Äntligen Korsika

Jag hade länge drömt om att besöka Korsika men andra resmål har kommit emellan. Lördagen den 3 maj var det äntligen dags. Vid lunchtid landade vi på Ajaccios flygplats, Allan, Lars, Ulf och jag. Vi tog bussen till Gare SNCF. En omelett i järnvägsrestaurangen smakade bra. En kort promenad på stan hann vi också med innan tåget skulle avgå. Ett längre besök i Napoleons födelsestad fick lov att vänta ett tag.

 

Med tåg genom Korsikas Inland

Utrustade med varsitt ”Carte Zoom” à  49 euro, och som gällde för obegränsat antal tågresor under en vecka, klev vi på tåget som avgick prick klockan 15.23.

Efter en stund började klättringen uppåt. Den smalspåriga järnvägen slingrade sig i serpentinsvängar längs de branta bergväggarna. På sina ställen var banvallen så smal att trädens lövverk slog emot tågvagnen. Från de stora panoramafönstren njöt vi av hissnande vyer mot höga, ibland snöklädda, bergstoppar. Frodiga dalar varvades med djupa raviner där banvallen tycktes gå precis intill stupet.

Målet för dagen var den lilla byn Vizzavona med järnvägens högst belägna station på 906 meter över havet. Det duggade när vi klev ut från stationen.

Några karlar spelade boule på en ojämn liten plätt med vattenpölar efter de senaste regnen.

Casa Alta låg bara några hundra meter utanför byn men vägen kändes längre när man måste dra tunga resväskor uppför backarna.

Simon, den ene av det lilla hotellets två värdar, tog emot oss och bjöd på kaffe och choklad med hembakta kakor i det hemtrevliga allrummet. Trötta som vi var efter den långa resan från Stockholm tog vi det lugnt resten av dagen. En kort promenad ner till byn blev det i alla fall. Bakom Vizzavona tronade Monte d'Oro med sina 2389 meter över havet. Denna dag var dock toppen dold bakom molnen.

Eftersom det ännu var tidigt på säsongen var de flesta restaurangerna i byn stängda. Simon föreslog att vi skulle äta middag på fjällpensionatet Monte d'Oro, tre kilometer högre upp. Hans kompanjon Vincent skjutsade oss dit. Pensionatets ägarinna hälsade oss välkomna med en cigarr i handen. Hennes hund ville också hälsa innan vi tog plats i den vackra, nästan tomma, matsalen.

Vildsvinsgrytan som serverades var god och desserterna smakade ljuvligt.

 

Trakten kring Vizzavona är populär att vandra i. Det ville vi också göra och Vincent föreslog en bra vandringsled genom skogen ner till byn. Morgonen därpå fick vi skjuts till den plats där leden mot Cascades des Anglais, engelsmännens vattenfall, började. Leden var mestadels lättvandrad och gick genom en terräng av barr- och bokskog.

Dagen var mulen men perfekt för vandring. Engelsmännens vattenfall var inte särskilt märkvärdigt i vårt tycke men förmodligen väntades många vandrare till platsen när säsongen tog fart för bygget av en cafeteria intill fallet hade påbörjats. Där slog vi oss ner en liten stund. Herrarna behövde vila benen.

Det var som att vandra i en sagoskog. Man nästan väntade sig att någon av Ronja Rövardotters rumpnissar skulle dyka upp mellan träden.

De så kallade Lariciotallarna växer bara i Korsikas bergstrakter. De kan bli upp till femtio meter höga och stammen omkring 180 cm i diameter. På uppsatta skyltar kunde man läsa att tallarnas livstid kan vara upp till 500 år.

Att det finns gott om vildsvin i dessa trakter syntes tydligt.

Efter dryga två timmars vandring i maklig takt hade vi kommit ner till byn. Klockan var över tolv på dagen och vi hade blivit hungriga. En crèpe med ost och skinka i järnvägsrestaurangen blev en perfekt lunch. Det blev återigen en lugn eftermiddag på Casa Alta med omgivningar.

På måndagsmorgonen sken solen från en klarblå himmel. Efter en god frukost på Casa Alta

 

  

tog vi farväl av våra trevliga värdar. Det var dags för oss att åka vidare. Från vägen ner till tågstationen kunde man nu se Monte d'Oro i hela sin prakt.

