Lagom till första advent kom Noemi till Sverige igen och denna gång stannade hon i tre månader. Nu fick hon lära känna Sverige under den mörka årstiden och fick se snö för första gången i sitt liv. Strax innan hon reste hem till El Salvador, i slutet av februari 2012, gifte sig Henrik och Noemi vid en borglig ceremoni i Henriks lägenhet.
Den 17 maj gav sig Henrik ut på långresan till Suchitoto igen.
Onsdag den 30 maj
Det var min tur att landa på Comalapa International Airport i El Salvador. Henrik och Noemi mötte mig där med en vacker blomsteruppsättning. Bilresan till Suchitoto med Sr. Hernandez gick med en hiskelig fart och vid 21-tiden blev jag avsläppt hos Dona Dolores där jag bodde vid mitt första besök i Suchitoto för drygt två år sedan. Jag fick samma rum som jag hade förra gången. Det var inte svårt att somna efter den långa resan.
Torsdag den 31 maj
Klockan 6 på morgonen var jag ordentligt utsövd. Då var klockan redan 14 på eftermiddagen i Sverige. Jag började dagen med att leta efter ett ställe som serverade frukost eftersom man inte längre kan äta hos Dona Dolores. Ganska snart hittade jag Comedor Central. Där serverades en alldeles utmärkt frukost bestående av äggröra, bönor, avokado, stekt banan och kaffe till en kostnad av 1,50 dollar.
Därefter var det dags att bege sig till skolan Pajaro Flor. Tyvärr fick jag inte träffa rektorn, Don Nelson, som var i Mexico för att genomgå behandling mot en sjukdom. Några av lärarna från förr var i alla fall där och det var även Don Luis som arbetar som vaktmästare i skolan. Den här gången skulle jag få Karilyn som lärare under fyra timmar per dag i tio dagar.
Efter skolans slut kom Henrik och Noemi och mötte mig. Vi gick för att äta lunch i Villa Balanza där bröllopsfesten skulle äga rum.
Åskan mullrade och efter en stund vräkte regnet ner. Så småningom kunde vi i alla fall ge oss ut på stan igen. Vi begav oss hem till den familj där Henrik bott vid sina tre tidigare besök i Suchitoto. Det var bara mamman som var hemma men hon tog emot oss med stora famnen och bjöd på kaffe. Vi fick en trevlig pratstund. Det blev tid till att gå förbi hos Mirja också, där jag bodde under mitt senaste besök. Sonen Carlo låg och vilade sig. Han har inte särskilt mycket att göra i sin egen lilla verksamhet men att försöka hitta något annat arbete i Suchitoto är nästan lönlöst.
Det började mörkna och vi fick bråttom iväg. Henrik och Noemi hade en tjugo minuters promenad till hennes hem men själv hade jag inte långt att gå till Dona Dolores. Jag köpte ett par puposas att äta till middag på rummet.
Jag ville verkligen inte vara ute efter mörkrets inbrott. Stan verkar så lugn och fridfull på ytan men våldet lurar bakom knuten. Dagen innan jag skulle åka hemifrån blev Henrik och Noemi vittne till ett skottdrama. De promenerade vid det stora torget när de plötsligt fick syn på en ung man som sköt flera skott med en pistol rakt in i en affär. Bara några minuter tidigare hade de själva stått precis där skytten stod. Det visade sig senare att en person i affären hade blivit skadad men ingen hade dött i alla fall. Henrik och Noemi vågade inte tala om för någon i Suchitoto att de hade sett hela dramat. De var rädda för att själva råka illa ut om det kom fram att de sett den person som sköt. Den rädslan är verkligen befogad eftersom de kriminella marasgängen nu har slagit rot även i Suchitoto.
Väl hemma fick jag mig en pratstund med Dona Dolores och hennes dotter. Dottern väntade fortfarande på att få inresetillstånd till USA. Dotterdottern Krisi studerade medicin i San Salvador och dottersonen Cesarito, som nu hunnit bli 12 år, gick i skolan i Suchitoto. Precis som två år tidigare sa Dona Dolores att det inte finns någon framtid i El Salvador men hennes lilla hotellverksamhet hade i alla fall expanderat med tre nya rum sen jag senast bodde där.
Fredag den 1 juni
Karilyn och jag gjorde ett avbrott i studierna och gick för att hälsa på en äldre dam på 85 år som i sitt hem hade tillverkning av så kallade puros, dvs cigarrer som är rullade i tobaksblad. Jag fick veta att det innan inbördeskriget hade varit en stor industri i Suchitoto men att det numera bara är ett fåtal personer som kan detta hantverk. Damen berättade att hon lärt sig hantverket av sina föräldrar och att hon hållit på med detta i 70 år. Jag fick prova på att göra en puro och så här blev den.
Henrik och Noemi hade åkt till San Salvador i hopp om att de nödvändiga dokumenten för att kunna registrera sitt äktenskap i El Salvador nu var färdiga. Utan dessa dokument skulle de inte kunna gifta sig i kyrkan och de skulle ju vara för hemskt när alla förberedelser inför bröllopet i stort sett var klara och inbjudningskorten hade delats ut.
Henriks kritik mot byråkratin och kyrkan i El Salvador var inte nådig. De hade redan fått göra många resor med bussen som alltid var överfylld och som tog två timmar i varje riktning.
