Dagen för avresan till Tanzania var äntligen inne efter månader av planering. Ulf, Allan, Marianne och jag träffades på Arlanda vid tiotiden på morgonen. Incheckning och säkerhetskontroll gick ovanligt snabbt så vi hade gott om tid innan vårt plan till Istanbul skulle avgå. Där fick vi vänta i ungefär 90 minuter innan det var dags att gå ombord på planet som skulle ta oss till Kilimanjaro Airport utanför Arusha. Det var mitt i natten när vi landade där. Efter en snabb procedur vid visumkontoret, och till en kostnad av 50 US dollar per person, hade vi blivit godkända att turista i Tanzania under några veckor. Utanför entrén till flygplatsen väntade en chaufför som körde oss till the African Tulip Hotel, en färd på ungefär en timme. Klockan var närmare halv fyra på natten innan vi äntligen kom i säng. Då var klockan halv två i Sverige.
Torsdag 22 januari
Frukosten serverades fram till klockan tio och vi hann precis komma in i matsalen innan dörrarna stängdes. Hela den första dagen skulle vi tillbringa i Arusha, Tanzanias tredje största stad. Vi tog en taxi den korta sträckan in till centrum. Vårt första ärende var att skaffa kontanter i tanzaniska shillings. Den valutan kan man inte köpa i Sverige. Chauffören släppte av oss utan för en bank där det fanns en bankomat. Eftersom vi missat att kolla upp växlingskursen innan vi åkte hemifrån var det klokast att gå in på banken och fråga. Utanför ingången stod tre vakter varav en med ett skjutvapen. Efter genomförd kontroll blev jag insläppt. Banktjänstemannen jag fick träffa förstod uppenbarligen inte min fråga för det blev riktigt tokigt när vi skulle ta ut pengar. Vi försökte ta ut 2.500 TZS men det fungerade inte, 5.000 var minsta belopp som gick att ta ut. Två av oss tog ut det beloppet på våra kort. Alldeles för mycket pengar, mer än vad vi behövde trodde vi. Vi ville inte gå omkring med så stora sedlar så det var bäst att växla till mindre valörer. Det blev ett nytt besök på banken och kontakt med en ny banktjänsteman. Hon trodde nog att jag skämtade när jag lade fram mina två sedlar och bad att få växla till mindre valörer. Det visade sig att dessa två sedlar tillsammans motsvarade sju US dollar. Hon gav mig den korrekta kursen TZS/USD och till slut lyckades vi ta ut tillräckligt med pengar för att kunna klara oss under några dagar.
Utanför bankomaten väntade en hord av försäljare. Vi har varit med om många påstridiga försäljare i olika länder men detta tog nog priset. Det var omöjligt att värja sig. De följde efter oss vart vi än gick. Till slut hade en av dem lyckats sälja en karta som vi inte behövde och till ett alldeles för högt pris. En annan sålde armband i textil i samma färger som Tanzanias flagga. "Du får ett för 10.000 shillings och två för 20.000 shillings" sa han till mig. Jag vet inte om jag ska skylla på sömnbrist eller solsting att jag nappade på det budet. Allan köpte ett likadant armband. När han förhandlat klart med sin försäljare fick han betala 2.000 shillings. Det verkade vara ett rimligare pris.
För att bli av med försäljarna flydde vi in i en liten livsmedelsaffär för att handla några småsaker. Det hjälpte inte. Försäljarna stod kvar och väntade utanför butiken och var redo att bombardera oss med sina erbjudanden igen.
När tjatet från försäljarna än en gång blev alltför påträngande smet vi in i en coffee shop där vi drack varsin juice. Försäljarna gav sig ändå inte. De väntade troget på oss.
Det sägs att Afrikas mittpunkt ligger i Arusha och klocktornet utgör symbolen. Därifrån är det lika långt till Kairo som till Kapstaden.
Vandrande underklädesbutiker gick omkring på gatorna.
Utbudet av "second hand" skor var stort.
Byggnadstekniken ser annorlunda ut än i Sverige.
Ett par timmar i Arusha räckte mer än väl. Vi hade gjort upp med taxichauffören från hotellet om att han skulle hämta oss på samma plats som han släppt av oss. Han kom i god tid och körde oss till Central Market för ett kort besök. Det var hemskt att se hur illa levande tuppar och höns behandlades. Lukten från små sardiner och annan fisk var riktigt obehaglig.
Det mesta såg ofräscht ut och anblicken av köttet som hängde i solen i slaktarens fönster gav oss nästan kväljningar.
Eftermiddagen tillbringade vi med något kallt att dricka vid hotellets pool. Ett gäng barn från en närbelägen skola hade simkurs i bassängen.
Klockan 16 kom Mr Urio, min kontaktman från Roy Safaris, och Mr Hussein, som skulle vara vår chaufför under safariveckan. Vi gick igenom programmet och fick en del ny information.