Tågresan till Corte tog bara femtio minuter och återigen kunde vi njuta av det vykortsliknande landskapet och utsikten mot spetsiga, snöklädda bergskammar. På Korsika, stort som 2,5 gånger Gotland, finns ett trettiotal toppar som är högre än Kebnekajse.

 

Mitt på ön och omgiven av berg ligger den lilla staden Corte som en gång var centrum för den korsikanska självständighetskampen. Från järnvägsstationen var det en kvarts promenad uppför en brant väg innan vi nådde Cortes centrum där vårt hotell, Hotel du Nord, låg. Taxibilar lär inte finnas i stan så det var bara att gå till fots med bagaget i värmen. Till slut var alla på plats och vi skyndade oss ut i solskenet på Cours Paoli där uteserveringar och affärer låg tätt.

På det stora torget stod frihetskämpen Pascal Paoli staty.

Högt över stan låg citadellet som vi hade sett fram emot att besöka. Tyvärr var det, som så mycket annat i Frankrike, stängt på måndagar. Utanför fanns i alla fall fina utsiktsplatser och de små gränderna som ledde dit upp var trevliga att promenera i.

Så här kan en avloppsledning se ut.

Fram emot kvällen började vi bli hungriga men då var de flesta restaurangerna redan stängda, kanske för att det var måndag. Efter en del letande hittade vi en öppen restaurang som hade korsikanska specialiteter på menyn. En tallrik med ost och charkuterier lät bra. Man kan nog säga att vi blev förvånade när vi såg vilka jätteportioner som låg på faten. Det var omöjligt att äta upp allt. Servitören fick bära tillbaka tallrikar med hälften av maten kvar.

Det blev ett kort men intensivt besök i den mysiga staden. På tisdagens morgon skulle vi fortsätta vår resa. I ottan traskade vi tillbaka ner till tågstationen. Hotellet serverade inte frukost så tidigt så den fick vi hoppa över men vi fick i alla fall ett avdrag på notan på hela 1 euro per man eftersom vi avstod från frukosten. Intill stationen låg ett bageri där man kunde köpa nygjorda baguetter. Det gick lika bra att äta frukost på perrongen.

Tågresan till Ponte Leccia, som är öns järnvägsknut, tog 35 minuter. Nu slingrade sig tåget neråt i skarpa kurvor. Än hade vi solen på höger sida om tåget, än på vänster. I Ponte Leccia skulle det vara tågbyte för vår fortsatta färd mot kusten. På grund av ett rälsbrott, orsakat av regnoväder, hade tåget på den sträckan ersatts av buss.

Vi fick vänta i Ponte Leccia i närmare två timmar innan bussen kom men det gjorde ingenting. Under den tiden hann vi med vårt nästan dagliga intag av croissanter och café crème.

Med buss bar det sen av neråt igen. Vägarna var branta med hårnålskurvor. Här och där låg små byar i dalgångarna med de mäktiga bergen som bakgrund. Den storslagna naturen tog nästan andan ur oss.

På Korsika är man aldrig långt från havet. Plötsligt skymtade vi Medelhavets glittrande vatten och små badvikar som låg på rad.

Mitt på dagen kom vi fram till den lilla byn Algajola, perfekt belägen vid en lång badvik mellan Calvi och Ile Rousse.

 

Några dagar vid kusten i distriktet La Balagne

Hotel St Joseph, där vi skulle bo i fyra nätter, visade sig vara ett riktigt fynd. Ett litet familjeägt hotell med stora, fina rum och ett mycket vänligt värdpar.

Utsikten över havet från våra rum kunde vi knappast klaga på.

En grupp Citroenfantaster bodde också på hotellet. Femton bilar av äldre modell stod uppställda på parkeringsplatsen.

Ägarna vårdade ömt sina klenoder.

Första dagen vid kusten ägnade vi åt Algajola. Vi strosade uppåt vägen som gick parallellt med tågspåren.

Vid sidan av vägen blommade maquisen. Den snåriga buskvegetationen, som täcker en stor del av ön, blommar just i maj/juni.

Intill järnvägsstationen låg boulebanan. En skylt visade vad som väntade den som förlorade.

Under en trappa vilade en kattmamma med sina fem ljuvliga ungar men det var bara jag i vårt sällskap som var intresserad av dem. Jag fick dock snart sällskap av en tysk dam så det blev en liten pratstund på tyska. Det är inte mitt bästa språk men jag lyckades i alla fall göra mig förstådd.

