Efter en 9,5 timmar lång flygresa från Helsingfors landade vi i Osaka vid 10-tiden på morgonen. Vi var sjutton personer från Sverige som under 13 dagar skulle göra en rundresa i södra Japan. Vår guide, Kazuki, väntade på oss i ankomsthallen. Han visade oss vägen till en buss som skulle ta oss de cirka tre milen till en av Japans forna huvudstäder, Nara. Besöket i Nara inleddes med en gemensam lunch på en populär restaurang som hette Edogawa. Där satt vi på golvet med fötterna i ett "dike" och blev serverade japanska specialiteter. Det kan inte vara lätt att vara servitris på en sådan restaurang.
Det rådde delade meningar om vad vi tyckte om maten men vi var i alla fall inte hungriga när vi gav oss ut på promenad i Naras parker. I Naraparken strövade över tusen hjortar omkring, men vi tyckte nog att de såg ut som rådjur. Djuren är visserligen vilda men det var inget problem att klappa dem.
Naraparken var full av besökare men det var desto lugnare i Yoshikien Garden. Trädgården var otroligt vacker i november när lövträden bytte färg och bjöd på skiftningar i rött och orange.
En berömd attraktion i Nara är Todaiji-templet som är världens största träbyggnad. Templet finns på UNESCO:s världsarvslista.
Inne i templet finns en gigantisk Buddafigur i brons, 16 meter hög och med en vikt på 437 ton. Den lär vara den största i sitt slag i världen.
Vi fortsatte promenaden mot vårt hotell medan vi njöt av Naras underbart vackra parker.
När det var dags att gå ut och äta middag öste regnet ner. Då kom hotellets stora låneparaplyer väl till pass. Med hjälp av Kazuki hittade väninnan Agneta och jag till en liten restaurang där man kunde äta annat än japanska "delikatesser". Det fick bli en omelett med ris inuti och ketchup ovanpå, en rätt som vi skulle komma att äta flera gånger under vår vistelse i Japan.
Lördag 10 november
Vi steg upp redan halv sju för en timme senare skulle vi bli upphämtade av en buss som skulle köra oss till en annan av Japans tidigare huvudstäder, Kyoto. Busschauffören hade dock missförstått instruktionerna så vi fick vänta en halvtimme innan han hittade till vårt hotell. På plats var däremot några hjortar som letade efter något ätbart mellan husen.
Till slut kom vi i alla fall iväg. Under resan mot Kyoto gjorde vi ett stopp vid Miho-museet, en fantastisk byggnad som ligger i ett naturreservat. Färgprakten var enorm.
Större delen av byggnaden ligger under jord och för att komma in i museet måste man gå genom en lång tunnel som är insprängd i berget. För de som inte vill gå till fots finns det transportservice.
Museet innehåller en stor samling konstskatter från bland annat Egypten, Grekland, Rom och Persien. Själva byggnaden i sig var minst lika imponerande. Efter rundvandringen smakade det bra med en fika i museets kafeteria.
Tidiga eftermiddagen kom vi fram till Daiwa Roynet Hotel i Kyoto med en mycket smakfull reception. På det hotellet skulle vi bo i tre nätter.
Efter att ha lämnat väskorna på våra rum gav vi oss iväg till Kyotos mest välkända kvarter, Gion. Där finns en mycket välbesökt helgedom, Yasaka Shrine. Vi gick uppför trapporna och in genom den röda porten.
Turister trängdes med lördagsfirande lokalinvånare.
Framför själva huvudhelgedomen köade folk för att dra i de hängande repen med klockor som ringde. Därefter bugade de.
Gion-distriktet är även hemvist åt stadens geishor. Vi hoppades på att få se en äkta geisha där vi promenerade omkring i de trånga gränderna med gamla trähus och små tehus med färgglada lyktor.
Det fick vi inte men under promenaden mötte vi många damer klädda i färgsprakande kimonos.
De som inte har en egen kimono kan hyra en sådan. Ett populärt nöje en lördagseftermiddag är att ta en tur i en rickshaw. Studenter extraknäcker genom att dra sådana. Det måste vara ett riktigt slavgöra.
Idag finns det omkring tusen verksamma geishor i Japan. En geisha är inte prostituerad utan är en kvinnlig underhållare på privata middagar och fester. Av Kazuki fick vi veta att det tar upp till fem år att utbilda sig till att bli en fullvärdig geisha. I femtonårsåldern kan flickor välja att bli lärling, maiko, i ett geishahus. De får då bland annat lära sig japansk sång och dans, att spela traditionella instrument, arrangera blommor och allt som ingår i en traditionell japansk te-ceremoni. Geishor är välrespekterade men så länge de utövar detta yrke får de inte gifta sig. Däremot är det märkligt nog tillåtet att ha en pojkvän och till och med skaffa barn.