Vi åt en tidig middag på hotellet. För min del blev det en avokadosallad och därefter en sallad med tropiska frukter. Efter besöket i Central Market kändes det som det bästa alternativet.
Fredag 23 januari
Hussein hämtade oss klockan åtta vid hotellet. Efter en del stuvande för att få plats med våra väskor i bilen kom vi iväg. Den stora landsvägen var fin att åka på. Någon timme senare svängde vi in på en mindre väg som ledde till den lilla staden Monduli. Nu var vi inne i massajernas områden och där mötte Mr Morani upp. Han skulle vara vår guide under besöket hos en massajfamilj. Resan fortsatte under ytterligare en halvtimme innan Hussein stannade för att släppa av Morani, Marianne, Ulf och mig. Vi skulle gå till fots över den öppna grässlätten som ledde hem till familjen, en vandring på en dryg halvtimme. Allan med sitt onda ben fick åka bil dit med Hussein.
Under vandringen mötte vi småpojkar som vallade kor och getter.
Morani, som själv var massaj, berättade mycket för oss om massajernas liv.
Den familj vi var på väg till bestod av de tre änkorna efter en man som avlidit för ett tag sedan, plus alla barnen. De flesta massajmän har flera fruar. Grannen hade exempelvis trettio fruar men det vanligaste var mellan tre och tio. Senare på dagen passerade vi en familj där mannen hade 43 fruar och mer än etthundra barn. Myndigheterna hade byggt en skola enkom för dessa barn. Ju mer boskap en massajman har, desto fler fruar kan han skaffa sig. Varje fru bor i ett eget hus, byggt av kodynga blandad med aska, som hon fått av mannen. Det händer att en rik massajman tingar på en gravid kvinnas ofödda barn som hustru om barnet skulle vara en flicka. En massajmans alla fruar blir som väninnor och de hjälps åt att sköta barnen och alla andra sysslor som en massajkvinna har att utföra.
Vilken upplevelse det var att få komma hem till en äkta massajfamilj och inte till en som bara är uppbyggd för besökande turister. I byn möttes vi av en hel hop små barn som var snoriga och som såg ganska smutsiga ut.
Så har man också väldigt ont om vatten i en massajby som ligger långt ifrån civilisationen. Vi undrade hur de kunde sköta sin hygien men ville inte fråga. Massajernas kost är mycket ensidig. De tappar sin tamboskap på lite blod som de blandar med mjölk och dricker. Massajerna äter också mycket kött, kokt eller grillat, från kor, får och getter men frukt och grönsaker är inget för en massaj.
I ett av massajfamiljens hus bodde barnmorskan Molilian. Vi fick komma in och se oss omkring i hennes hus. Det var alldeles mörkt där inne så till en början hade vi svårt att se något. När ögonen vant sig vid mörkret upptäckte vi hönor och kycklingar inne i huset.
Huset hade några mindre rum. Så här såg sovrummet ut. Som madrass användes kohudar.
Inne i huset fanns det också ett litet bås där kalvar, killingar och lamm fick vistas under nätterna.
Molilian svarade på våra frågor med hjälp av Morani som tolkade. Vi frågade bland annat hur många barn som föds per år i byarna. Det hade hon ingen aning om. Man räknar inte barnen och inte boskapen heller fick vi veta.
Då vi kom ut igen hade familjens kvinnor dukat upp sina hemgjorda smycken på lakan som låg på marken. Vi köpte naturligtvis en hel del även om det inte var något vi behövde.
Därefter samlades kvinnorna för att visa oss massajkvinnors traditionella dans, en härlig uppvisning som vi alla var glada över att få se.
Efter en mycket givande förmiddag tog vi adjö av familjen. Lunchen åt vi ute i det fria och sen var det dags att även säga adjö till Morani. Under färden till Lake Manyara National Park hann vi ställa en del frågor om massajerna till Hussein. Vi ville bland annat veta om massajerna hade någon speciell religion. Svaret var att massajerna hade valt att bli kristna. Det tog alldeles för mycket tid att be fem gånger om dagen som muslinerna gör. De kristna behöver bara gå i kyrkan en gång i veckan så det passade dem bättre. Märkligt tyckte vi, om det nu var sant. Om man tillhör en religion är det väl för att man har en viss tro. Inte är det någonting man bara kan välja för att det är mer praktiskt.
I parken möttes vi möttes av stora grupper babianer.
Under några timmar i parken hann vi se mängder av djur, giraffer, zebror, gnuer och antiloper.
Från en vattenpöl hördes flodhästarnas frustande. En ensam flodhäst gick på slänten ovanför och betade, vilket de normalt inte gör när solen skiner. Deras ömtåliga hud gör att de helst ligger i vattnet på dagen och går upp på land för att äta efter skymningen.
Plötsligt dök en tjugotal elefanter upp helt nära bilen.
Det var nästan overkligt att möta dessa mäktiga djur på så nära håll och det var inte utan att man var lite rädd eftersom elefanter kan gå till anfall om de känner sig hotade. Hussein visste dock precis när det var dags att köra bort från platsen.
