mil norr om El Salvadors huvudstad, San Salvador. Suchitoto är känd för sin vackra katedral från 1600-talet, sina smala kullerstensgator och koloniala byggnader, sina konstgallerier och sitt kulturliv.
Här, liksom i större delen av El Salvador, är arbetslösheten mycket hög. Mängder av människor sitter på trottoarerna på dagarna och ”väntar på bättre tider”. Små stånd står uppställda överallt och där säljer man frukt, godis, drycker och El Salvadors nationalrätt, pupusas, som är ett fyllt majsbröd.
Två små kusiner blev mina vänner. De brukade sälja nötter på torget på eftermiddagarna när de hade slutat skolan. När de fick syn på mig så kom de rusande. De visste att jag skulle köpa en liten påse av var och en. Vi fick en pratstund också och de ville gärna visa att de kunde några ord på engelska.
Suchitoto är en fridfull stad men så har det inte alltid varit. Vi fick veta att det före inbördeskriget 1980 – 1992 bodde omkring 40000 personer i Suchitoto. Under kriget var Suchitoto ett starkt gerillafäste. Nästan alla vi pratade med hade en eller flera familjemedlemmar som blivit mördade av FMLN-gerillan eller av de regeringssoldater som kommit för att bekämpa gerillan. Tiotusentals invånare flydde från våldet i Suchitoto. Noemi berättade att hennes familj, som under kriget drev ett litet lantbruk i en by strax utanför stan, endast kunde vistas där under dagtid. På nätterna vågade de inte stanna i sitt hus utan de tog sig in till Suchitoto för att sova hos Noemis far- och morföräldrar. Regeringssoldaterna trodde att FMLN-gerillan fick hjälp av bönderna utanför Suchitoto. Det hände därför att de nattetid tog sin in i familjernas hus och dödade alla, inklusive barnen.
Numera är FMLN ett av de stora politiska partierna i landet. Vid presidentvalet 2009 segrade en representant för FMLN, Mauricio Funes. Många före detta gerillasoldater bor kvar i Suchitoto och de tolererar inte det våld som breder ut sig alltmer i El Salvador. Ännu så länge är Suchitoto en av få platser i landet där de våldsamma marasgängen inte slagit rot. Vi kände oss därför relativt lugna där och vågade gå omkring i staden på egen hand, men affärsmännen tog inga risker. Varenda transportbil vi såg hade medföljande vakter beväpnade med tunga vapen. För transport av spannmål räckte det med en vakt men cocacolabilarna hade minst två. Till och med förflyttning av kor krävde vakt med vapen.
Maras
Det går inte att förstå hur situationen är i El Salvador om man inte nämner las Maras. Trots att gått 18 år sedan inbördeskriget tog slut är El Salvador fortfarande ett av världens farligaste länder. Under de första två månaderna i år mördades 707 människor. Det är en oerhört hög siffra med tanke på att detta lilla land, till ytan stort som Småland, endast har omkring 6,5 miljoner invånare. Det är de kriminella gängen som går under namnet las Maras som är skyldiga till de flesta morden. Alla vi träffade kom förr eller senare in på problemet med maras. Tidningar och TV-nyheter var fyllda med rapporter om mord och andra våldsbrott begångna av maras.
Under inbördeskriget i El Salvador flydde ett par miljoner salvadoreaner till andra länder. Många flyktingar slog sig ner i USA där hade svårt att få ett arbete. Flyktingarna från El Salvador hade dessutom ett lågt anseende bland immigranter från andra länder. På bakgatorna i Los Angeles växte det fram gatugäng som började ägna sig åt brottslig verksamhet. Det första gänget kallade sig la Mara Salvatrucha eller MS 13, efter den 13:e gatan i Los Angeles. Ett rivaliserande gäng, Maras 18, bildades i det 18:e distriktet. Gängen ägnade sig åt alltmer våldsamma brott. La Mara Salvatrucha blev ökänt för sin extrema våldsamhet och många gängmedlemmar fängslades i USA. Några år senare ändrades den amerikanska invandrarlagen så att det blev möjligt att deportera brottslingar till deras ursprungsländer. Tusentals kriminella återvände till El Salvador. Där hade de inte begått några brott och kunde därför leva i frihet. Snart började rekryteringen av nya medlemmar bland de fattiga i slumområdena. En del medlemmar är så unga som åtta till nio år.
MS 13 anses vara ett av de farligaste gängen i världen. Dessa gäng har spridit sig till ett stort antal länder men de flesta gängmedlemmar är bosatta i El Salvador. För maras medlemmar är solidariteten med gänget viktigare än någonting annat och de är totalt kallsinniga för alla utom de andra gängmedlemmarna. De är kända för sina bestialiska brott och de skyr inga medel. De kan mörda, våldta och stympa vem som helst som råkar komma in på deras territorium. De kan börja skjuta på öppen gata. Rån, kidnappning, människosmuggling och droghandel utgör gängens basverksamhet.