Då skolan var slut för dagen gick jag till Villa Balanza och åt "dagens". 2,50 dollar betalade jag för en jättegod rätt med bröd och dricka därtill. Man kan verkligen leva billigt i El Salvador.
Jag beslöt mig för att gå till Mirja och tvätta håret om hon var ledig. Det var hon så det var bara att kliva in. Vi hade mycket att prata om och nu var även Carlo vaken och stod och väntade på kunder. Efter mig fick Mirja en ny kund och jag var glad för hennes skull. Carlo kan nog inte bidra med särskilt mycket pengar till mat och hyra och det är sällan de har någon student boende hos sig. Skolan har mycket färre elever nu. Suchitoto var tidigare ganska välbesökt av turister men nu kommer det allt färre. Förmodligen skräms både elever och turister av att det nu finns marasgäng i stan. Under den tid jag var där var vi bara tre elever på skolan men i slutet av månaden skulle det komma en grupp japaner. Mirja hoppades att någon skulle bo hos henne.
Lördag den 2 juni
På lördagen skulle jag haft fyra lektioner men Karilyn var upptagen då så vi beslöt att jag skulle ta igen dessa lektioner under veckan som följde. Istället tog jag lokalbussen till Soyapango tillsammans med Henrik och Noemi. Bussen utgår från Suchitoto så vi fick varsin sittplats. Det var tur för oss för snart var trängseln i den mycket heta bussen nästan total. Det var i alla fall ingen som hängde utanför, vilket kunde hända ibland. Efter knappt två timmar var vi framme i Soyapango där vi mötte Noemis syster Loli. Vi vandrade genom ett folkhav. På båda sidorna om gatan var små stånd uppställda och där såldes prylar av alla möjliga slag. Från en del stånd spelades så högljudd musik att det knappt gick att prata. Det var verkligen inte behagligt att promenera gatan fram i hetten men till slut var vi framme vid bageriet El Rosario där bröllopstårtan skulle beställas. Där inne var det i alla fall svalt och skönt men personalen gjorde sig ingen brådska. Det är riktigt irriterande att det kan stå sex personer bakom en disk utan att något händer men det är sådant man måste vänja sig vid när man är i den här delen av världen. Kvinnorna bakom disken såg ut att ha provsmakat ganska många bakverk själva. Till slut fick vi i alla fall hjälp och valet föll på en tjusig skapelse i tre våningar. Den var tänkt för 125 personer och priset var 79 dollar. Det kan man knappast klaga på. Så här blev slutresultatet.
När detta var avklarat tog vi en taxi till Metrocentro för där skulle bröllopsklänningen hämtas. Så otroligt mycket folk det var där, halva El Salvadors befolkning kändes det som. Noemis farbror, som hade bil, hade kommit dit för att ta med sig klänningen till Suchitoto. Farbrodern och Loli for iväg och vi andra ägnade sedan ett par timmar åt att shoppa och att äta en god lunch på San Martin som kom att bli en favoritrestaurang.
Sen var det dags att ta bussen tillbaka igen. En clown underhöll passagerarna en stund och försäljarna kom och gick. Vid ett tillfälle var det hela sex stycken inne i bussen samtidigt, otroligt att de fick plats. Regnet vräkte ner när vi kom tillbaka till Suchitoto. Det var bara att hoppa in i närmaste affär tills det lugnat ner sig. Henrik, Noemi och jag avslutade dagen med kaffe och tårta på Pan Lilian. Kalaset för oss tre tillsammans gick på 4,40 dollar.
Söndag den 3 juni Jag gick till Mirja och pratade med henne en stund efter frukost. Därefter strosade jag omkring i stan och tittade på vad som hände. Från bussen lossades mängder av frukt och grönsaker som skulle säljas på marknaden intill.
Den kraftiga damen tog sig knappt upp för de få trappstegen som ledde in till marknaden.
Mitt på dagen var det dags att kliva på bussen till San Salvador. Noemis kusin skulle ha en så kallad baby shower och även jag var medbjuden. Bussen blev fullsatt direkt. Man trodde inte det skulle finnas plats för minsta barn men ”inkastaren” lyckades i alla fall få in nya passagerare utefter vägen. Vi var mycket glada för att vi klivit på där bussen påbörjade sin resa så att vi fick sittplatser igen.
Det var ett stort gäng som hade samlats för att ge presenter till den lilla flickan Fernanda som skulle födas vilken dag som helst.
Presentbordet dignade av rosafärgade paket.
Vi åt hamburgare och deltog i tävlingar där vinnaren fick ett pris av värdparet. Noemi skulle klä på en docka så snabbt som möjligt men lyckades inte få den bästa tiden av fyra tävlande.
Jag skulle provsmaka babymat med förbundna ögon och tala om vad det var. Det gick inget vidare för mig heller. Henrik däremot vann den tävling han deltog i. Han skulle krypa på golvet fram till en nappflaska fylld med saft och dricka ur innehållet så fort som möjligt. Han fick ett pris för sin insats.
Därefter serverades tårtan. Det gick inte att ta miste på vem som var huvudpersonen denna eftermiddag. (Senare på kvällen började värkarna och lilla Fernanda föddes tidigt på måndagsmorgonen.)