Ute i ett träsk stod en ensam buffel och stirrade på oss. Kanske hade den fastnat och i så fall var det mycket troligt att den skulle bli middag åt lejonen.
Dagens höjdpunkt blev synen av två trädklättrande lejon som låg på varsin gren och sov. Hussein berättade att dessa djur, som bara finns vid Lake Manyara, är mycket sällsynta. Även han var mycket upprymd över att få se dem.
Vår safarivecka kunde inte ha börjat bättre. Redan den första dagen hade vi fått se tre av "de fem stora".
Vägen upp till Kirumuru Tented Lodge var bland de sämsta någon av oss hade åkt på (men det skulle komma flera liknande). Hussein hade all möda i världen att styra bilen upp för de branta backarna mellan stenbumlingarna, som låg mitt i vägen, och alla stora gropar. Det var nästan mörkt när vi kom fram till lodgen, som vi alla blev mycket förtjusta i. Tyvärr skulle vi bara stanna en natt i de tältliknande bungalowerna där väggarna bestod av canvasduk. Golvet var gjort av stenplattor och toa och dusch fanns i varje "tält".
Det var bara att ta en snabbdusch och sen gå upp till restaurangdelen. Trerättersmenyn som serverades fick högt betyg och servicen var utomordentlig.
Plötsligt uppenbarade sig både köks- och serveringspersonal i en ringlande långdans mellan borden i matsalen. De sjöng något på Swahili och en av dem bar på en tårta. De dansade runt en stund för att slutligen stanna vid vårt bord.
Tårtan sattes ner framför Ulf. "Happy Birthday Britt" stod det på den. Vår kontaktman hos Roy Safaris hade frågat om vi firade något med vår resa och jag hade meddelat att Ulf skulle fylla sjuttio efter hemkomsten. Detta firande blev ändå en överraskning och det blev en mycket uppskattad gest. Vi skrattade gott åt hopblandningen av våra namn.
Efter middagen var det bara att gå till sängs trötta som vi var efter allt vi fått vara med om under en enda dag.
Lördag 24 januari
Vi hade bett om att få besöka en skola eller ett hem för föräldralösa barn under vår vistelse. Rustade med pennor och annat skrivmateriel samt en del mjukisdjur, som vi hade haft med oss hemifrån, kom vi till Shalom Orphanage Centre utanför byn Karatu. Där togs vi emot av en pastor Johnson.
Han berättade hur barnhemmet hade kommit till och därefter fick vi gå på rundvandring. För närvarande bodde där 63 barn mellan 18 år och tre veckor. Det här var sovrummet för tolv pojkar mellan sex och elva år.
Barnen som bodde i barnhemmet blev väl omhändertagna. De fick tre mål mat om dagen, de fick gå i skolan och de fick leka. De hade nog ett betydligt bättre liv än många andra barn som vi mött.
Vi hade en lång bilresa framför oss innan vi skulle komma fram till Ndutu Safari Lodge som var vårt mål för dagen. Längs vägen passerade vi den ena massajbyn efter den andra. Massajer i färgranna kläder vallade sina stora boskapshjordar.
Så småningom började vilda gräsätare som gnuer, zebror och gaseller dyka upp. Ibland betade de sida vid sida med massajernas tamboskap. Efter några timmar hade vi kommit till Ndutu Conservation Area där vägen över den enorma grässlätten var mycket dålig. Tusentals gräsätare betade på slätten. Hussein stannade bilen vid ett träd som gav lite skugga. Där åt vi vår medhavda "box lunch" men vi höll oss alldeles intill bilen för stora djur av olika slag kan plötsligt dyka upp när man är ute i bushen.
Då vi kom fram till akaciesavannen fick vi syn på en flock lejon som dåsade i solen.
En stor buffelhjord höll till i närheten.
En giraff och några zebror kom för att dricka ur ett vattenhål.
Vi 16-tiden var vi framme vid lodgen där vi skulle bo i två nätter. En av ägarna, en svensk dam i 60-årsåldern, hälsade oss välkomna. Våra rum i bunglowliknande byggnader var stora och fina.
Innan middagen hann vi sitta en stund på verandan och ta en drink medan vi såg ut över omgivningarna.
Dittills hade vår resa varit över förväntan.
Söndag 25 januari
Redan halv sex ringde väckarklockan. Vi var ivriga att komma iväg på vår första "morning game drive" så fort som möjligt. Efter en snabbfika satt vi i bilen. Det var kolsvart ute. Chansen att få se lejon och andra rovdjur är störst före och efter solnedgången. På dagen när det är som varmast ligger de och vilar.
Vi fick ganska snart syn på en lejonhane som drack vatten ur en pöl. Han såg inte helt frisk ut.
En bit bort låg en lejonhona och spanade på hanen.