En fransk fotograf vid namn Christian Poveda gjorde 2008 en dokumentärfilm, i vilken han följde ett antal medlemmar av Maras 18 som levde på knarkhandel och utpressning. Fotografen hade skydd av deras ledare och kunde därför leva bland gängmedlemmarna medan han skildrade deras dagliga liv. Filmens titel är ”La Vida Loca” (det galna livet). Den 2 september 2009, en kort tid efter det att filmen blivit färdigställd, sköts Christian Poveda till döds.
Señora Dolores berättar
Señora Dolores och hennes familj bodde i ett av de största husen i Suchitoto. Till huset hörde en enorm trädgård som upptog en hel del av den trädgårdsintresserade Dolores tid. Señora Dolores berättade för mig att hon före inbördeskriget hade varit chef för ett stort livsmedelsföretag i San Salvador. En dag, mitt under det brinnande kriget, fanns inte fabriksbyggnaden kvar. Den hade bombats av gerillan. Företaget lades ner och Señora Dolores stod utan arbete. För att kunna försörja sin familj flydde hon till USA där hon så småningom fick uppehållstillstånd och senare även amerikanskt medborgarskap. Señora Dolores dotter Delmi blev kvar i El Salvador där hon fick bo hos sina morföräldrar.
Dolores slog sig ner i Maryland och där träffade hon Cesar som, liksom hon själv, var född i Suchitoto. Cesar hade redan bott i USA i tretton år där han arbetade som trädgårdsmästare på golfbanor och andra idrottsanläggningar. Dolores fick arbete som städerska och barnsköterska. De arbetade båda mycket hårt, gifte sig och kunde så småningom köpa ett hus med tillhörande trädgård. Dolores blev kvar i USA i sjutton år. Under åren i USA sparade de båda så pass mycket pengar att de för sju år sedan fick råd att flytta tillbaka till Suchitoto och köpa det stora huset. Där driver nu Señora Dolores ett litet hostel med sju rum. För en mycket billig penning kan man äta hennes hemlagade, mycket goda mat både till frukost, lunch och middag. Den servicen utnyttjade jag nästan dagligen. Det var spännande att sitta i det stora köket tillsammans med delar av familjen och prata om allt möjligt medan vi njöt av maten.
I huset bodde även Señora Dolores dotter Delmi och hennes två barn, Krissi 19 år och Cesarito 9 år. Den lilla hunden Kitty får man inte glömma och inte heller alla fåglar av olika slag som bodde i en enorm bur på gården, alldeles utanför mitt rum. Där var det inte tal om några sovmorgnar. Första natten vaknade jag redan vid tretiden av att tuppen gol men han somnade visst om och det gjorde jag med. Vid femtiden brukade orkestern börja på allvar. Tupparna gol och grannarnas tuppar svarade. Duvorna kurrade, ankorna kvackade, fasanerna kacklade och hunden skällde. På vägen utanför dånade bussarna förbi på väg mot San Salvador. Det var bara familjens två talande papegojor, Cesar och Lolita, som fortfarande sov. De brukade vakna vid sjutiden och då satte de igång med att överrösta varandra. ”Hola”, ”hello”, ”buenos días”, ”buenas tardes” och ”cómo está la niña” ("hur mår flickan") brukade de ropa. Jag försökte lära dem att säga ”hej då” men de verkade inte ha lust att lära sig svenska.
Señora Dolores och Delmi berättade vidare. Delmi hade efter sin universitetsutbildning i ”business economics” sökt arbete i två år utan att lyckas. Till slut fick hon genom en bekant ett arbete på kulturcentret i Suchitoto. Där arbetade hon sex dagar i veckan, åtta timmar varje dag, till en lön av 0.80 dollar i timmen, alltså betydligt mindre än vad hennes nittonåriga dotter tjänade som lärare i språkskolan. Det går inte att leva på en sådan lön och försörja sin familj, även om det mesta är billigt i El Salvador. Delmi överlever tack vare sin mamma och hennes man. Delmi höll på att söka inresetillstånd till USA. Hon hoppades kunna få ett arbete där efter att först ha kompletterat med en del studier. Krissi väntade på att bli antagen till studier i medicin i USA och Cesarito skulle förstås också följa med. ”Det finns ingen framtid i El Salvador” sa Señora Dolores. Hon och hennes man tänkte bli kvar i Suchitoto. De är medborgare i både El Salvador och i USA så de skulle kunna åka och hälsa på när som helst utan att behöva söka visum.