Jag hade tur som slapp ta bussen till Suchitoto. Det fanns en plats ledig i Noemis farbrors bil så jag fick åka tillbaka med honom och Noemis farmor och faster som satt i baksätet. Jag följde med in till farmodern, som bodde i ett fint hus ett stenkast från min skola. Vi satt och pratade någon timme innan jag fick skjuts till Dona Dolores hus. Vid 19-tiden på kvällen var det kolsvart ute och nästan folktomt. Då är det inte tryggt att vandra omkring på gatorna.
Måndag den 4 juni
Jag hade lektioner som vanligt mellan klockan 8 och 12 på förmiddagen. Därefter gick jag hem och hämtade mitt Visakort för att gå till bankomaten och hämta ut kontanter. Jag gick aldrig omkring med något av värde på mig men nu var det mycket som skulle betalas kontant inför lördagens fest. Naturligtvis fungerade inte bankomaten. Det berodde på ett blixtnedslag under lördagens oväder fick jag veta. Jag frågade vakten på banken om man kunde ta ut pengar där. Det kunde man inte. Jag hade verkligen ingen lust att åka hela vägen till San Salvador för att ta ut pengar. Det är inte ovanligt att medlemmar ur ett marasgäng överfaller en hel buss. Vid sådana tillfällen får man vara glad om man kommer undan utan att bli skadad. Så här i efterhand förstår jag inte att jag vågade åka lokalbussen överhuvudtaget med tanke på allt som stod i tidningarna om överfall på bussar där passagerarna blir av med allt av värde och, i bästa fall, kommer undan med livet i behåll. Henrik och Noemi åkte med bussen nästan dagligen men man kanske blir mera rädd ju äldre man blir. Jag ville i alla fall inte åka buss med en en massa kontanter på mig. Som nästan ensam västerlänning i Suchitoto väckte jag tillräckligt med uppmärksamhet ändå. På morgonen, när jag passerade hotellet som ligger vid stora torget, satt det en kvinna och åt frukost på terrassen. Hon frågade mig om bröllopet hade ägt rum. Hon visste uppenbarligen vem jag var men jag hade aldrig sett henne förut.
Samåkning på detta sätt är vanligt i El Salvador.
Det löste sig med pengarna så småningom. Henrik och Noemi visade mig till en annan bankomat och där kunde jag ta ut kontanter.
Tisdag den 5 juni
”Buenos días Loliiita”. Rösten lät inte mänsklig och det var den inte heller. Det var en av de talande papegojorna som var i farten före klockan 6 på morgonen. Det var lika bra att stiga upp och göra läxan till dagens lektioner. Sedan blev det samma procedur som varje dag, nämligen frukost på Comedor Central, promenad till skolan och lektioner mellan 8 och 12. Jag vet inte hur många grader varmt det var men det kändes som om man skulle behöva duscha flera gånger om dagen. Det gjorde absolut ingenting att det bara fanns kallvatten i duschen.
Henrik och Noemi hade begett sig den långa vägen till San Salvador för att hämta ut ett dokument som skulle signeras hos någon myndighet. När de väl kom fram på förmiddagen, efter både buss- och taxiresa, var damen som hade hand om ärendet inte på plats. Inte heller hade hon gjort färdigt dokumentet. Det var bara att återvända till Suchitoto utan att ha fått någonting gjort och förbereda sig för en ny tur till San Salvador.
Efter skolans slut hämtade de mig hos Dona Dolores och vi följdes åt hem till Noemis föräldrar som bjöd på lunch. De bor på landet omkring en 20 minuters promenad från Suchitoto.
Det var roligt att träffa dem igen. De är verkligen rara människor men de lever ett helt annat liv än vad vi är vana vid. Där får man klara sig utan varmvatten och tvättmaskin. Alla kan inte sitta samtidigt vid matbordet och äta. Man får inte vara rädd för spindlar, skorpioner eller andra otrevliga kryp som lätt kommer in i huset eftersom väggarna inte går ända upp till taket. Men de har en mycket fin trädgård med fruktträd av olika slag.
Henrik berättade att han vaknade en gång av att grannen slaktade en gris mitt i natten, utan bedövning troligtvis. Grisen skrek ”som en stucken gris”.
Noemis bröder håller på att bygga ett nytt hus i närheten. Vi gick dit och tittade. Det kommer nog att bli mycket fint när det är färdigt.
Ett mangoträd fanns redan på plats liksom en del andra fruktträd. Mangoträdet bar frukt och vi skördade.
På vägen tillbaka till Suchitoto hälsade vi på hos mannen som skulle göra alla blomsterarrangemang till bröllopet. Han bodde med sin familj i ett fint hus omgivet av en stor och vacker trädgård. Vi blev bjudna på kaffe med bröd, ost och tamales (en sorts bakverk gjord på majsdeg). Det är verkligen spännande att få besöka folks hem här i El Salvador. Som ”vanlig” turist får man kanske inte den möjligheten.
Onsdag den 6 juni
Jag mådde inte bra när jag vaknade. Illamående och huvudvärk gjorde att jag var tvungen att gå ifrån skolan efter en och en halv timme. Det var bara att gå till apoteket och köpa medicin mot magen och sen gå hem och lägga sig. Efter ett par timmars sömn kändes det bättre. Jag hade bestämt tid för fotvård hos Mirja och jag tyckte inte att jag kunde utebli. Mirja pratar nästan hela tiden och jag brukar inte ha något problem med det. Den här dagen kändes det jobbigt. Efter en timme i Mirjas kök, och till en kostnad av 5 dollar, hade mina fötter blivit fina.