Hanen närmade sig honan och la sig försiktig ner intill henne. Då såg vi att han var svårt skadad. Det sprutade ut en gulaktig vätska från ett hål i sidan. Antagligen hade han blivit träffad av ett buffelhorn eller ett spjut från en massaj som ville skydda sin boskap. Massajernas djur betade inte alltför långt bort från lejonens område.
Hussein skulle rapportera till parkvakten om det skadade lejonet. Lejon är utrotningshotade och man försöker rädda ett skadat djur genom att söva det och ge det antibiotika. Att operera finns inte det möjlighet till. Tyvärr såg detta lejon mycket sjukt ut och vi undrade om det skulle kunna klara sig. Honan tyckte nog inte att sjuklingen var något att ha för efter en stund reste hon sig upp och lämnade honom åt sitt öde. Det är grymt även i djurvärlden.
Medan solen gick upp visade sig zebror, gnuer och giraffer. Dessa djur hade vi redan sett mängder av men det var ändå spännande att vistas i deras naturliga miljö.
Vid den här tiden på året får gräsätarna sina kalvar. Små söta zebror hoppade och skuttade omkring och fick di av sin mamma.
Vi åkte tillbaka till lodgen för att äta frukost och därefter bar det av igen. Hela dagen skulle ägnas åt spaning efter djur.
"The great migration", de stora vandrande hjordarna av gnuer och zebror, befinner sig i slutet av januari på den plats där vi nu var. År efter år vandrar ungefär en och en halv miljon gnuer och några hundratusen zebror i en cirkelbana mellan Serengetiområdet och Masai Mara i Kenya på sin jakt efter grönare bete och vatten. Det går aldrig att i förväg veta exakt var djuren kommer att befinna sig då det varierar lite från år till år. Dessutom är parkerna mycket stora så man kan inte vara säker på att få se den enorma ansamlingen av djur på ett och samma ställe. Vi hade dock tur. Tiotusentals gnuer och en stor mängd zebror passerade på rad i en lång karavan som vi varken kunde se början eller slutet på. Att få vara med om detta magnifika naturskådespel i verkligheten var en upplevelse utan like.
Små nyfödda kalvar försökte hålla jämna steg med sina mödrar.
Hussein berättade att antalet gnuer stadigt ökar trots att lejon och andra rovdjur tar en stor del av kalvarna. Även många vuxna djur stryker med.
En gepardfamilj bestående av en hona och hennes tre halvvuxna ungar satt ute på slätten. Hussein körde fram bilen så långt det gick utan att djuren skulle störas. Flera terrängbilar hade redan anslutit. Gepardfamiljen spanade efter en flock grantgaseller i fjärran. De var dock för långt borta för att geparderna skulle kunna få sig ett mål mat ur den flocken. Det fanns inga träd eller buskar där geparderna skulle kunna gömma sig medan de smög på bytet. De gav upp och gick därifrån. Efter en stund fick vi syn på familjen igen.
Av alla Afrikas vackra djur är nog geparderna, i mitt tycke, de allra vackraste. De är så otroligt smidiga och kan springa fortare än något annat däggdjur. De kan snabbt komma upp i mer än 100 kilometer i timmen men bara under korta sträckor. Eftersom geparden är ett extremt utrotningshotat djur hoppades vi verkligen att familjen skulle få sig en gasell eller någon annan gräsätare till middag.
En ensam hyena satt och vilade ute på savannen. Hyenan ingår i begreppet "the ugly five" fick vi veta av Hussein. Dit räknas också gnu, flodhäst, vårtsvin och maraboustork. Innan safariveckan var över hade vi sett alla "the ugly five" i många exemplar.
Schakaler dök upp lite varstans. Jag hade föreställt mig att de skulle vara större och inte fullt så söta, asätare som de är. Det var verkligen inte lätt att fånga någon på bild.
I sötvattensjön frustade flodhästarna av välbehag men ingen av dem kom upp på torra land.
Själva var vi mycket nöjda med dagen och vid halv fyratiden på eftermiddagen åkte vi tillbaka till vår lodge. Det räckte med åtta timmars åkning på mycket dammiga vägar och stigar, varav flera timmar i den starka hettan. En dusch och en drink senare kände man sig som en ny människa.
Måndag 26 januari
Under frukosten fick vi syn på en ensam buffel som strövade omkring mycket nära anläggningen. Den afrikanska buffeln, som ser så beskedlig ut, är mycket aggressiv och ett av de farligaste djuren med sina sylvassa horn. Varje år dödas ett par hundra människor av buffeln så en sådan vill man helst inte möta. Den svenska damen berättade att det händer då och då att större djur tar sig in på området, speciellt under nattetid. Både elefanter, bufflar och lejon hade kommit ända intill lodgen. En sådan här varningsskylt, som var uppsatt på flera ställen ut mot bushen, fyllde en viktig funktion.
Klockan halv nio var bilen packad igen och vi gav oss iväg. Under färden bort från Ndutu såg vi ytterligare en hjord med oräkneliga gnuer som vandrade på led mot nya betesmarker. Bredvid dem skuttade zebrorna.