Señora Dolores brukade ofta visa foton på sin stora familj, hon hade många syskon och syskonbarn både i USA och i El Salvador. En dag berättade hon om en av systrarna som hade omkommit i den stora jordbävningen 2001. Jordbävningen utlöste ett jordskred i Santa Tecla, strax utanför San Salvador. Omkring 260 hus begravdes under lermassorna och i ett av dessa hus bodde systern med sin familj. Förutom systern omkom tre av hennes barn, hennes båda svärföräldrar och ett hembiträde. Kropparna hittades aldrig. Systerns make och en av sönerna överlevde eftersom de inte var hemma när jordskredet inträffade.
Henriks värdfamilj
Efter två nätter flyttade Henrik till den familj där han skulle ha bott från början. Den familjen hade bara ett rum att hyra ut men på grund av att den japanska gruppen av någon anledning kommit ett par dagar för sent var det rummet upptaget av en japansk elev när vi kom till Suchitoto. Flytten gick väldigt lätt eftersom Henrik knappt hade någon packning.
Familjen bodde i ett betydligt enklare hus än Señora Dolores familj. Alldeles innanför ytterdörren hade mamman en liten speceributik och i samma rum, bakom disken, stod matbordet.
Det fanns tre sovrum i huset. I ett av rummen sov mamman och pappan, ett annat delades av dottern Lucie 29 år och sonen Rudolfo 27 år. Det tredje rummet fick Henrik och han fick också en rumskamrat skulle det visa sig. Andra kvällen dök en råtta upp i utrymmet mellan takbjälken och taket av korrugerad plåt. Han kunde se hela svansen och en del av kroppen. Han pratade med sin familj men de tyckte inte att det var något att bry sig om. Råttor på taket var mycket vanligt i El Salvador. Råttan dök upp vid flera tillfällen och ett kort på ”rumskompisen” blev det också.
Vid något tillfälle satt en stor spindel på väggen i sovrummet. Där hade jag aldrig kunnat bo. Det var inte särskilt rent i huset och på den delade toaletten var det en massa ”kryp”. Familjen hade ändå ett riktigt hus, vilket en stor del av befolkningen i El Salvador inte har.Henrik trivdes i alla fall mycket bra med sin familj. På kvällarna satt de tillsammans och pratade utanför huset eller såg på TV i vardagsrummet. Där var alltid liv och rörelse. Grannar och vänner kom ofta och hälsade på. De var mycket nyfikna på en salvadorean som inte kunde prata spanska. Småbarnen på gatan sprang omkring och lekte. Några gånger tog Lucie och Rudolfo med honom ut så att han fick träffa deras vänner. Efter två veckor kunde Henrik förstå en hel del av vad som sades och med hjälp av ett lexikon kunde han själv säga några ord.
Familjen var mycket religiös. Mamman sjöng alltid religiösa sånger och tog ibland fram bibeln och visade Henrik. Varje kväll hade familjen bönestund i 5 – 10 minuter innan de gick och lade sig. Under den tiden satt Henrik och läste tidningen. I grannhuset var det gudstjänst två kvällar i veckan. Gudstjänsten började vid 19-tiden och höll på i minst ett par timmar. Eftersom huset var mycket lyhört kunde Henrik höra prästens högljudda predikan och församlingens sånger. Mamman gick dit och sjöng varje gång. Pappan i familjen höll sig mest i sovrummet. Han var arbetslös och sjuk. En kväll fick han besök av tre män. En av männen sade sig vara ett barn till Gud. Guds barn lade handen på pappan och bad i fem minuter. Under tiden bad mamman för sig själv. Då blev pappan plötsligt frisk. Tyvärr blev han sjuk igen redan dagen efter.
Sonen Rudolfo var också arbetslös. Han tog ibland bussen till San Salvador för att söka arbete. Bussresan kostade ett par dollar tur och retur så han hade inte råd att göra sådana resor särskilt ofta. Lucie hade i alla fall ett arbete. Hon arbetade på ett kontor i Suchitoto och hade långa arbetsdagar och en låg lön. Familjen var därför mycket beroende av den lilla inkomst de fick in genom att hyra ut ett av rummen.
Henrik funderar på att åka tillbaka till Suchitoto i höst. Han vill plugga mera spanska. Trots råttor, spindlar och kryp kan han tänka sig bo hos samma familj igen.
Söndagsutflykt med skolan
På söndagen skulle hela skolan göra en utflykt till Rio Quezalapa, en flod som ligger någon mil från Suchitoto. Alla skolans omkring 13 elever skulle följa med tillsammans med sina lärare och deras familjer samt elevernas värdfamiljer. Vi var alltså ett ganska stort gäng som skulle åka till floden för att bada och äta lunch. Ett par familjer åkte i egna bilar men de flesta deltagarna fick åka i en inhyrd skolbuss.