Efter att ha letat länge och väl innan vi hittade en restaurang där vi ville äta var vi tillbaka på hotellrummet. Nog för att vi visste att hotellrummen i Japan är mycket små men man kunde inte låta bli att undra varför sängarna behövde vara så breda i ett så litet utrymme. Nu fick vi verkligen pussla för att få plats med resväskorna.
Söndag 11 november
I Kyoto och dess utkanter finns fler än tusen buddhistiska tempel. Ett av dessa tempel är Tenryuji några kilometer utanför Kyoto. Vi tog pendeltåget till Arashiyama och gick sedan till fots den korta vägen till templet.
Inne i templet var en besökande zenbuddistisk munk försjunken i recitation.
Templet är omgivet av en mycket naturskön trädgård anlagd på 1300-talet.
Där vandrade vi omkring och beundrade färgexplosionen av höstlöv. Via en stig som slingrade sig genom den intilliggande gröna bambuskogen
kom vi fram till ytterligare en vacker trädgård, anlagd på 1900-talet av en berömd japansk skådespelare. Höstens färger var överväldigande.
Från villan han hade byggt uppe på berget var det en makalös utsikt över dalen. I en liten del av trädgården slog vi oss ner. Där blev vi bjudna på en skål med grönt te och en sötsak av något slag. Det var ju intressant men jag kan inte säga att det var särskilt gott.
Vår vandring fortsatte längs Kiyotakifloden. På floden passerade drakbåtar med dansande "geishor" ombord.
Det var fullt med folk längs flodstranden så vi fick snirkla oss fram. Vi följde floden tills vi kom fram till byn Takao. Där var det tänkt att vi skulle äta lunch men i folkmyllret var det omöjligt att hitta en restaurang med ett ledigt bord.
För att stilla hungern åt vi grillade räkor som vi köpte i ett stånd. Sen hade vi turen att hitta ett litet kafé där vi kunde slå oss ner. God glass till efterrätt var inte så dumt.
Fushimi Inari Shrine är en av Japans främsta helgedomar, tillägnad Inari, gudinnan för ris och välgång. I utländska reportage om Japan finns denna helgedom nästan alltid med och det är lätt att förstå. Det är ett mycket imponerande byggnadsverk som inte liknar något annat.
Helgedomen är byggd vid foten av ett berg och en arkad av tiotusen portar leder upp till toppen.
Varje port har donerats av ett företag eller en privatperson och på baksidan av varje port är donatorns namn ingraverat.
Sena eftermiddagen en helgdag var inte den bästa tiden att besöka helgedomen. Vi fick trängas med tusentals andra som också ville uppåt genom de rödmålade portarna men ju längre upp vi kom på berget desto glesare med besökare blev det. Till att börja med gick hela vår grupp uppför i samlad tropp men efter cirka en halvtimmes vandring ville några vila. Jag fortsatte uppåt för jag ville absolut komma upp till toppen. Efter varje krök trodde jag att jag var där men nya arkader och trappsteg dök upp. Till slut kom jag till en plattform där jag inte såg flera arkader och trodde då att jag hade kommit längst upp.
Senare visade det sig att så inte var fallet. Det fanns ytterligare trappor och arkader vid sidan om plattformen och det hade jag missat. Då hade jag redan kommit ner så det var inget att göra åt saken. Det fanns inte tid att göra om promenaden. Den kändes i alla fall i benen dagen efter.
Från Inari-stationen tog vi pendeltåget tillbaka till Kyoto. Utanför stationshuset var det dansuppvisning. Olika grupper av ungdomar framförde sina danser. Vi stod en stund och tittade men vi hade andra planer för kvällen så vi kunde inte se hela programmet.
Efter en snabb middag tog vi en taxi tillbaka till Gion. I Gion Corner uppträder maikos och en sådan föreställning ville vi se.
Måndag 12 november
Den här dagen besökte vi några fler av Kyotos otaliga sevärdheter. Första punkten på dagordningen var stenträdgården vid templet Ryoanji. Den består av ett rektangulärt område med vitt grus och innehåller femton stenar i olika storlekar som omges av mossa. Från vilken vinkel man än betraktar stenträdgården så är det alltid en sten som är dold.