Intill vägen låg en flock lejon och vilade i skuggan.
Efter någon halvtimmes väntan kom Hussein tillbaka till bilen och vi kunde åka in i parken.
Efter ganska exakt 24 timmar lämnade vi Serengeti. (Om vi hade stannat längre skulle Hussein ha fått betala för ytterligare ett dygns vistelse i parken.) Bilen skakade fram på ojämna vägar mot Ngorongoro. Den unge massajpojken vaktade boskap under den stekheta solen vid ekvatorn. Vi fick lov att ta kort på honom mot att han fick lite av vår matsäck. Om man bara tar foton utan att ge något tillbaka kan de kasta stenar på bilen berättade Hussein.
Ngorongoro Sopa Lodge såg riktigt vräkigt ut där det låg på kanten till kratern. Receptionen och de gemensamma utrymmena var byggda i samma stil som systerhotellet i Serengeti.
Vi kom fram till lodgen på eftermiddagen och kunde därför ta det lugnt i några timmar innan det var dags att äta middag. Då vår servitör under middagen frågade efter våra namn började vi ana vad som skulle hända. Mycket riktigt. Innan desserten skulle serveras upprepades långdansen med köks- och serveringspersonal.
Den här gången var det Allan som fick en tårta som det stod "Happy Birthday Ulf" på. Vi höll god min men det var svårt att hålla sig för skratt.
Nu hade Ulf i alla fall blivit ordentligt firad flera veckor innan födelsedagen.
Onsdag 28 januari
Klockan sex på morgonen var vi redo att åka ner i kratern, en färd på ungefär 30 minuter. Vägen ner var både brant och i mycket dåligt skick. En stor buffelhjord var de första djur vi stötte på. En och annan blängde på oss men de flesta betade lugnt vidare trots att bilen var så nära.
Parken vimlade av gräsätare av alla möjliga slag.
Den stora sevärdheten i parken är den svarta noshörningen som lever där. Den är mycket starkt utrotningshotad och i Ngorongoro finns bara ett tjugotal individer kvar. I första hand ville vi se en noshörning och efter en stund fick Hussein syn på en som befann sig ett långt stycke från vägen. Med hjälp av en kikare kunde vi se att det verkligen var en noshörning.
Hussein meddelade via radion om sitt fynd och det dröjde inte länge förrän det kom safaribilar från alla möjliga håll.
Via kommunikationsradion fick Hussein veta att ytterligare tre noshörningar hade siktats och han styrde bilen åt det hållet. Även dessa tre befann sig långt ute på slätten så det gick inte att ta kort på dem med min enkla kamera. Jag har fuskat lite och fotat ett vykort istället.
Vi började bli hungriga så Hussein styrde bilen mot en rastplats i närheten av en liten sjö där det lever flodhästar. Flodhästarna frustade irriterat och visade tydligt att vår närvaro inte var önskvärd. Man måste ha respekt för flodhästar som är mycket farliga djur. De dödar många människor varje år.
Vi slog oss ner på behörigt avstånd och Hussein dukade upp den medhavda matsäcken. Sen fick vi njuta av "en frukost i det gröna".
Mätta och belåtna for vi iväg med bilen igen.
Det är inte underligt att det rika djurlivet i Ngorongoro lockar mängder med turister. Det här är bara ett axplock av alla djur vi såg innan dagen var slut:
Vårtsvin som ofta står "på knäna" när de betar.
Elandantilop som är störst av alla antiloper. En hanne kan väga upp till 500 kilo och en hona 350 kilo.
Black-backed schakal.
En fullvuxen afrikansk buffel är en riktig bjässe.
Resterna efter en buffel.
Krontranan är en ståtlig fågel med sin vackra huvudprydnad.
Superb Starling ( trefärgad glansstare) är en mycket vacker fågel. Dess fjäderdräkt glänste som sammet i solen.
På tillbakavägen till lodgen träffade vi på ännu en ung massaj. Han borde få gå i skolan istället för att valla boskap.
Dagen avslutades med att några massajmän som bodde nära lodgen kom dit och uppträdde med sin traditionella dans. Tyvärr hade inte alla av oss hunnit upp till lodgens sällskapsutrymme när dansen började. De missade alltså detta.
Torsdag 29 januari
Vår safarivecka var slut. Vi hade fått se så många djur, inklusive "the big five", att vi var mer än nöjda. Att ha fått vistas mitt i "Animal Planet" under en vecka är ett storslaget äventyr. Dessutom hade vi haft en mycket bra guide och chaufför. Det var tråkigt att säga adjö till Hussein då han kört oss de 23 milen till Kilimanjaro Airport. Strax före klockan 16 avgick planet till Zanzibar där vi landade en timme senare.
En chaufför från Kiwengwa Apartment Hotel väntade på oss. Efter en knapp timme var vi framme vid slutmålet.