Familjerna vägrade att följa med om det inte fanns beväpnade vakter på bussen. Anledningen var att det bara tio dagar tidigare hade skett en massaker vid en annan flod i närheten. Sju män hade skjutits ihjäl och tre hade skadats. Vilka som hade utfört dådet var okänt men offren var medlemmar i Maras 18. Man trodde att de var på väg till Suchitoto för att värva nya anhängare och att de blev stoppade av motsvarande hemvärnsmän som ville skydda Suchitoto från maras. En annan teori var att det var en uppgörelse mellan Maras 18 och MS 13. Med på skolbussen fanns i alla fall två vakter, en i fram och en i bak, och båda var utrustade med tunga vapen. Efter en resa på mycket gropiga och dammiga vägar kom vi fram till floden.
Kvinnorna satte genast igång med att laga mat och baka tortillas.
Soppa och kyckling med ris skulle lagas till på en öppen eld som de gjorde upp. Hela elva kycklingar skulle kokas i en kastrull som inte var tillräckligt stor. Vi fick därför vänta länge och väl på att maten skulle bli klar.
Många passade på att bada i floden under tiden. Lunchen var i alla fall värd att vänta på och det blev en mycket lyckad utflykt.
Besöket i en SOS Barnby
I närmare 15 år har vår familj varit fadder till ett barn i SOS-Barnbyn i Santa Ana i El Salvador. När vi nu skulle åka till El Salvador ville vi besöka barnbyn och vårt fadderbarn Josué som är 10 år. Vi var välkomna dit en fredag. Resan från Suchitoto till Santa Ana tog två timmar med bil och en bror till Señor Hernandez körde oss dit. Vi hade innan fått veta att det hade skett en hel del överfall utefter den väg vi skulle åka så vi blev inte förvånade över att se så många polisspärrar.
Vår kontaktman Vanessa tog emot oss och visade oss runt. Hon berättade att det fanns 16 identiska hus i barnbyn, som låg i ett inhägnat område med vakter utanför. I varje hus bodde åtta till tio barn med sin barnbymamma.
Josué bodde i hus nummer 5 och i det huset fick vi kliva in. Där bodde även hans biologiska syster Ana Maria 9 år, de tre biologiska bröderna Enrique 9 år, Vladimir 3 år och Alejandro 1,5 år, två andra biologiska bröder Louis 10 år och Roani 9 år samt flickorna Pati 15 år och Elida 14 år. Tonårsflickorna skulle snart flytta ut från barnbyn och till ett hem för ungdomar där de får bo medan de fullföljer högre studier eller lär sig ett yrke. Alla barnen, utom de minsta, går i vanliga skolor utanför barnbyn. De får hjälpa till med hushållsgöromål och trädgårdsarbete efter sin förmåga. Det fanns tid till lek också.
Det märktes att barnen var spända inför vårt besök. De leksaker vi hade med oss, lego till Josué och pussel, spel och ritmaterial till de andra barnen, blev mycket uppskattade. Både Vanessa, chauffören, Henrik och jag satte igång med att lägga pussel och bygga lego tillsammans med barnen. Barnen var väluppfostrade och verkade glada men Vanessa berättade att alla hade en mycket svår historia.
Efter en god lunch, som vi fick äta tillsammans med barnen, gick vi på rundvandring i området. Utanför varje hus fanns en fin och välskött trädgård och mitt i byn en stor, grön gräsmatta där barnen fick leka.
Vid 15-tiden sa vi adjö till barnen och deras ”mamma” och ett par timmar senare var vi tillbaka i Suchitoto. Det var en upplevelse att få besöka barnbyn. Vi stöder inte bara Josué utan ger också vårt stöd till hela barnbyn och vi kunde konstatera att de pengar vi skickar varje månad verkligen gör nytta.
Mötet med Gloria
En eftermiddag beslöt jag mig för att ta en promenad ner till Lago Suchitlan. Det skulle inte vara något problem, det var ett säkert område. Sådant måste man alltid förvissa sig om i förväg. Två vägar ledde ner till sjön. Den ena vägen var ganska lång men också bättre och lättare att gå. Det var den vägen som bussen tog. Den andra vägen var mycket kortare men den var brant och gropig. Jag valde den senare. Nog var vägen brant alltid och det gällde att se sig för så att man inte trampade fel i någon grop. Bostäderna utefter vägen såg inte trevliga ut och det var otroligt skräpigt överallt. Den vackra utsikten kunde inte uppväga de eländiga skjul som var familjernas bostäder. Det går nog inte att föreställa sig hur det måste se ut där under regnperioden.