Vi slog oss ner intill stranden och njöt av varsin strut med Korsikas fantastiskt goda glass.

Lunchsalladen smakade utmärkt.

Middagen blev i form av en picknick på en stenbänk nedanför den gamla borgen medan vi såg solen gå ner över havet.

Dag nummer två stod Calvi på programmet. Till järnvägsstationen i Algajola var det bara en kort promenad från vårt hotell. Vi väntade med spänning på att få se tåget komma för det var första dagen som tågtrafiken skulle komma igång efter rälsbrottet. Vi drog en suck av lättnad när vi hörde tåget närma sig stationen. Vi hade ju ingen bil så vi var helt beroende av att kunna åka tåg om vi ville ta oss någonstans.

Tågbanan följde kusten och vi passerade mängder med lockande havsvikar under resan till Calvi.

Uppe på en klippa blickade det stora citadellet ut över stan. Dit tog vi oss upp för att beundra utsikten.

På torget nedanför firades "la Fête de la Libération", befrielsedagen, som en påminnelse av Tysklands kapitulation den 8 maj 1945. En stor folksamling lyssnade på högtidliga tal av stadens borgmästare och andra prominenta män.

I Calvi hävdar man att Christofer Columbus är född. Många gator och byggnader är döpta efter honom. Det blev vi varse när vi promenerade genom stans gränder. Att det är populärt att turista i Calvi kan man förstå men det är nog inte lika mysigt att vistas där under högsäsong.

I hamnen låg lyxbåtarna på rad och i bakgrunden reste sig Korsikas högsta berg, Monte Cinto med sina 2706 meter över havet.

Längs strandpromenaden låg serveringarna vägg i vägg. Vi slog oss ner vid en av dem för att äta. Det var ett misstag. Vi borde ha insett att restauranger där många turister håller till också är riktiga turistfällor. Salladen med charkuterier var det inget större fel på men Ulf och Allan, som beställde varsin entrecôte, var allt annat än nöjda. Hälften köttet gick inte att äta. Knappt hade vi ätit klart innan vi läste i en guide att man ska undvika att beställa entrecôtes på Korsika.

 Efter en dag i Calvi tog vi tåget tillbaka till Algajola.

Den pittoreska lilla staden Ile Rousse var också väl värd ett besök. Ile Rousse kändes inte lika turistiskt som Calvi och vi blev mycket förtjusta i den vackra staden med sitt palmkantade torg.

Vi vandrade genom gränderna med gamla hus

 

och åt en utmärkt lunch på le Grand Bleu.

 

Den fina stranden mitt i stan fick också ett besök. Det kristallklara vattnet såg mycket  inbjudande ut men det var för kallt för att jag skulle vilja ta ett dopp.

 

Gubbarna i Ile Rousse hade verkligen en vacker boulebana att spela på.

 

Det började bli kväll innan vi var tillbaka i Algajola.

Efter några fina dagar i denna del av Korsika sa vi adjö till vårt värdpar. Vi skulle åka tillbaka till Ajaccio för nya upptäckter. Jag hade kontrollerat tidtabellen noga så att vi inte skulle missa morgontåget men hade alldeles glömt bort att det var lördag. Det tidiga tåget hade redan avgått och det innebar att vi också missade förmiddagståget från Ile Rousse mot Ponte Leccia. Det blev flera timmars väntan i Ile Rousse men vi turades om att sitta på en bänk och vakta väskorna medan de andra fick ta sig ytterligare en titt på stan.

Nu bar det av upp i bergen igen. Tåget passerade branta stup och djupa dalar.

 

I Ponte Leccia blev det tågbyte för vidare resa mot Ajaccio.

 

Den här vägen hade vi åkt i andra riktningen en vecka tidigare. Tåget tuffade fram på väldiga viadukter. Det var inte utan att man kände en viss saknad när vi passerade Vizzavona.

Strax efter klockan 20 var vi tillbaka i Ajaccio där vår resa hade börjat. Nu skulle vi inte åka tåg mer under denna resa men, i mitt tycke, hade det varit en stor upplevelse att få se en del av Korsika genom ett tågfönster.