På hemvägen gick jag till ett internetcafé för att leta efter hotell i Antigua de Guatemala. Bussresan från San Salvador till Guatemala City hade bokats ett par dagar tidigare. Det blev inte så mycket mer gjort den dagen. Det var mest sängen som gällde.
Torsdag den 7 juni
Medicinen gjorde underverk. Det blev lektioner som vanligt, 4 timmar på förmiddagen samt 2 timmar på eftermiddagen för att ta igen några förlorade timmar. Dagen var nästan outhärdligt varm. Plus 37 grader i skuggan kan möjligen vara behagligt om man ligger på en strand och kan svalka sig i havet titt som tätt. I en stad, där det knappt finns någon skugga, och där det dessutom är helt vindstilla, är det inte lika skönt. I inomhusmarknaden var det nästan lika varmt som utomhus men man slapp solen åtminstone.
Mellan stånden med frukt och grönsaker och alla små ”restauranger” strosade utmärglade hundar omkring i jakt på något ätbart.
Under dagen hade det kommit en amerikansk man till Dona Dolores. Han bodde i ett av rummen men hade varit i USA ett par veckor så jag hade inte träffat honom tidigare. När vi presenterade oss för varandra visste han redan precis vem jag var och varför jag var i El Salvador. Han kände till Henriks och Noemis historia. Djungeltelegrafen fungerar snabbt på en liten ort som Suchitoto.
Fredag den 8 juni
Den ena dagen började bli den andra lik, frukost på Comedor Central, besök på internetcaféet för att kolla email och ringa hem via Skype, skolan 8 – 12. Henrik och jag åt ”dagens” på Villa Balanza och det var gott som vanligt. Noemi hade mycket att bestyra inför morgondagen. Nu var äntligen alla papper i ordning och ”i morgon är det bröllopsdag”.
I Suchitoto firade barnen ”miljödagen” med karuseller och pariserhjul på skolgården.
En kvinna kom bärande på en back med coca colaflaskor.
Andra bar på bord där de skulle ha försäljning av godsaker.
Det hade nog varit lämpligare om barnen istället fått lära sig att inte skräpa ner och att inte slänga ut sopor genom bussfönstret men de ser ju hur de vuxna gör.
De skrangliga bussarna som spyr ut svarta avgaser och förpestar luften gör inte miljön bättre.
Lördag den 9 juni
På bröllopsdagens morgon gick jag till Mirja för att tvätta håret. Det var naturligtvis dumt att gå dit redan klockan halv tio för redan efter någon timme var jag blöt i håret av svett. I Centro Arte para la Paz hade man en utställning av konstnärer, både barn och vuxna, från El Salvador. Jag gick dit med ett par av lärarna från skolan. Där fanns mycket fint att titta på.
Någon lunch orkade jag inte äta i värmen så det fick bli ett glas juice på en servering vid torget tillsammans med Henrik.
Henrik och Noemi hade bokat rum för natten på Las Puertas, ett av de finare hotellen i Suchitoto och som ligger vid torget mitt emot katedralen.
Det var dags att gå hem och duscha och göra sig iordning. Håret fick jag naturligtvis fixa till igen. Det var så varmt på mitt rum, trots att fläkten var på, att jag begav mig till katedralen i god tid i hopp om att det skulle vara svalare där. Där bedrog jag mig. Efter att ha tagit kort på de vackra blomsterarrangemangen
Bröllopsgästerna började droppa in och på slaget tre anlände bruden med sitt följe.
Ceremonin pågick i närmare en timme.
Därefter var det dags för fotografering av brudparet tillsammans med prästen och bröllopsvittnena.
Under ceremonin hade hela himlen öppnat sig. Regnet bara vräkte ner. Det sägs att regn på bröllpsdagen betyder lycka och om det stämmer lär det här paret bli lyckliga med besked.
Alla fick vänta i kyrkan i nästan en halvtimme innan det ens gick att ta sig ut till Noemis farbrors bil. Han skulle skjutsa brudparet till Villa Balanza och fick sen åka i skytteltrafik mellan katedralen och restaurangen för att transportera gäster.
På Villa Balanza bjöds det på god mat, dans och trevlig stämning.
Giftaslystna tjejer i olika åldrar försökte fånga brudbuketten som Noemi kastade. Det blev ett kusinbarn på elva år som fick den.
Strax efter klockan 21 bröt alla upp. Noemis farbror skjutsade först hem mig och därefter Henrik och Noemi till hotellet. Allt hade gått bra och nu var de ordentligt gifta.
Söndag 10 juni
På söndagen firade katolikerna Corpus Christi, Jesu kött och blod. Eftersom jag inte hade inte några planer för dagen gick jag till katedralen. Det kunde vara intressant att se hur detta gick till. Den stora katedralen var formligen späckad med människor.
En hund hade letat sig in också.
Blomsterdekorationerna från dagen innan var fortfarande vackra och det var ju bra att kyrkan var fint utsmyckad en dag som denna. Det sjöngs många och vackra sånger till ackompanjemang av en enkel gitarr och det var mäktigt när hela församlingen stämde in. Jag stannade inte tills gudstjänsten var slut utan begav mig ut på stan igen. Här och där hade man satt upp små altare med levande ljus, blomsteruppsättningar, vin och bröd.
Gud gör sig påmind överallt. Han till och med välsignar speceriaffärer.