Efter att ha strosat runt i området en stund fortsatte vi till nästa sevärdhet, Den Gyllene Paviljongen, som lär vara det mest populära templet i Kyoto. Templet byggdes på 1300-talet men brann ner till grunden 1950 då en psykiskt sjuk munk tände eld på det. Några år senare byggdes det upp igen. Fasaden är täckt i bladguld, vilket gör att det speglas så vackert i dammen intill.
Efter lunchen hoppade vi på en buss som tog oss till Nijoborgen som en den förste shogunen lät uppföra i början av 1600-talet. Nijoborgen är känd för sina knarrande golvplankor, så kallade näktergalsgolv. Genom att konstruera golven på det sättet kunde shogunen och hans samurajer varnas för annalkande fiender. Fortfarande, efter 400 år, ger golven ljud ifrån sig när man kliver på dem. Borgen innehåller också vackra konsthantverk men det var inte tillåtet att fotografera.
Större delen av dagen hade vi inga gemensamma aktiviteter. Väninnan Agneta och jag beslöt oss för att se oss omkring i kvarteren nära vårt hotell som låg ett stenkast från Kyotos stora, moderna tågstation.
Kyoto är en liten stad jämfört med Tokyo men bostadshusen ligger tätt, tätt, några alldeles intill järnvägsstationen.
Små, smala gator med hängande elledningar var en vanlig syn.
Annars var det mest stora, moderna byggnader i betong och glas i området kring järnvägsstationen och vårt hotell. Volontärer såg till att det var rent och snyggt på gatorna.
Vi föredrog att strosa runt i Gion-distriktet med dess gamla byggnader och mytomspunna gränder så vi beslöt oss för att ta en taxi dit. Kytos taxibilar hade överdrag av vitt spetstyg på sätena.
Chauffören släppte av oss i närheten av Gion Corner. Vi hade inte väntat oss att få se så många unga kvinnor i färgsprakande kimonos på en tisdagseftermiddag.
De flesta kvinnorna trippade fram i "flip-flops" som de hade på fötterna men träskor som dessa fanns också till försäljning. Vi kunde inte låta bli att undra över hur det var möjligt att ta sig fram med sådana skor på fötterna.
Visst var det praktiskt att bo intill järnvägsstationen men den här delen av Kyoto var mycket mysigare.
Till slut fick vi i alla fall ta farväl av Gion och återvända till vårt hotell. Jag hade gärna stannat lite till i Kyoto för där fanns så mycket mer att upptäcka. På kvällen skulle hela gruppen ta snabbtåget Shinkansen till en annan av Japans historiska städer, Hiroshima, där nya upplevelser väntade. Shinkansen är Japans höghastighetståg som går med en fart av 320 kilometer i timmen. Japanska tåg är mycket punktliga och avgår på sekunden. Genomsnittlig försening lär vara cirka 20 sekunder per år.
Resan till Hiroshima tog knappa två timmar inklusive tågbyte i Osaka. Det var inte många minuters marginal mellan bytet av tåg men vi hann tack vare vår duktige reseledare och genom att vi inte hade några väskor att släpa på. Vårt huvudbagage hade skickats i förväg till Kanazawa så vi hade bara packat ner det nödvändigaste för ett par nätter i ryggsäckar eller andra små väskor.
Onsdag 14 november
Hiroshima med omkring 1.300.000 invånare var en trevlig stad. Staden är ju mest känd för atombomben som USA fällde där den 6 augusti 1945. Vi skulle dock börja dagen med att besöka en annan av Hiroshimas stora sevärdheter, ön Miyajima. Dit tog vi oss med pendeltåg och färja. Den röda porten, byggd på stolpar ute i vattnet, ansågs vara gränsen mellan andarnas och människornas värld.
Tidigare fick inte vanliga människor gå iland på den heliga marken.
Numera är ön ett populärt utflyktsmål.
Brudpar låter sig gärna fotograferas med den röda porten som bakgrund.
Tidigare fick inte vanliga människor gå iland på den heliga marken.
Numera är ön ett populärt utflyktsmål.
Brudpar låter sig gärna fotograferas med den röda porten som bakgrund.
Innan man går in i helgedomen bör man skölja händer och mun med rent vatten.
Torsdag 15 november
Resan med Shinkansen och ett lokaltåg till Kanazawa, som ligger på Japans västkust och gränsar till de japanska alperna, tog ungefär fem timmar.
Kanazawas järnvägsstation med sin spännande arkitektur var en sevärdhet i sig.