Vi gick raka vägen till flygbussarnas hållplats. Vår beställda hyrbil skulle hämtas ut på flygplatsen. Det visade sig att bussen precis hade avgått och att det skulle dröja en och en halv timme innan nästa buss skulle gå. Det började bli mörkt och vi skulle fara vidare med bil till Porticcio 15 kilometer längre söderut. Hur skulle vi kunna hitta i mörkret?  Några taxibilar syntes över huvudtaget inte till men ibland har man tur. På hållplatsen stod en ung fransman som väntade på några vänner. Jag frågade honom hur man kunde få tag i en taxibil och fick veta att det var omöjligt att hitta någon på gatan. Man måste ringa för att få en bil och det gjorde denna hjälpsamma person. Tack och lov för honom. Efter en stunds väntan dök en stor bil upp med plats för oss alla och vårt bagage.

 

Jag fick kontakt med vår nya värdinna. Hon erbjöd sig komma med sin bil till hyrfirman vid flygplatsen så att vi skulle kunna följa efter henne med vår bil. Vi tog tacksamt emot detta erbjudande. Klockan var närmare tio på kvällen och det hade blivit kolmörkt ute. Det var inte särskilt svårt att hitta till Porticcio, men till huset. Bilen åkte, som det tycktes, i en massa kringelkrokar uppåt och uppåt. Även i dagsljus skulle det ha varit svårt för oss att hitta rätt. Till slut var vi i alla fall framme och kunde lasta in våra saker i huset. En kopp kaffe och några skorpor med vår värdinnas hemmagjorda sylt fick bli vår middag för handla hade vi inte haft möjlighet att göra. Sen var det bara att hoppa i säng.

 

Strandliv och ett par "stadsbesök"

 

Följande morgon tog Ulf och jag bilen ner till Porticcio för att handla frukost. Det var inte svårt att hitta ner till byn men att hitta tillbaka var desto värre. Vi tyckte ändå att vi verkligen hade kollat från vilken väg vi hade kommit men det hjälpte inte. I över en timme åkte vi än hit, än dit på olika småvägar som ledde uppåt, ibland på samma väg som vi redan hade konstaterat var fel. Så småningom fick jag kontakt med vår värdinna. Då var hon och hennes man redan på väg med sin bil för att leta efter oss. Precis när jag pratade med henne på mobilen fick jag syn på deras bil och då var det bara att följa efter. Det blev en sen frukost den dagen.

Lägenheten där vi bodde under veckan var stor och bra med tre sovrum, vardagsrum och kök. Den låg på nedervåningen i den stora villan och en trappa upp huserade Madame Ottavy och hennes make.

 
Att Madame Ottavy var trädgårdsintresserad kunde man inte undgå att märka. Den stora trädgården prunkade av växter av alla möjliga slag.

Efter frukost åkte vi alla ner till Porticcio för att göra fler inköp. Hos slaktaren köpte vi härliga kalvkotletter att äta till middag. Hos grönsakshandlaren inhandlades fina grönsaker, frukt och jordgubbar.

På Carrefour handlade vi basvaror, ostar och lite annat som vi skulle behöva under veckan. Brödet köpte vi självklart hos bagaren. Färskt bröd är ett måste när man är i Frankrike. Bakelser till de fikasugna fick också slinka med.

Lars, som var mer intresserad än oss övriga av att idka strandliv, ville åka till playan och Allan följde med. Vi andra tillbringade eftermiddagen med varsin bok i solskenet i den härliga trädgården. Därifrån hade vi en underbar utsikt över havet och bergen.

På måndagen bestämde vi oss för att för att åka till en badstrand. Det är inte svårt att hitta en folktom strand på Korsika och det fanns stränder på nära håll. Vi ville i alla fall inte tillbringa all vår tid på en badstrand så vi lydde Madame Ottavis råd att åka till Plage de Cupabia som skulle vara mycket fin. På så sätt fick vi se en del av ön på ditvägen. Vi åkte den vackra kustvägen. Avståndet i kilometer var inte så stort men på Korsika beräknar man ofta avståndet i timmar. Det finns knappt några raksträckor på ön. Vägarna är smala och krokiga och nästan varenda väg slingrar sig uppför berg och ner i djupa dalar. Det tar tid att köra på bergsvägarna. 