Efter gudstjänsten startade processionen genom stan. I spetsen gick korgossar och små vitklädda ”brudar” som strödde ut blomblad på gatorna.
Sedan kom prästen under sin tronhimmel och därefter följde en ändlös karavan av gamla och unga.
Följet gick från altare till altare och vid varje altare stannade man till medan prästen höll en liten mässa.
Mässan fick avbrytas en gång för att prästen överröstades av en sopbil.
Mitt emot Dona Dolores hus hade man satt upp ett altare. Prästen var tydligen på skämthumör för när han såg bröden som låg på altaret skrattade han och sa att även franskbröd fungerade som symbol för Christi kött.
I Dona Dolores hus finns en liten minibutik där man säljer drycker, godis och snacks av olika slag. Affärerna gick lysande denna dag för medan mässan pågick var det många som behövde köpa något att släcka törsten med i värmen.
Vid lunchtid gick jag till Villa Balanza och åt ”quesadillas”, tortillabröd fyllda med kycklingröra. Den här tallriken kostade 4,25 dollar och det var den värd.
Även här kunde man njuta av de vackra blomsteruppsättningarna från bröllopsfesten.
Himlen var alldeles klarblå och det var så hett ute att jag gick in på mitt rum och läste.
När jag gick ut ett par timmar senare var det en annan färg på himlen. De små stånden på stan packades ihop i all hast. Efter en liten stund kom det ett enormt skyfall.
Måndag den 11 juni
Fredrik fyllde sju år och jag missade hans födelsedag. Det var inget att göra åt men jag fick i alla fall prata med födelsedagsbarnet via Skype och gratulera honom.
Karilyn och jag såg en dokumentär om El Salvador under åren 1986 – 2006. Under dessa tjugo år har naturkatastroferna i det lilla landet avlöst varandra. Där har varit jordbävningar, jordskred, vulkanutbrott, översvämningar och en tsunami. Till råga på allt har man att tampas med marasgängen som anses vara de farligaste gängen i världen. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet i slutet av förra året är El Salvador ”världens mest våldsamma land med ett dödstal på 60 per 100.000 invånare. På Genevedeklarationens lista i oktober 2011 över ”The most violent countries” ligger El Salvador också i topp och så här står det i en artikel i worldnews.about.com:
”Top Murder Rates in the World”
The most densely populated country in Central America is rife with gangs, some controlling entire regions and armed with military-caliber weapons. The concentration of gangs in this reason has spiked with Mexico's war on drug cartels and the 1990s deportation of thousands of Salvadoran gang members from the United States. The U.S. State Department reports that extortion tactics have included grenade attacks on public transportation and businesses, indiscriminately killing residents including children. Its rate of 65 homicides per 100,000 people makes its crime rate three times higher than Mexico; even with the conflict in Iraq, in the years between 2004 and 2009 more people were killed per capita in El Salvador.”
I svenska tidningar skriver man sällan om detta men vad som händer i så små länder som El Salvador är kanske inte tillräckligt intressant.
Jag träffade Henrik och Noemi på torget. Fotografen kom dit och lämnade en CD med korten från bröllopet. Det var väl inte bättre kvalitet på dessa kort än på de jag tagit själv men fotografen hade kunnat gå runt både i kyrkan och på festen och ta kort där han ville.
Vi gick in på Pan Lilian där vi slog oss ner vid ett bord för att gå igenom hur man skulle gå tillväga för att ansöka om uppehållstillstånd i Sverige för Noemi. Det var många dokument som behövde anskaffas men Henrik och Noemi hade blivit experter på att besöka olika myndigheter i El Salvador så de skulle nog klara av detta också.
Som vanligt gick jag en runda på stan.
Skolbarnen var på hemväg.
En nyfödd kalv stod på ett lastbilsflak med sin mamma. De skulle tydligen transporteras någonstans.
Det började bli mörkt så det var dags för mig att gå hem till mitt rum.
Tisdag den 12 juni
Tiden går fort. Sista dagen för min vistelse i Suchitoto, i alla fall för denna gång, var inne. Efter dagens lektioner var det dags att ta adjö av min utmärkta lärare Karilyn, som grillat mig i de spanska verben och lite annan gramatik under totalt 40 timmar. Jag gick till ett internetcafé och gjorde klart alla bokningar inför resan till Guatemala och åt därefter lunch med Henrik och Noemi.
På eftermiddagen påbörjade vi Noemis webbansökan om uppehållstillstånd till Migrationsverket. Blanketterna, både på webben och i pappersform, finns endast på svenska och engelska, vilket är lite märkligt kan man tycka. Hur många sökande kan svenska redan innan de har kommit till Sverige? Man kan väl heller inte ta för givet att alla sökande kan engelska. Noemi talar bara spanska och hade absolut ingen möjlighet att göra en ansökan utan hjälp. Vi hjälptes åt alla tre och det tog över två timmar att fylla i hela formuläret och att scanna in de dokument som skulle bifogas. När sedan betalningen skulle göras upptäckte Henrik att han behövde ha sin dosa för att beloppet skulle kunna dras från hans Visakonto. Den låg hemma hos Noemi, minst en kvarts promenad i varje riktning om man gick i mycket rask takt. Vi hade ingen lust att börja om från början så Henrik fick ge sig iväg för att hämta dosan medan Noemi uträttade ärenden och jag höll ställningen vid datorn så att Noemis ansökan inte skulle avbrytas. Betalningen gick igenom och Noemi fick sitt kontrollnummer. Sen var det bara att vänta på steg 2 i proceduren.