Vi sjön låg ett antal småbåtar och väntade på passagerare. Trettio dollar kostade det att hyra en båt med förare för en dryg timmes färd. Eftersom jag var ensam tyckte jag att det var lite väl mycket att betala så jag bestämde mig för att avstå. Medan jag stod och tittade ut över sjön kom en dam fram till mig och frågade om jag hade tänkt att ta en båttur. ”Nej” svarade jag, ”det tänker jag nog inte göra”. Hon föreslog då att jag kunde följa med henne och hennes sällskap på tre personer. Då skulle det inte kosta så mycket per man. Det tyckte jag var en bra idé och tackade ja. Först skulle sällskapet äta sin medhavda matsäck. Jag blev också bjuden att äta men jag nöjde mig med ett glas dricka eftersom jag redan hade ätit lunch.
Damen, som hette Gloria, talade om att hon var från El Salvador men att hon hade bott i USA i trettio år. Hon hade en lägenhet i Brooklyn utanför New York och där vistades hon numera omkring tre månader varje år. Resten av året bodde hon i sitt hus i Santa Tecla utanför San Salvador. De övriga i hennes sällskap var hennes dotterdotter, som var på besök från USA, samt hennes syster och svåger som var tandläkare i San Salvador. När Gloria fick veta att jag var från Sverige berättde hon att svågerns bror bodde i Sverige där både han och frun arbetade som läkare. Då jag hörde detta kom jag att tänka på en pojke som gick i samma skola som Henrik på lågstadiet och vars båda föräldrar var läkare. Pappan var från El Salvador och mamman från Rumänien. Det kunde väl inte vara dessa personer? ”Är frun också från El Salvador?” frågade jag. ”Nej hon är från Rumänien” fick jag till svar. Ibland är världen verkligen liten.
Vi åkte på båtturen men det var ingen märkvärdig upplevelse.
Vi såg i alla fall en väldig massa fåglar när vi rundade en ö med det passande namnet ”Isla de los Pajaros” (fågelön).
När Gloria fick veta att Henrik och jag skulle komma till San Salvador några dagar senare insisterade hon på att vi skulle hälsa på henne i huset i Santa Tecla. På plats i San Salvador ringde jag till Gloria och vi bestämde att vi skulle ta en taxi till hennes hus.
Hon bodde i ett vackert, inhägnat område med ett trettiotal hus. Två beväpnade vakter bevakade ingången till området. Gloria visade oss runt bland de vackra villorna. Villaområdet låg helt nära den plats där ett jordskred hade begravt en massa hus efter jordbävningen år 2001.
Vägg i vägg med det inhägnade området bodde maras. Det var bara ett stålstaket som skiljde de båda områdena åt så det såg inte särskilt säkert ut.
Gloria bjöd på kaffe på sin altan och förevisade sin fina trädgård. Hon lämnade telefonnumret till sin bostad i Brooklyn och sa att Ulf och jag absolut måste kontakta henne när vi kommer till New York senare i vår.
Vi träffade Gloria ytterligare en gång under vår vistelse i San Salvador. Vi möttes i ett köpcentrum där vi satt och pratade över en kopp kaffe. Gloria är 74 år och en mycket trevlig dam. Henne vill jag gärna träffa igen.
Fyra dagar i San Salvador
Efter två veckor i Suchitoto var det dags att ta farväl av våra nya vänner. Vi skulle åka vidare till San Salvador. ”Där får ni inte åka med lokalbussen.” ”Ni måste alltid ta en säker taxi.” ”Ni kan inte gå ut på egen hand.” Råden var många men begripliga. Om man skulle hamna i ”fel” område i San Salvador, och sådana finns det gott om, kunde man råka mycket illa ut.
I San Salvador ville vi bo på ett mycket säkert hotell. Det blev Hotel Sheraton Presidente, ett av de bästa hotellen i stan, men priset var rimligt. Señor Beto körde oss dit. Äntligen kunde man duscha i varmvatten. Jag hade bott bra hos señora Dolores men för Henrik var skillnaden i boende milsvid.
Direkt efter incheckningen på hotellet tog vi en taxi till Metrocentro, ett av San Salvadors stora köpcentrum. Här hade vi varit för femton år sedan men nu kände vi inte igen oss. Ett litet mysigt Metrocentro hade förvandlats till ett jättekomplex enligt amerikansk modell. Skränig musik spelades överallt. Vi lyckades i alla fall hitta TACAs kontor genom att fråga oss fram. Besöket där tog nästan en timme men det var lördag och då arbetar inte personalen på reklamationsavdelningen. Något besked angående Henriks försvunna väska blev det alltså inte utan endast ett påminnelsemail till damen som hade hand om ärendet. Sen började jakten på kläder. Här fanns det att välja på. Snygga kläder av kända märken till halva kostnaden jämfört med i Sverige. En ny resväska blev det också. Nöjda tog vi en taxi tillbaka till hotellet för att lämna våra inhandlade varor och ringa till Gloria som vi sedan besökte på eftermiddagen.