Efter ankomsten begav vi oss till 21st Century Museum of Contemporary Art som innehöll spännande installationer av olika slag. Den främsta sevärdheten var poolen som såg ut att vara en helt vanlig pool tills man upptäckte folk som gick omkring på botten, torra och med kläderna på.
Att vandra runt i Fredsparken som är tillägnad världsfreden ger tid till eftertanke. Ruinen som står kvar är den enda byggnaden som inte helt jämnades med marken när atombomben föll.
Barnfredsmonumentet är ett monument för fred och för att hedra de tusentals barnoffren. Skolbarn turas om att slå på den stora fredsklockan i brons.
I parken brinner en evig eld som ska släckas först när hela världen är fri från kärnvapen.
Barnfredsmonumentet är ett monument för fred och för att hedra de tusentals barnoffren. Skolbarn turas om att slå på den stora fredsklockan i brons.
I parken brinner en evig eld som ska släckas först när hela världen är fri från kärnvapen.
Inne i detta monument finns en stenkista med namnen på alla som omkom när bomben föll.
Många skolbarn var på besök i Fredsparken för att lära sig historien.
Resan med Shinkansen och ett lokaltåg till Kanazawa, som ligger på Japans västkust och gränsar till de japanska alperna, tog ungefär fem timmar.
Kanazawas järnvägsstation med sin spännande arkitektur var en sevärdhet i sig.
Efter ankomsten begav vi oss till 21st Century Museum of Contemporary Art som innehöll spännande installationer av olika slag. Den främsta sevärdheten var poolen som såg ut att vara en helt vanlig pool tills man upptäckte folk som gick omkring på botten, torra och med kläderna på.
Förutom alla konstverk så innehöll museet ett mycket trevlig kafé där vi slog oss ner en stund.
Vi hann precis komma in i ett samurajhus, som numera är ett museum, innan det stängde för kvällen.
Något som Agneta och jag inte lärde oss att uppskatta i Japan var maten. Annars är ju Japan känt för att ha mat i världsklass. Vi försökte hitta restauranger där man serverade italiensk mat eller där vi kunde hitta kycklingrätter. Den här kvällen satt vi på en mindre restaurang (där man till vår förvåning fick röka) och beställde kyckling i vanlig ordning. In kom varsin tallrik med fyra kycklingbitar utan vare sig ris, grönsaker eller något annat. Vi fick plastgafflar att äta med. Med en kycklingbit spetsad på gaffeln försökte jag ta en tugga men kycklingbiten ville inte medverka. Den for i golvet och hamnade under bordet. Ja det var bara att ta det väldigt försiktigt med de tre som låg kvar. Det smakade gott men mätta blev vi inte. Vi köpte varsin liten yoghurt och en banan på en Seven Eleven-butik nära hotellet. Det fick bli vår efterrätt på rummet.
Fredag 16 november
Kenroku-en lär vara en av Japans vackraste trädgårdar. Det är inte svårt att hålla med. Trädgården var otroligt praktfull och så här års en fullkomlig färgexplosion av höstlöv.
Kanazawa är en mycket trevlig stad som klarade sig intakt under andra världskriget.
Därför finns många förkrigsmiljöer bevarade. Inom promenadavstånd från museet låg de gamla samurajkvarteren.
Vi hann precis komma in i ett samurajhus, som numera är ett museum, innan det stängde för kvällen.
Något som Agneta och jag inte lärde oss att uppskatta i Japan var maten. Annars är ju Japan känt för att ha mat i världsklass. Vi försökte hitta restauranger där man serverade italiensk mat eller där vi kunde hitta kycklingrätter. Den här kvällen satt vi på en mindre restaurang (där man till vår förvåning fick röka) och beställde kyckling i vanlig ordning. In kom varsin tallrik med fyra kycklingbitar utan vare sig ris, grönsaker eller något annat. Vi fick plastgafflar att äta med. Med en kycklingbit spetsad på gaffeln försökte jag ta en tugga men kycklingbiten ville inte medverka. Den for i golvet och hamnade under bordet. Ja det var bara att ta det väldigt försiktigt med de tre som låg kvar. Det smakade gott men mätta blev vi inte. Vi köpte varsin liten yoghurt och en banan på en Seven Eleven-butik nära hotellet. Det fick bli vår efterrätt på rummet.
Kenroku-en lär vara en av Japans vackraste trädgårdar. Det är inte svårt att hålla med. Trädgården var otroligt praktfull och så här års en fullkomlig färgexplosion av höstlöv.