Efter nästan tre timmar i värmen på ett internetcafé var vi alldeles färdiga men vi hade lovat att hälsa på hos Henriks första ”familj” i Suchitoto innan jag skulle resa därifrån. Vi köpte en fin tårta på Pan Lilian och begav oss till familjen. Där fick vi en trevlig timme tillsammans. Det var roligt att se att pappan nu var frisk. Han såg verkligen annorlunda ut än vid mitt besök hösten 2010. Hela familjen var med på bröllopsfesten men jag kände först inte igen honom då.
Därefter var det bara att ge sig hemåt och börja packa inför avresan dagen därpå.
Onsdag den 13 juni
Klockan 8.30 stod Sr. Hernandez bil och väntade utanför Dona Dolores hus. Han körde sen till Noemis hem för att hämta upp henne, Henrik samt Saul, Noemis yngre bror. Vid tiotiden blev vi avsläppta utanför Hotel Sheraton Presidente i San Salvador och fick checka in på rum 210, ett stort fint rum med två dubbelsängar och ett par fotöljer som kunde göras om till en säng. Det var gott om plats för fyra personer.
Till att börja med gick vi till Pullmantur, vägg i vägg med Sheraton Presidente, för att hämta våra bussbiljetter till Guatemala. Sen stod Metrocentro, Multiplaza och Gran Via på programmet, shopping för hela slanten alltså.
I det nyöppnade Starbucks i Multiplaza ville Henrik bjuda på kaffe.
Det är svårt att tro att man befinner sig i ett litet fattigt land när man är i stora, lyxiga köpcentra.
Kontrasterna är stora.
Efter dagens shoppingrunda väntade en välbehövlig välkomstdrink på hotellet.
Torsdag den 14 juni
Klockan ringde redan 04.45. Vi var tvungna att stiga upp tidigt för att alla skulle hinna göra sig iordning innan det var dags att bege sig till Pullmantur och checka in på bussen som skulle avgå klockan 06.45.
En frukost bestående av amerikanska pannkakor, juice och kaffe serverades ombord. Sen var det bara att sätta sig till rätta i våra bekväma säten på övervåningen och titta på landskapet utanför. Motorvägen mot gränsen var mycket bra.
Efter två timmars färd var vi framme vid gränsen mellan El Salvador och Guatemala. Där fick vi vänta i närmare 45 minuter innan alla formaliteter var avklarade. Medan bussen stod stilla kom alla valutaväxlarna och ville sälja sina tjänster. ”Cambio, cambio dolares quezales” ropade de. De fick inte många kunder från vår buss men i bussen brevid var det många som ville växla dollar mot quezales.
Bussen startade igen och vi hade kommit till Guatemala.
Efter en kort stund tog det stopp. På grund av ett vägbygge gick det bara att använda en körbana i taget. Ingen visste hur länge vi skulle få vänta, det kunde ta mellan 10 och 45 minuter sa bussvärdinnan. Det tog 45 långa minuter innan vi kunde fortsätta vår färd.
Man ser mycket från ett bussfönster. Äggen i bilen framför oss åkte säkrare än passagerarna.
Den beräknade tiden på fyra timmar mellan San Salvador och Guatemala City kom att överskridas med stor marginal. Drygt sex timmar tog det innan vi var framme och kunde checka in på Hotel Holiday Inn. Där hade vi bokat två dubbelrum, ett för kvinnorna och ett för männen. Vi gav oss snabbt ut på stan.
Vi tyckte alla att Guatemala City var väldigt annorlunda än San Salvador. Guatemala City är en mycket större stad. Den är grönare och klimatet är svalare. Staden känns mer modern med höga skyskrapor. Klottret är nästan obefintligt i Guatemala City och i San Salvador är det mycket omfattande. I Guatemala City såg vi knappt några vakter. I San Salvador finns det överallt vakter som oftast bär tre olika vapen. På kvällen vågade vi promenera till en restaurang för att äta middag. Det gjorde vi inte i San Salvador.
Fredag den 15 juni
Restaurangkedjan San Martin finns även i Guatemala. Vi gick dit och åt en god frukost och tog sedan en promenad till svenska ambassaden i Guatemala som inte låg långt ifrån vårt hotell. Det var bra för Noemi att få veta hur hon senare skulle ta sig till ambassaden på egen hand för en intervju, vilket är ett måste eftersom Sverige inte har någon ambassad i El Salvador. Från den våning där ambassaden ligger har man en fantastiskt fin utsikt över staden.
Efter besöket på ambassaden gick vi runt en stund i zon 10 som förmodligen är en av de bättre delarna i staden.
Det finns naturligtvis sämre områden i denna jättestad och att det finns fattiga människor såg vi även där vi var. Mitt i en körbana stod en ung kvinna med ett sovande barn på ryggen. Hon jonglerade med bollar när bilarna stannade för rött ljus. På så sätt fick hon in några slantar.
Mitt i en annan körbana stod en man och försökte sälja en liten hundvalp. Pojkar i 10 – 12årsåldern gick omkring med sina skoputsarlådor istället för att gå i skolan.
När det blev lunchdags var det nödvändigt att hitta en restaurang med TV för Henrik och Saul ville se fotbollsmatchen mellan Sverige och England. Taco Inn och mexikansk mat fick det bli.