Kaffeodlingar, kolonialstäder och klåfingrig apa
Dagen efter hade vi bokat en heldagstur med Cuscatlan Tours. Efter en god frukost på rummet blev vi hämtade av vår guide Julio och hans chaufför Eduardo. Vi skulle åka till de västra delarna av El Salvador, mot gränsen till Guatemala. Bilen hade nog sett sina bästa dar men vår guide var mycket kunnig och pratade utmärkt engelska.
I El Salvador finns det ett stort antal aktiva vulkaner, varav många ligger i högländerna i väster. Efter ett vulkanutbrott förvandlas lavan så småningom till en mycket bördig jord som är idealisk för kaffeodling. Kaffebuskarna skyddas från solen av skuggträd, framförallt balsamträd.
Vi besökte en kaffeplantage och blev medvetna om att det är en omständig process att förvandla bönorna till kaffe.
För att få riktigt bra kvalitet på kaffet kontrolleras varenda kaffeböna.
Under turen besökte vi också ett antal små koloniala städer. I Juaya är det marknadsdag varje söndag. Dit kommer många besökare från huvudstaden och turister från kusten. Det var liv och rörelse i stan och många vackra hantverk att titta på. Vi köpte en hel del också.
Vi for vidare till Ataco och Nahuizalco, små städer som också är kända för sina vackra hantverk.
Lunchen åt vi på ”La Cocina de mi Abuela” (mormors kök) i Apaneca. Där åt vi lunch för 15 år sedan och hade bett att få komma dit igen. Förra gången var den stora restaurangen fullsatt och ett band spelade härlig salvadoreansk musik. Så var det inte längre. Vi var nästan de enda gästerna och någon orkester hade de inte. Julio förklarade att det tidigare inte fanns några andra restauranger i området. Nu fanns det många eftersom det hade blivit så populärt att åka dit. Med andra ord var konkurrensen stor nu. Vi fick i alla fall en mycket god salvadoreansk mat.
I restaurangens stora trädgård fanns en bur med två spindelapor. Dem ville jag fotografera. Jag ställde mig en bit ifrån buren och tog av mig solglasögonen för att kunna se bättre. Med blixtens hastighet sträckte en av aporna ut armen genom nätet i buren och ryckte till sig mina solglasögon. Sen hoppade hon upp på en gren i buren och försökte prova glasögonen. Hon visste precis hur de skulle sitta. Det sägs att spindelapan är Latinamerikas mest intelligenta apa och det bevisade hon verkligen. Trots att jag var rädd att glasögonen skulle gå sönder kunde man inte annat än skratta åt apans försök att få glasögonen på rätt plats. Personalen på restaurangen kom rusande med bröd för att få apan på andra tankar. Hon kom tillbaka till nätet och efter ett antal försök lyckades Julio få fatt i mina glasögon medan apan mumsade på en brödbit. Glasögonbågen hade dock fått sig en knäck och efter någon dag gick skalmen av. Visst var det förargligt att ännu ett par glasögon gick sönder men jag var ytterst tacksam över att apan inte hade fått tag i kameran.
På tillbakavägen stannade vi till utanför klosterskolan ”Las Hermanas Somascas”. Där bodde Henrik några månader när han var baby och vi ville ta kort på grinden. Några meter därifrån stod en äldre nunna och hon undrade varför vi tog kort. Julio förklarade för henne vem Henrik var. När hon fick veta hans namn kom hon ihåg honom. Syster Evangelina, som hon kallades, hade varit verksam på skolan redan på den tiden då skolan hyrde ut ett par rum som ett tillfälligt barnhem.
Hon bjöd in oss och när vi kom innanför den stora porten kände jag genast igen mig. Det var helt fantastiskt att få komma dit igen.
Syster Evangelina visade oss runt och bjöd sedan på kaffe. Hon berättade att en av barnsköterskorna, Susanna, drev en liten servering alldeles i närheten. Tyvärr var den stängd på söndagar men vi skulle ju stanna ytterligare ett par dagar i San Salvador.