Vi promenerade runt de slingrande stigarna och beundrade vackra träd, stenar, dammar och fontäner.
Vi hade redan tidigare upptäckt att man sällan har gräsmattor i japanska trädgårdar. I stället har man mossa, något som vi helst inte vill ha i våra trädgårdar, men det var riktigt fint. Ett japanskt par blev fotograferade mitt i färgprakten.
Under vintern faller stora mängder snö i Kanazawa. För att stötta trädens grenar mot snöfallen sätter man upp en konformad repkonstruktion över träden.
En japansk teceremoni är en lugn och stilla stund som syftar till att uppleva inre frid och stillhet. Via stenar gick vi in i ett tehus i tysthet för att lugna sinnena.
Kimonoklädda damer hälsade oss välkomna.
Det är en speciell ritual som ska följas när det knallgröna teet ska vispas. Vi fick en demonstration.
Även i Kanazawa finns det en levande geishakultur. Det hade varit spännande om en geisha hade dykt upp när vi promenerade runt bland de gamla låga trähusen.
Lördag 17 november
En annan av kvinnorna gled tyst fram över golvet och serverade oss te som vi fick dricka ur vackra skålar.
Vi styrde vi stegen mot Omicho-marknaden. Där fanns livsmedel av alla möjliga slag men framförallt fisk och skaldjur.
Där fanns också några små stånd där kan kunde köpa något att äta men vi lyckades inte hitta något som vi var sugna på. Det fick bli varsin yoghurt och en banan till lunch.
Även i Kanazawa finns det en levande geishakultur. Det hade varit spännande om en geisha hade dykt upp när vi promenerade runt bland de gamla låga trähusen.
Kanasawa är känt för sin bladguldstillverkning. Det är en lång process innan guldet har bankats ner till ark med en tjocklek på 1/10.000 millimeter.
Vi blev bjudna på te med guldbitar i.
Även besökstoaletten var överdragen med bladguld.
Lördag 17 november
Vi åkte tåg i drygt fyra timmar till Odawara. Där väntade en buss som skulle ta oss till Isawa. På vägen dit skulle vi besöka ett museum, Itchiku Kubota Art Museum. I närheten av museet pågick en festival där man firade höstlövsskiftningen, vilket gjorde att det var väldigt mycket folk i farten.
Vår buss hamnade i en lång bilkö så det dröjde länge innan vi kom fram. Det var ändå väl värt resan. Bara ingången genom den japanska trädgården var imponerande.
Museet innehåller ett tjugotal otroligt vackra kimonos, alla skapade av en och samme man, Itchiku Kubota. Det här var verkligen textilkonst på mycket hög nivå. En del kimonos bildade landskap. Bland annat var Mont Fuji invävt i några av dem. Tyvärr så fick man inte fotografera de fantastiska skapelserna. När vi åkte därifrån såg vi Mount Fuji på håll. Det är Japans högsta berg vars topp är belägen 3776 meter över havet.
I Isawa bodde vi en natt på ett ryokan, ett traditionellt japanskt värdshus. Innanför dörren till vårt rum stod innetofflor uppradade. Vi tog dem på oss och såg oss omkring. Golvet var täckt av en matta gjord av risstrå (en tatami). Bakom en skjutdörr, tillverkad av tunt rispapper, fanns ett lågt bord med stolar utan ben. På bordet stod en tekanna och några tekoppar. Allt var mycket fräscht och fint men det fanns ingen säng.
I ett skåp låg bomullsrockar, något slags västar, strumpor samt handdukar. Dessa kläder skulle vi ha på oss under vår vistelse.
På toaletten fanns speciella tofflor som skulle användas vid besök där. Ryokaner är ofta belägna i närheten av varma källor, s.k. onsen. På vårt ryokan fanns det pooler både inomhus och utomhus som var uppvärmda av de varma källorna. Det fanns en badavdelning för kvinnor en för män. Vi bytte om och begav oss till badavdelningen.
Vår buss hamnade i en lång bilkö så det dröjde länge innan vi kom fram. Det var ändå väl värt resan. Bara ingången genom den japanska trädgården var imponerande.
Museet innehåller ett tjugotal otroligt vackra kimonos, alla skapade av en och samme man, Itchiku Kubota. Det här var verkligen textilkonst på mycket hög nivå. En del kimonos bildade landskap. Bland annat var Mont Fuji invävt i några av dem. Tyvärr så fick man inte fotografera de fantastiska skapelserna. När vi åkte därifrån såg vi Mount Fuji på håll. Det är Japans högsta berg vars topp är belägen 3776 meter över havet.