Även de små skoputsarna tog sig ledigt en stund. De stod utanför restaurangen och tittade på TVn därinne.
Jag hade ingen lust att sitta där i ett par timmar så jag gick ut på en promenad på egen hand. Varenda restaurang jag passerade hade TV-utsändning från matchen och en stor publik. Matchen blev dock en besvikelse för alla svenskar.
Klockan 15 blev vi hämtade av en chaufför som skulle ta oss till Antigua de Guatemala, i höglandet nordväst om Guatemala City, en färd på cirka en timme. Bilen for fram i rasande fart och chauffören bytte filer snabbare än blixten. Framme i Antigua checkade vi in på Casa Antigua, ett trevligt litet hotell som fått mycket fina recensioner i Tripadvisor. Trädgården prunkade av vackra blommor
och våra tre rum var stora och fräscha. Det här är mitt "enkelrum".
I hjärtat av Antigua ligger Plaza Mayor, ett lummigt torg där det vimlar av turister och där stadens lokala befolkning samlas. Dit var det bara ett par minuters gångväg från vårt hotell.
Vi gick några varv runt torget med en vacker vulkan i bakgrunden.
Det var fredag och mitt i månaden och förmodligen löningsdags. Utanför banken ringlade en kö som aldrig tycktes ta slut.
På vägen till restaurangen där vi skulle äta middag stod ytterligare en man och försökte sälja en söt, liten valp. Det var den sista sa han och den såldes för ett bra pris. Jag hade gärna köpt den lilla valpen om jag bara hade kunnat ta den med till Sverige. Jag hoppas i alla fall att den fått en bra hem.
Lördag den 16 juni
För 5 dollar per man fick vi en enorm frukost på hotellet. Detta är bara hälften och det var omöjligt att äta upp allt.
Mätta och belåtna gick vi ut på stan igen. Antigua ligger verkligen vackert, omgiven av flera vulkaner.
I Antigua finns kolonialbyggnader från 1500-talet och man får inte bygga modernt. Där finns mängder av hantverksaffärer och marknader där man kan köpa vackra, hemvävda textilier, handgjorda smycken och andra föremål för en billig penning.
Några inköp fick det bli.
Vi gick ut och in i affärer och små marknader. Det är ett tidskrävande arbete att väva dukar och annat för hand men inkomsten är inte särskilt stor.
Vi strosade runt i den vackra staden, besökte några kyrkor
och tittade på folklivet.
I den här delen av landet har invånarna ett mer indianskt utseende än i Guatemala City och El Salvador. Många bär traditionella, mayaindianska kläder.
Det var alldeles lagom med drygt en dag i Antigua. Nu väntade nya äventyr.
Söndag den 17 juni
Vi hade bokat en heldagsutflykt med en lokal resebyrå för att komma till den berömda indianmarknaden i Chichicastenango. På vägen dit skulle vi även ta oss en titt på Lago Atitlán. Klockan 07.30 blev vi hämtade av vår chaufför tillika guide som kom i en minibuss. Ytterligare tre personer var med på turen, en dam från Madrid samt en kvinna från Florida och hennes brorson. De kom ursprungligen från Dominikanska Republiken. Efter utflykten skulle vi åka tillbaka till Guatemala City så våra väskor stuvades in i bilens bagageutrymme.
Under bilresan berättade vår guide en del om Guatemala. Turismen är en stor inkomstkälla för landet men den främsta exportvaran är kaffe. En stor del av exporten består av jordbruksprodukter. Tack vare den bördiga vulkanjorden och det gynnsamma klimatet kan man få tre till fyra skördar per år. Folket i Guatemala har en förhållandevis bra levnadsstandard. Visst finns det fattigdom, sa vår guide, men det finns ingen misär i landet.
Efter någon timmes färd åkte vi igenom staden Sololá som ligger på drygt tvåtusen meters höjd över havet. Majoriteten av stadens omkring 15.000 invånare bär handvävda, traditionella, kläder.
Långt, långt nere i dalen nedanför Sololá ligger den vackra Lago Atitlán omgiven av tre vulkaner. Sjön är i själva verket en krater fick vi veta. Det var meningen att vi skulle åka ända ner till sjön men regnoväder hade gjort vägen oframkomlig. Det gick i alla fall att åka ner till en utsiktsplattform där man kunde se ut över sjön. Vägen dit ner var otroligt brant.
Resan fortsatte och efter ytterligare någon timme var vi framme i Chichicastenango. Två gånger i veckan, torsdagar och söndagar, kommer Mayaindianer dit från byarna i bergen för att sälja sina hantverk.
Det är en otroligt färgfull marknad, proppfull av stånd med hantverk av olika slag.
Först gick vi in i den enorma frukt- och grönsaksmarknaden. Där var det en explosion av färger och allt såg mycket fint och fräscht ut.
Vårt sällskap på sju personer fick ett par egna ledsagare som skulle följa med oss under vårt besök på marknaden. Det var nog tur det för vi hade aldrig hittat rätt i marknadens alla labyrinter där ett myller av lokalinvånare och turister trängdes.
Varje mayaby har sina egna färger och mönster. Färgsprakande tyger, väskor, vävda dukar, broderade blusar, trä- och keramikföremål, allt var gjort för hand.
Den lilla babyn hade det mysigt och fick di medan mamman handlade.