Fredag 30 januari - söndag 1 februari
Efter en intensiv safarivecka stod avslappning på schemat. Ett par minuters gångväg från vårt hotell låg stranden i Kiwengwa med kritvit pudersand. Den var lika bred som en autostrada, kantad av kokospalmer och så lång att den såg ut att aldrig ta slut.
Trots det fick man inte direkt någon paradiskänsla men det berodde nog på att det var lågvatten från ungefär klockan nio på morgonen till klockan ett på eftermiddagen, just den tiden vi gärna vistades på stranden. Då såg vattnet inte lika inbjudande ut och tidvattnet gjorde badandet svårt ibland. Indiska Oceanens vatten var dock i varmaste laget. Det kändes som badvatten så det svalkade knappt. Det var i alla fall inte helt fel att ligga och läsa i skuggan av en palm eller bara titta på vad som rörde sig på stranden.
Varje förmiddag passerade en massa kor över stranden, förmodligen på väg till bete någonstans.
På eftermiddagarna gick barnen förbi på hemväg från skolan.
Utefter stranden låg några små skjul där man sålde fina souvenirer och handgjorda ting.
Avsaknaden av "tingeltangelbutiker" var något som vi uppskattade. Det här var ingen strand för massturism, i alla fall inte ännu så länge. Ett par mindre hotellområden låg en bit bort och några enstaka matställen kunde man också hitta. Där låg även en filial till Ikea. Vi undrade just om de hade "bokhyllan Billy" i sortimentet men vi gick aldrig in för att se efter för så fort man kom i närheten av en liten shop kom innehavaren utrusande och viftade glatt och ropade "You come into my shop". "Not now" svarade vi varje gång.
Allan behövde köpa sig ett par sandaler så vi blev tvungna att ge oss ut på jakt efter butik där man sålde skor. Hos Esselunga di Zanzibar tillverkades skor enligt köparens önskemål och mått. Innehavaren gladde sig mycket över att få en kund för turisterna var få. Redan dagen efter var de måttbeställda skorna färdiga att hämtas.
Männen verkade i alla fall ha en hel del tid till att roa sig med spel.
I "Good One Shop" handlade vi vatten och coca cola. Frun visste aldrig hur mycket de olika sakerna kostade utan var tvungen att fråga sin man.
Den söta lilla dottern fick sitta på disken medan föräldrarna jobbade.
Vatten finns det gott om på Zanzibar men det är inte alltid man har tillgång till rinnande när man ska ta hand om disken.
På eftermiddagarna drog vi oss upp till hotellet där vi fortsatte vår avkopplande tillvaro vid poolen.
Den lummiga trädgården runt bungalowanläggningen var mycket välskött och fin.
Måndag 2 februari
Zanzibar är mer än bara stränder. Efter tre dagars slappande ville vi se mer av ön. Vi hade bokat en tur till Prison Island och Stone Town med Klaus som hade ett litet turistkontor intill stranden. Klaus hade anlitat en chaufför som körde oss i en hyfsat bra minivan med luftkonditionering. Själv följde Klaus med som guide. Klaus pratade oavbrutet på en ibland svårtolkad engelska och till slut lyssnade man inte på vad han sa. En del intressanta saker fick vi dock veta. Vi frågade varför det finns så många halvfärdiga hus på Zanzibar.
Klaus berättade att familjerna färdigställer ett rum om året om de har tjänat tillräckligt mycket pengar. För det mesta tog det alltså lång tid innan ett hus blev beboeligt och tills dess fick familjen bo kvar i sitt lilla hus av lera. Bostäderna längs vägen såg obetydligt bättre ut än massajernas hus.
I Stone Town gick vi ombord på en stadig träbåt som guppade i de höga vågorna. Resan till Prison Island tog bara 25 minuter. Det var inte lätt att komma i båten på grund av tidvattnet men det var ännu svårare att ta sig i land då vi fick vada en bit. Vi blev alla ganska blöta men våra kläder torkade snabbt i värmen.
Prison Island är hemvist för ett sextiotal jättesköldpaddor i olika åldrar. De härstammar från Seychellerna där hövdingen en gång i tiden lämnade fyra stycken i utbyte mot kryddor. Nu har de alltså förökat sig ordentligt. Man kan inte låta bli att undra hur inavel i denna djurart fungerar. Jag brydde mig aldrig om att fråga Klaus för han hade nog upprepat sitt ständiga mantra "Hakuna Matata Zanzibar" (inget problem på Zanzibar), eller också sa han "pole pole", vilket innebar att man skulle ta det lungt. Sköldpaddorna hade just fått mat så de låg och sov under vårt besök. Det gick bra att klappa dem men jag avstod. Sköldpaddorna hade sin ålder antecknad med stora blå siffror på skölden. Den äldsta hade uppnått en ålder av 157 år.
En gång i tiden var Zanzibar centrum för slavhandeln i Östafrika. Slavarna skickades till Prison Island så att de inte skulle kunna fly innan de såldes. Vi gjorde bara ett kort besök i fängelset. Så grymt och så fruktansvärda saker Klaus berättade för oss. Numera används ön av ett hotell och där finns en "Prison Shop", ett "Prison Biblioteque" och ett "Prison Café". Det var inte direkt lockande att ta en fika i det kaféet.