I Isawa bodde vi en natt på ett ryokan, ett traditionellt japanskt värdshus. Innanför dörren till vårt rum stod innetofflor uppradade. Vi tog dem på oss och såg oss omkring. Golvet var täckt av en matta gjord av risstrå (en tatami). Bakom en skjutdörr, tillverkad av tunt rispapper, fanns ett lågt bord med stolar utan ben. På bordet stod en tekanna och några tekoppar. Allt var mycket fräscht och fint men det fanns ingen säng.
I ett skåp låg bomullsrockar, något slags västar, strumpor samt handdukar. Dessa kläder skulle vi ha på oss under vår vistelse.
På toaletten fanns speciella tofflor som skulle användas vid besök där. Ryokaner är ofta belägna i närheten av varma källor, s.k. onsen. På vårt ryokan fanns det pooler både inomhus och utomhus som var uppvärmda av de varma källorna. Det fanns en badavdelning för kvinnor en för män. Vi bytte om och begav oss till badavdelningen.
I omklädningsrummet fanns det korgar där vi skulle lägga våra rockar och sedan gick vi nakna in i ett badrum. Längs ena väggen stod pallar där man skulle sitta medan man tvättade sig med vatten som man tappat upp i en balja. När man var ordentligt ren fick man kliva ner i den låga poolen där vattnet var minst 40 grader varmt. Först tyckte jag att det var alldeles för varmt men så småningom började det kännas riktigt skönt. Utomhus var det mörkt och kallt men det var väldigt behagligt att ligga i det varma vattnet och titta upp mot stjärnorna. Naturligtvis fick man inte fotografera i badavdelningen så detta foto har jag lånat.
Vi klädde på oss våra rockar igen och tog oss till matsalen där hela vår grupp skulle äta en gemensam middag.
Vi slog oss ner vid vackert dukade bord där det stod en mängd eleganta små skålar som innehöll japanska specialiteter.
Först när vi kom tillbaka till vårt rum efter middagen upptäckte jag att jag hela tiden gått omkring med toatofflorna på fötterna. Medan vi åt hade det bäddats åt oss på golvet. Stora madrasser hade rullats ut intill det låga bordet.
Jag fick senare höra att många hade sovit gott på det hårda golvet men själv hade jag mest varit vaken under natten.
Söndag 18 november
Vi gick upp tidigt för att hinna njuta av ett varmt bad ytterligare en gång innan frukost. Sen var det dags att packa ihop. En buss körde oss till tågstationen varifrån vi tog tåget till den sista anhalten på denna resa, Tokyo, som lär vara världens största stad med 35 miljoner invånare inklusive förstäderna. Det dröjde inte länge innan Tokyos förstäder började dyka upp. Byggnad efter byggnad med bostäder som låg alldeles intill tågspåren swischade förbi.
Vid lunchtid kom vi fram till Shinjuku-stationen, världens mest trafikerade tågstation där 3,5 miljoner människor passerar dagligen. Vårt hotell, Shinjuku Washington Hotel, låg på promenadavstånd från tågstationen men det var många, långa gångar och en massa trappor att passera innan man kom fram.
Våra väskor stod i hotellets reception och väntade på oss. Liksom på övriga hotell vi bott på fanns det knappt någon plats där vi kunde ha våra resväskor. I Tokyo finns det något som heter kapselhotell. På sådana "hotell" brukar japanska affärsmän övernatta när de missat sista tåget hem. Man får en egen "kapsel" att sova i samt ett skåp där man kan låsa in sina tillhörigheter. Vårt hotellrum var väl snäppet större. Det gick inte att öppna resväskorna någonstans förutom på sängarna men där skulle vi ju sova.
På eftermiddagen åkte vi med ett förarlöst tåg ut till den konstgjorda ön Odaiba.
Vi hade tagit plats längst fram i vagnen och var redo med kameran när vi såg regnbågsbron närma sig.
På ön finns många hypermoderna byggnader.
Vi hade tagit plats längst fram i vagnen och var redo med kameran när vi såg regnbågsbron närma sig.
På ön finns många hypermoderna byggnader.
Här huserar det japanska TV-bolaget Fuji.
Måndag 19 november
Hotellets frukostmatsal låg på en av de översta våningarna. Vi gick den långa korridoren fram till hissarna.
Utanför matsalen fick vi vänta tills det blev ett ledigt bord men där hade vi tur. Sämre utsikt kan man ha när man äter frukost.