Vi hälsar på hos Jaqueline
Henrik har också ett fadderbarn i El Salvador, Jaqueline som är sex år. Hon bor med sin familj i Colón ett par mil utanför San Salvador. Vi skulle få hälsa på henne. Rafael från Plan International hämtade oss på hotellet. Vi började med att besöka Plans kontor i San Salvador. Där fick vi lite information om hur Plan arbetar. Pengarna som skickas varje månad går inte direkt till ett visst barn utan till att exempelvis bygga en skola, en sjukstuga eller en vattenbrunn i den by där fadderbarnet bor. Däremot kan man ha kontakt med sitt fadderbarn. Vi fick också veta att Plan i El Salvador har omkring 41000 faddrar från olika länder i världen. Det är endast omkring 30 faddrar per år som kommer för att besöka sitt fadderbarn. Det är därför en stor händelse för fadderbarnets familj.
Chefen för Plan International i El Salvador berättade att Colón betraktas som ett av de mest våldsamma distrikten i landet. Det är inte alltid det går att åka dit. Plan hade samma morgon varit i kontakt med sin områdesrepresentant för att kontrollera situationen. Där hade det inte varit något mord på tre dagar så man ansåg att det var någorlunda säkert denna dag. Rafael och Guadeloupe, som ansvarade för distriktet, skulle ta oss med till Jaqueline. Vi fick dock stränga instruktioner att vi absolut inte fick avvika från guiderna och att om guiderna bedömde att vi måste åka därifrån så måste vi vara beredda på att göra det omedelbart. Visst bultade hjärtat när vi klev in i Plans bil men man kan inte alltid vara rädd. Vi åkte ju dit tillsammans med personer som kände området.
Jaqueline hade fått ledigt från skolan och väntade på oss utanför sitt hus.
Hon bodde tillsammans med sin mamma, som hade lyckats byta sitt pass på arbetet, sin mormor samt sin morbror med fru och barnen Eric 13 år och lilla charmtrollet Nancy 18 månader.
Det var en mycket trevlig familj. Vi blev visade runt i huset. Så hade vi knappast kunnat tänka oss att bo men familjen bodde bättre än vad vi hade väntat oss. Det kan bero på att både Jaquelines mamma och morbror hade arbeten. Mormodern tjänade också några dollar ibland på att sälja någon av alla vackra tavlor hon broderade. Henrik köpte en tavla för 90 dollar. Det låg många timmars arbete bakom den tavlan. Mormodern ville först sänka priset till 80 dollar men då sa Henrik ifrån. Hon hade mycket större behov av 10 dollar extra än vad han hade.
På vägen till Colón hade vi stannat till vid ett köpcentrum för att köpa presenter till Jaqueline och hennes familj. På Rafaels och Guadeloupes förslag köpte vi matvaror till familjen och till Jaqueline några leksaker, ett par flipflop-skor och tandborstar.
Vi satt länge och pratade med Jaqueline och familjen i det lilla ”vardagsrummet”.
Därefter skulle vi få följa med till Jaquelines skola. Vi promenerade den korta vägen dit och fick veta att på ena sidan gatan bodde medlemmar i MS 13 och på den andra sidan deras rivaler, medlemmar i Maras 18. Om någon gängmedlem skulle råka komma över på fel sida om gatan så skulle det innebära skottlossning eller slagsmål med machetes och då kunde vem som helst som befann sig på gatan bli träffad. Vi märkte ingenting av detta. Området såg så lugnt ut.
Vi kom välbehållna tillbaka till hotellet efter ännu en stark upplevelse.
Susanna och San Salvador med omnejd
Sista dagen i San Salvador skulle vi åka på en ny heldagstur med Julio och Eduardo, men först skulle vi göra ett viktigt besök. Vi skulle hälsa på Susanna i hennes kafé.
Det blev ett kärt återseende. Susanna tog emot oss med öppna armar, och särskilt Henrik naturligtvis. Visst kom hon ihåg honom. Hon var också förberedd på att vi skulle komma eftersom syster Evangelina hade berättat om vårt besök i klosterskolan. Jag kände genast igen Susanna även om hon nu var betydligt rundare än för trettio år sedan. Vi satt och pratade en lång stund med Susanna medan hon bjöd på kaffe och förfriskningar. Hon ville att vi skulle träffa hennes familj, fyra vuxna barn hade hon, och blev nog lite besviken över att vi skulle lämna San Salvador redan dagen efter. När hon fick veta att Henrik planerar att åka tillbaka till El Salvador i höst blev hon gladare.
Vi åkte vidare till Panchimalco, en pittoresk liten kolonialstad med en vacker kyrka från 1500-talet. Ett besök i parken el Puerto del Diablo med en fin vy över San Salvador stod också på programmet.
Därefter åkte vi in i de centrala delarna av San Salvador. Det var ett område man skulle undvika enligt all information från olika länders utrikesministerier. Vi kände oss i alla fall trygga med Julio och Eduardo. De visste precis var vi kunde gå. Vi klev ut ur bilen vid den stora katedralen och gick runt Plaza Mayor. Det var i stort sett det hela.