Tillbaka i Stone Town gick vi raka vägen till de gamla delarna av staden. På upptäcksfärd i de trånga gränderna passerade vi många fina hus med vackra fönsterluckor i trä och utsmyckade dörrar. De flesta husen byggdes av arabiska köpmän i mitten på 1800-talet.
Många hus var väldigt slitna.
Överallt fanns moskéer, små butiker som sålde dagligvaror, souvenirer eller hantverk.
De här små söta barnen satt utanför en butik.
Mannen på cykeln slipade knivar mot en slipsten som han fick att snurra genom att han trampade bakåt på pedalerna. Han slutade trampa när han såg att vi tänkte ta ett foto. Han ville ha betalt för att ställa upp men det fick han inte.
Vi gick in på Zanzibar Coffee House för att ta en fika. Jag valde en Spice Coffee med smak av kardemumma. Det måste ha varit det godaste kaffet jag någonsin druckit.
På marknaden såldes färska varor av alla möjliga slag.
Det såg inte trevligt ut med mannen som låg och sov mitt bland sockerärterna.
Varubuden tog sig fram i trängseln med stor möda.
Innan dagen var slut hann vi med att vara på stranden en stund. På eftermiddagen, då det var högvatten, var ett dopp i havet mer lockande.
Tisdag 3 februari
Ännu en dag som till största delen tillbringades vid havet. Vår enda aktivitet var att ta en promenad på den långa stranden. Det fanns en massa odlingar på havsbotten som man bara kunde se när det var ebb. Då satt det människor där och skördade dessa växter. Jag närmade mig för att fråga vad det var men "money" verkade vara det enda ord de kunde säga på engelska. Senare fick vi veta att växterna exporterades till Kina där de används i gummitillverkning.
Annars var människorna mycket trevliga och sa "jambo" (hej) med ett leende på läpparna. "Hakuna matata" var också ett uttryck som man ofta hörde.
Varje dag åkte fiskarna ut i sina små båtar tillverkade av urholkade trädstammar. Båtarna var inte stora men de kunde rymma många personer.
Det var spännande att titta på när de kom tillbaka med sin fångst. Så här års, då det blåser mycket, är fångsten dålig fick vi veta av Domenico, den italienske ägaren till vårt hotell där han också var kock.
Uppe vid strandkanten hölls auktion på dagens fångst. Sen gick köparna nöjda hemåt.
Onsdag 4 februari
Kryddor är Zanzibars främsta handelsvara och som turister på ön ville vi självklart besöka en kryddplantage. Återigen hade vi anlitat Klaus för en tur och hade gjort upp om att träffas utanför hans kontor klockan halv nio på morgonen. Först tjugo minuter senare dök han upp med en massa ursäkter om en punktering. Turen skulle ta fyra timmar, en timmes bilåkning i varje riktning och två timmar på kryddplantagen. Vi for ut på landsbygden igen. Utanför en skola hade barnen idrottslektion. Pojkarna hoppade och skuttade ledigt, klädda som de var i kortbyxor och kortärmade skjortor. Flickorna däremot var klädda i långa kjolar, långärmade blusar och huvudduk. Det kan inte ha varit bekvämt att ha gymnastik i sådan klädsel i den tryckande hettan.
Efter en knapp halvtimme var vi framme vid Bwa Mzee Spice Farm. I anslutning till plantagen låg byns brunn. Kvinnor öste upp vatten som de tappade i stora dunkar. Det måste ha varit fruktansvärt tungt att bära hem en vattenfylld dunk på huvudet.
Besöket på plantagen varade bara i en dryg timme men vi lärde oss en hel del av den lokale guiden. Han visade oss från vilka växter man utvinner olika exotiska kryddor som exempelvis vanilj, kardemumma, muskot och peppar. Ingefära får man från roten av den här busken.
Vi fick lukta på ett kanelträd. Man kunde verkligen känna doften av kanel från barken. Trädets rot doftade eukalyptus. Den används bland annat vid tillverkning av Vick.
Torkade grenar samlas ihop och används som bränsle.
Trots att turen varit intressant kände vi oss lurade av Klaus och det talade vi om för honom också. Fyra timmar blev till drygt två så priset stod inte i proportion till vad vi fått. Vi tänkte inte anlita hans tjänster igen.
Tillbaka i Kiwengwa väntade stranden och poolen igen.
Torsdag 5 februari - lördag 7 februari
Dagarna började flyta ihop. I längden blir det enformigt med sol- och badliv varje dag. Jag tog en längre promenad utmed stora vägen för att göra något annat. Där fanns både en livsmedelsaffär,
en klädbutik som låg vägg i vägg med frisören
samt ett kafé som inte såg särskilt trevligt ut av utsidan att döma.
Getterna hade hittat en märklig plats att vila på.