Vi stannade på hotellet tills den värsta morgonrusningen var över innan vi gav oss ut för att upptäcka andra delar av jättestaden. Först på programmet stod stadsdelen Ueno i östra Tokyo dit vi tog oss med pendeltåg. I väntan på att ett tåg ska komma in på stationen står folk på kö. I Japan är det ingen som tränger sig.
Där finns en frihetsgudinna i miniatyr
och ett av världens största pariserhjul.
Där finns också bostäder, butiker och turistattraktioner av olika slag. Vi gick runt på ön tills det blev mörkt. Regnbågsbron var vackert upplyst på kvällen.
Måndag 19 november
Hotellets frukostmatsal låg på en av de översta våningarna. Vi gick den långa korridoren fram till hissarna.
Utanför matsalen fick vi vänta tills det blev ett ledigt bord men där hade vi tur. Sämre utsikt kan man ha när man äter frukost.
Vi stannade på hotellet tills den värsta morgonrusningen var över innan vi gav oss ut för att upptäcka andra delar av jättestaden. Först på programmet stod stadsdelen Ueno i östra Tokyo dit vi tog oss med pendeltåg. I väntan på att ett tåg ska komma in på stationen står folk på kö. I Japan är det ingen som tränger sig.
Den stora parken i Ueno var som en oas i jättestaden med vackert höstlövverk längs den trädkantade gatan. I parken var det väldigt glest med folk på måndagsmorgonen men den är en populär plats på helgerna.
Den trogne hunden har även fått en ingång till stationen uppkallad efter sig.
I området Okachimachi var det desto livligare.
Tågstationen Marunochi ligger i närheten av kejsarfamiljens palats. Den här ingången till stationen får endast användas av kejsaren.
Efter lunch fortsatte vi vår stadsvandring i Tokyo. Utanför stationen Shibuya finns en staty av den världsberömde hunden Hachiko. Statyn står precis på den plats där hunden i åratal satt och väntade på sin avlidne husse.
Den trogne hunden har även fått en ingång till stationen uppkallad efter sig.
I Shibuya finns Tokyos mest berömda korsning, Sukuranburu Shibuya Crossing, från vilken tre stora affärsgator löper. En scen ur filmen "Lost in Translation" spelades in där.
Från 45:e våningen såg vi ner på de andra skyskraporna i stadsdelen.
Tisdag 20 november
Dagen var programfri så vi kunde ägna oss åt det vi ville. Vi tänkte handla några presenter att ta med hem. Två stora varuhus låg på promenadavstånd från vårt hotell men de hade inte öppnat för dagen när vi var färdiga att gå ut. Vi gick på upptäcktsfärd i de närmaste kvarteren medan vi väntade. I Tokyo är det inte tillåtet att gå på trottoaren och röka. Är man sugen på en cigarett så får man leta upp en rökruta. Vi stod en stund och kikade in i en sådan. Efter rökpausen var det flera som satte på sig munskyddet när de gick ut på trottoaren igen.
När varuhuset Keio öppnade var vi några av de första som steg in genom dörrarna. Alla expediter stod på led framför sina respektive montrar och bugade för oss kunder som kom in. Likadant var det när vi åkte uppför rulltrappan. Vi hade ju för längesen märkt att japaner är mycket artiga men detta hade vi inte väntat oss. Av Kazuki hade vi fått veta att japaner har väldigt svårt för att säga nej. Enligt honom finns det sexton olika sätt att säga nej på utan att använda själva ordet nej.
Att hitta presenter var inte det lättaste, särskilt som vi hade fått beställningar hemifrån. Japaner är väldigt dåliga på att prata engelska och då var det svårt att beskriva vad man ville ha. En annan sak som förvånade oss är att man i detta ultramoderna land sällan kan betala med kort. Det var kontanter som gällde både i affärer och på restauranger.
Innan vi gick ut på gatan igen hann vi med att åka upp till varuhusets stora takterrass och titta på utsikten därifrån.
Vid 13-tiden var vi tillbaka på hotellet där vi hade bestämt möte med en bekant till mig, Kyoko, som jag första gången hade träffat i El Salvador och vid ett senare tillfälle även i Stockholm. Hon tog oss med till en japansk restaurang med kyckling på menyn. Vi bad att få varsin kniv och gaffel men denna restaurang hade inga knivar och bara en enda gaffel. Den fick Agneta och själv fick jag äta kycklingen med händerna och riset med en sked som fanns till hands. Medan vi åt passade vi på att fråga Kyoko om det stämde att japanska pensionärer har så dålig pension att de begår brott för att hamna i fängelse. Ja så är det, fick vi veta men det märktes att hon inte var bekväm med frågan. Många pensionärer, särskilt kvinnor, begår småbrott som snatteri för att få mat och tak över huvudet i ett fängelse.