Vi körde förbi Plaza de Libertad, det vackra torget med alla koloner, men där var det smutsigt och förslummat. Där ville inte Julio stanna, det var inte tillräckligt säkert. Vi promenerade runt på torget för femton år sedan men redan då kände vi en viss oro när vi gick där. I de centrala delarna av San Salvador är det inte maras som är det största problemet utan det är de många rånen som utförs av fattiga människor som är i desperat behov av pengar. Vi trodde att vi skulle träffa på gatubarn som tiggde och som fyllde munnen med bensin som de sprutade på en fackla. Det såg vi mycket av för femton år sedan men tack och lov inte denna gång.
Alldeles i utkantan av San Salvador ligger vulkanen med samma namn. Den högsta toppen är 1960 meter över havet.
Förr gick en gropig, slingrande väg upp till toppen, med bostäder i form av ruckel utefter båda sidorna. Nu har man byggt en asfalterad väg upp och området har blivit en nationalpark. På vägen till toppen såg vi en massa barn som kom traskande på väg hem från skolan. Det såg jobbigt ut eftersom vägen var så brant men barnen hade i alla fall skor på fötterna. Julio berättade för oss att den nya regeringen hade beslutat att alla barn, upp till sexton års ålder, skulle få skoluniform, skor och böcker som bekostades av staten. Julio hade hört en liten kille bli intervjuad om detta på TV. Han var så lycklig. Det var första gången i hans sexåriga liv som han hade haft ett par skor på fötterna.
Vulkanen har tre toppar och från den högsta toppen kan man titta ner i en av de andra. Den kallas El Boquerón och i den ser man hela kratern. Kratern är omkring 560 meter djup och har en diameter på 1,6 kilometer. Det finns fortfarande aktivitet i vulkanen men den har inte haft utbrott sedan 1917.
På andra sidan om vulkanen ligger den lilla staden Quezaltepeque, också ett starkt marasfäste.
Vi gjorde ett mycket kort besök i staden, runt det stora torget. Kyrkan var verkligen färgrann.
Vi tackade Julio och Eduardo för två innehållsrika och informativa dagar.
Ett par timmar senare blev vi hämtade på hotellet av Rafael från Plan. Han tog oss med till en restaurang där man serverade en underbart god buffé av typiska salvadoreanska maträtter till en kostnad av 9 dollar per person. I det priset ingick även måltidsdryck och kaffe. Mätta och belåtna åkte vi tillbaka till hotellet.
Tesoro Beach
Två dagar kvar. Dem ville vi tillbringa vid kusten. Det kunde vara skönt att få ta det lite lugnt efter vårt intensiva program. En taxi tog oss till Tesoro Beach, ett hotell på Costa del Sol, där vi tillbringade ett par dagar för femton år sedan. Än en gång kunde vi konstatera att saker och ting förändras på femton år. Vi kom ihåg ett hotell med en enorm entré, inbjudande och rena pooler, en vit sandstrand och Stilla Havets härliga vågor. Det enda som var sig likt var den stora entrén men nu var den ödslig. Vi fick vänta en bra stund innan någon receptionist dök upp. Han hade verkligen inte bråttom. Det gick i snigelfart att hitta ett rum till oss, vilket vi tyckte var konstigt eftersom vi inte kunde se några andra gäster. Det visade sig också att vi var de enda gästerna på detta hotell förutom ett par personer som hade bokat ”dagpass”.
Det här skulle kunna vara ett riktigt fint hotell om man inte låtit det förfalla. Det var definitivt inte prisvärt. Poolen behövde göras ren i botten. Rummen var ganska sunkiga och badrummet helt bedrövligt. Personalen var i alla fall mycket vänlig. Det kändes ganska ödsligt att vara de enda nattgästerna i ett hotell med minst ett par hundra rum men dagen efter blev vi desto fler. Ett sällskap på 200 personer skulle ha konferens på hotellet och stanna över natten.
Vi tillbringade en och halv dag på stranden med att sitta i skuggan och läsa och slappa. Några dopp i poolen blev det också men Stilla Havets vågor var för kraftiga för att man skulle våga bada där.
Så var det då dags för hemresan. De tre veckorna i El Salvador hade gått fort men vilken upplevelserik och omtumlande resa det hade varit. Vi har lärt känna människor som bor i El Salvador. Vi har besökt deras hem. Vi har lärt oss en hel del om landet. Det tar nog sin tid att smälta alla intryck. En sak är i alla fall säker. Jag skulle också vilja åka tillbaka till El Salvador igen, till detta farliga land med vänliga människor och fantastisk natur