Vid busstationen stod folk och väntade. Efter en stund kom den redan fulla bussen men alla som ville lyckades få plats ombord.
Det är intressant att se hur människor lever i andra länder. Jag tog några foton på gårdarna i smyg.
Efter promenaden smakade det bra med en kall dricka på vårt "stamställe".
Frukthandlaren brukade komma förbi på eftermiddagarna. Det fanns mest bananer i korgen och sådana fick vi till frukost varje dag så han fick inte sälja några till oss.
Mer än 99 procent av befolkningen på Zanzibar är muslimer. Man tycker ändå att så här små flickor borde få slippa att bära huvudduk.
Barnen samlades på stranden nedanför skolan, förmodligen för att studera koranen. Pojkarna satt för sig och flickorna för sig.
Småflickor måste tidigt lära sig kvinnornas uppgifter.
Varje kväll åt vi middag i hotellets restaurang. Domenico lagade god mat men ibland hade han nog det stressigt. Där vi satt och väntade på maten hörde vi hur han gormade och skrek åt sin personal. Han uppskattade ändå Katu och hennes kollegor som serverade gästerna. Det gjorde vi också.
Söndag 8 februari
Tiden på Zanzibar förflöt i rask takt, trots mer eller mindre samma mönster från morgon till kväll varje dag. Det var lite sorgligt att säga adjö till den trevliga personalen som vi förmodligen inte skulle träffa igen. Prick klockan 11.30 var bilen som skulle ta oss till flygplatsen framkörd. Precision Air 423 startade punktligt 14.45. Vi hann knappt komma upp på hög höjd innan planet började nedstigningen mot Dar es Salaam, Tanzanias största stad. Under den 40 minuter långa bilfärden till Slipway Hotel konstaterade vi att staden är ganska modern jämfört med Arusha, för att inte tala om Stone Town.
Så snart vi installerat oss på hotellet gick vi till Waterfront Restaurant där vi fick ett bord precis intill havet. Det fläktade så härligt i hettan. En god caesarsallad och en kall öl senare var vi redo att gå ut på den långa piren.
Så många söta barn vi såg. Det här syskonparet var verkligen bedårande.
Dessa fyra kvinnor såg ut att vara fruar till samme man.
Efter ytterligare något att dricka blev det tidig sänggång för oss alla.
Måndag 9 februari
Hettan slog emot oss redan på morgonen men det var bara att härda ut. Mitt på dagen uppskattade vi temperaturen till 35 grader i skuggan men säkert vet vi inte för ingen kunde svara på den frågan. Bor man alltid i ett hett klimat är det kanske inte intressant om det är några grader hit eller dit. Vårt hotell var i alla fall svalt och skönt även om sängarna inte var särskilt bekväma.
Efter frukost tog vi en taxi in till stadens centrum. Där var det inte lätt att orientera sig. Dels hade vi en dålig karta och dels fanns det få gatuskyltar som talade om var man befann sig. Vi strövade omkring lite planlöst och tog en del foton.
"Karibu" (välkommen) stod det vid entrén till många butiker. Det var ett ord som användes ofta.
Här hade man just fått in det senaste på modefronten men det var ingenting för oss.
Många yngre män sålde kalla drycker som de bar i en låda på huvudet. Det var förmodligen en bra affärsidé.
Skomakare var det gott om. De hade sin lilla verkstad på trottoaren.
I väntan på kunder är det alltid bra att ha en tidning till hands.
Det här såg riktigt jobbigt ut, både att dra en tung kärra och att gå omkring i heltäckande svarta kläder i den obarmhärtiga hettan.
Efter ett par timmar hade två av oss fått nog och tog en tuc tuc tillbaka till hotellet. De två andra kämpade på och kom tillbaka lite senare.
En båttur lockade mer. Man kunde få åka i en så kallad dhow, en kraftig träbåt, som låg längst ute vid piren. Allan och jag steg ombord och fick en härlig tur på en timme runt viken utanför Dar es Salaam. De andra ville inte följa med.
Från början var det meningen att vi skulle stanna i Dar es Salaam i två dagar men Turkish Airlines hade annullerat flyget som skulle avgå på onsdagsmorgonen. Vi fick välja mellan att åka hem på tisdagens eller torsdagens morgon och var glada att vi valde det första alternativet. Efter tre veckor längtade vi hem till kylan.
Tisdag 10 februari
Det blev nästan ingen sömn alls för redan klockan 01.15 ringde väckarklockan. Vi packade snabbt ihop våra sista saker och klockan två på natten steg vi in i den väntande taxibilen. Chauffören körde snabbt och brydde sig inte om att stanna vid rödljus. Han förklarade för oss att det var tillåtet att köra på när man åkte mitt i natten. Det var alldeles för farligt att stanna bilen.
Vårt flyg avgick punktligt precis som alla flyg under denna resa. Uppehållet på knappa tre timmar i Istanbul gick fort. Vid 16.30-tiden landade vi på Arlanda med många oförglömliga minnen i bagaget.