Vår guide berättade att priserna inte var fasta och det förväntades att man skulle pruta, en konst som jag tycker är ganska svår. Det var spännande att gå och titta på alla vackra saker men samtidigt jobbigt att ha en armé av ihärdiga försäljare i alla åldrar hängade efter oss hack i häl. Ett ”no” räckte oftast inte. ”Jag har redan köpt tre dukar” sa jag. ”Du kan väl köpa en till. Du får ett bra pris” blev svaret.
I ena änden av marknaden ligger den 400 år gamla Iglesia de Santo Tomás. På trappan som leder upp till kyrkan satt floristerna
och där samlades turisterna.
När klockan blev ett på eftermiddagen började vi känna oss hungriga. En av våra ledsagare rekommenderade en restaurang som garanterat hade bra vatten. Vi gick dit tillsammans med damen från Madrid och hann inte mer än sätta oss till bords innan skyfallet kom. Regnet vräkte ner och människorna utanför sprang för att ta skydd.
Vi hade då haft en riktig tur som hann gå på marknaden innan det blev störtregn. Värre var det när vi skulle ta oss tillbaka till minibussen. På vägen dit sprang vi in i och ut ur små affärer för att inte bli dyblöta. Vi tittade på varorna för vi kunde ju inte bara stå i affärerna för att skydda oss mot regnet. Några inköp blev det på kuppen.
Det var dags att åka tillbaka till Guatemala City. Den slingriga, dubbelfiliga vägen var hal av regnet men vår chaufför körde lugnt i innerfilen. Längst bak i bilen satt Henrik, Noemi och Saul, alla utan säkerhetsbälten. I sätet framför dem låg den amerikanske mannen och sov. Framför honom satt damen från Madrid och jag. Vi hade midjebälten på oss. Den amerikanska kvinnan satt på passagerarsätet brevid chauffören. Plötsligt susade en bil förbi oss i ytterfilen. Föraren tappade kontroll över sitt fordon som for tvärs över vägen mitt framför oss och ut i naturen där det voltade och blev liggande upp och ner. Vi såg hela förloppet som gick blixtsnabbt. Föraren av den bakomvarande bilen i ytterfilen försökte bromsa men for med en stor smäll in i sidan på vår bil. Vår chaufför stannade bilen och ropade åt oss att hoppa ur. Han visste ju inte hur skadad vår bil blivit. Chockade men oskadda kom vi ut ur bilen som hade fått en stor, ful buckla i sidan. Många stannade sina bilar för att hjälpa till. Den voltade bilen såg alldeles intryckt ut så vi blev lättade när vi hörde att man hade fått ut den unge föraren som var skadad men som levde i alla fall. Man vill inte tänka på vad som hänt om hans bil i hög hastighet hade kört in i sidan på vår bil, där de flesta satt utan säkerhetsbälten. Kraftigt försenade kom vi tillbaka till Guatemala City vid 20-tiden.
Måndag den 18 juni
Henrik hade fått hög feber under natten och mådde riktigt dåligt. Som tur var kunde han sova på bussen som tog oss tillbaka till San Salvador. Efter proceduren vid gränsen var vi i El Salvador igen
och efter den fem timmar långa bussresan checkade vi in på Sheraton Presidente.
Henrik kände sig bättre efter sömn och ett par alvedon så vi tog en taxi till Metrocentro där vi åt lunch på San Martin och ägnade ett par timmar åt shopping.
Noemi och Saul gick iväg för att hämta bröllopsklänningen som varit på kemtvätt medan vi var i Guatemala. Klänningen skulle jag ta med i mitt bagage till Sverige. Det kostade 28 dollar att få den stora, tunga klänningen tvättad, en bråkdel mot vad det skulle ha kostat att låta tvätta den hemma i Sverige.
På kvällen blev Henrik sämre igen. Han frös och svettades om vartannat och hade en förfärlig smärta i magen. Jag packade väskorna inför hemresan.
Tisdag 19 juni och onsdag den 20 juni
Klockan 6 på tisdagsmorgonen lämnade jag hotellet och for ut till flygplatsen. Henrik var mycket sjuk så det var inte roligt att behöva åka hem men jag visste att Noemi skulle ta väl hand om honom.
Taca Airlines plan till Miami avgick i tid, likaså Lufthansaplanet från Miami till Frankfurt. Då mitt plan hade landat i Frankfurt tidigt på onsdagsmorgonen fick jag ett SMS från Henrik. Han hade fått åka bil till Suchitoto med en god vän till Saul och där hade han varit på sjukhuset två gånger för att han mådde så dåligt. Det togs prover och man misstänkte att han hade blivit matförgiftad. Henrik skrev också att inte hade fått betala någonting för sjukvården. Den var fri även för utlänningar. Tänk att ett litet, fattigt land som El Salvador kan ha en sådan service.
Vid 13-tiden samma dag blev jag hämtad på Arlanda av Anna.
En knapp vecka senare var Henrik tillbaka i Sverige. Han hade varit mycket sjuk hela tiden sedan jag åkt och hade fått uppsöka sjukhuset flera gånger. Nu hade han långsamt blivit bättre men direkt efter hemkomsten fick han åka till infektionskliniken på Karolinska där man tog prover. Efter en vecka fick han svaret. Det var denguefeber han hade haft, den milda varianten som man får första gången. Blir han biten av en denguemygga igen kan det bli riktigt allvarligt. Han kanske inte vågar säga "på återseende El Salvador".