Efter lunchen tog vi tunnelbanan till Tokyo Skytree, som med sina 634 meter är Tokyos högsta byggnad. Tokyo har ett av världens största tunnelbanesystem. Där vågade vi oss inte ge oss ut på egen hand. Kyoko hade inte besökt Tokyo Skytree tidigare så det utflyktsmålet passade bra för oss alla tre.
Onsdag 21 november
Vi tog oss tillbaka till Shinjuku där vi avslutade dagen med att promenera fram till Tokyos stadshus som låg mitt emot vårt hotell.
Det var helt gratis att åka upp i skyskrapan som är designad så att den liknar ett datachips.
Från 45:e våningen såg vi ner på de andra skyskraporna i stadsdelen.
Tisdag 20 november
Dagen var programfri så vi kunde ägna oss åt det vi ville. Vi tänkte handla några presenter att ta med hem. Två stora varuhus låg på promenadavstånd från vårt hotell men de hade inte öppnat för dagen när vi var färdiga att gå ut. Vi gick på upptäcktsfärd i de närmaste kvarteren medan vi väntade. I Tokyo är det inte tillåtet att gå på trottoaren och röka. Är man sugen på en cigarett så får man leta upp en rökruta. Vi stod en stund och kikade in i en sådan. Efter rökpausen var det flera som satte på sig munskyddet när de gick ut på trottoaren igen.
När varuhuset Keio öppnade var vi några av de första som steg in genom dörrarna. Alla expediter stod på led framför sina respektive montrar och bugade för oss kunder som kom in. Likadant var det när vi åkte uppför rulltrappan. Vi hade ju för längesen märkt att japaner är mycket artiga men detta hade vi inte väntat oss. Av Kazuki hade vi fått veta att japaner har väldigt svårt för att säga nej. Enligt honom finns det sexton olika sätt att säga nej på utan att använda själva ordet nej.
Att hitta presenter var inte det lättaste, särskilt som vi hade fått beställningar hemifrån. Japaner är väldigt dåliga på att prata engelska och då var det svårt att beskriva vad man ville ha. En annan sak som förvånade oss är att man i detta ultramoderna land sällan kan betala med kort. Det var kontanter som gällde både i affärer och på restauranger.
Innan vi gick ut på gatan igen hann vi med att åka upp till varuhusets stora takterrass och titta på utsikten därifrån.
Vid 13-tiden var vi tillbaka på hotellet där vi hade bestämt möte med en bekant till mig, Kyoko, som jag första gången hade träffat i El Salvador och vid ett senare tillfälle även i Stockholm. Hon tog oss med till en japansk restaurang med kyckling på menyn. Vi bad att få varsin kniv och gaffel men denna restaurang hade inga knivar och bara en enda gaffel. Den fick Agneta och själv fick jag äta kycklingen med händerna och riset med en sked som fanns till hands. Medan vi åt passade vi på att fråga Kyoko om det stämde att japanska pensionärer har så dålig pension att de begår brott för att hamna i fängelse. Ja så är det, fick vi veta men det märktes att hon inte var bekväm med frågan. Många pensionärer, särskilt kvinnor, begår småbrott som snatteri för att få mat och tak över huvudet i ett fängelse.
Efter lunchen tog vi tunnelbanan till Tokyo Skytree, som med sina 634 meter är Tokyos högsta byggnad. Tokyo har ett av världens största tunnelbanesystem. Där vågade vi oss inte ge oss ut på egen hand. Kyoko hade inte besökt Tokyo Skytree tidigare så det utflyktsmålet passade bra för oss alla tre.
I området framför tornet var tomtarna redan på plats.
Det var en lång kö till biljettluckorna men det gick förvånansvärt snabbt att komma fram. Vi åkte till observationsdäcket på 350 meters höjd och därifrån hade vi en panoramautsikt över staden.
En gemensam middag för hela vår grupp var dagens sista programpunkt. Det blev en trevlig kväll i en restaurang högt uppe i en av Tokyos skyskrapor.
Onsdag 21 november
Vi packade väskorna och blev skjutsade med egen buss till flygplatsen. Allt gick smidigt och vi var uppe i luften enligt tidtabellen. Vi fick en sista blick på Mount Fuji innan Japan försvann under molnen.