Vi blev inte besvikna när vi kom till den ljuvliga stranden med vit sand och turkost vatten. Det bästa var att vi fick ha den nästan för oss själva. Där stannade vi i några timmar. Matsäck hade vi med oss för vi misstänkte att det inte skulle finnas någon servering på stranden innan turistsäsongen hade kommit igång.

Hemfärden gick via en ringlande bergsväg  längre inåt landet. Vi gjorde ett stopp i en liten by för att ta en fika på en servering där vi var de enda gästerna. Mängden av bord och stolar tydde dock på att det om några veckor skulle komma fler.

Tisdagen var mulen och det passade bra för vi hade tänkt att åka till Bonifacio på Korsikas sydspets. Avståndet på cirka 140 km låter inte så långt men det tog oss ungefär två och en halv timme att avverka sträckan mellan Porticcio och Bonifacio. Vi åkte på en av Korsikas huvudvägar men det var ändå en vindlande väg med skarpa kurvor.

Efter en hisklig färd över bergen var vi framme i Bonifacio. Vi parkerade bilen nedanför stan. Redan nu, fast säsongen ännu inte hade tagit fart på allvar, var det svårt att hitta en parkeringsplats.

Själva stan ligger på en kalkstensklippa som stupar rakt ner i havet. I hamnen nedanför låg lyxyachterna sida vid sida.

Upp till stan kan man kan åka med ett litet tåg som går nerifrån hamnen. Det passade bra för personer med onda ben. Det är inte svårt att förstå att Bonifacio är ett populärt utflyktsmål. Utsikten uppifrån klippan var helt enkelt vidunderlig.

Det första vi gjorde var att besöka den berömda kyrkogården Cimetière Marin. Vi vandrade runt bland kryptorna i den katolska kyrkogården. Det var så fint och välskött och vyn över havet var magnifik. 

 

Därefter gick vi på upptäcksfärd genom de smala gränderna. Trots att det var tidigt på säsongen var det fullt av besökande turister.

Måsarna vaktade noga över sin stad.

Om Bonifacio kan man inte annat än säga: c’est magnifique .

Dagen därpå sken solen igen och en ny badstrand stod på programmet. Stranden vid Porto Pollo skulle vara bra hade vi läst. Först skulle vi dock, på förslag av vår värdinna, besöka Filitosa, en förhistorisk plats som skulle vara mycket intressant. Via slingrande, och bitvis mycket smala, vägar tog vi oss dit. Det var verkligen hett när vi gick omkring bland menhirer och andra stenblock. Visst var det intressant att se dessa fornlämningar men någon timme på platsen räckte gott och väl för oss.

Vi for vidare och kom så småningom till den strand vi hade valt för dagen. Den visade sig vara  en ny liten strandpärla med klart och rent badvatten. För min del blev det veckans första och enda dopp.

 
Även torsdagen bjöd på vackert väder. Nu skulle vi åka norrut till en strand i Sagonebukten. Det var inte lätt att hitta rätt väg förbi Ajaccio men till slut kom vi upp på kuststräckan som slingrade sig fram mellan bergväggen och havet. Svindlande vackra vyer avlöste varandra.

Ännu en lång strand med härligt turkosblått vatten och mjuk sand mellan tårna. Det blåste friskt och vågorna gick höga. Jag nöjde mig med att doppa fötterna i vattnet.

Vår sista dag på Korsika skulle vi i alla fall besöka Napoleons stad. Det var här i Ajaccio som han föddes 1769. I en smal gränd i Gamla Stan ligger Maison Bonaparte som var hans barndomshem. Det är nu ett museum som man kan besöka. Där får man se både sovrum, salong och matsal med möbler som sägs vara autentiska. Man får också ta del av familjen Bonapartes intressanta historia.

Katedralen där Napoleon döptes ligger inte långt därifrån.

I Ajaccio går det inte att missa att den franske kejsaren är stadens stora son. Många gator, affärer och restauranger bär hans namn.

Mitt på det stora torget står han staty.

Där pågick också förmiddagens marknad. Det vattnades i munnen när man såg alla ostar, charkuterier och andra godsaker.

Ett bekvämt sätt att se delar av Ajaccio är att ta det lilla turisttåget som går från staden centrum ut till halvön Parata. Det gjorde tre fjärdedelar av vårt sällskap och under 90 minuter, till en kostnad av 10 euro per man, fick vi se både stad och kust.

Innan det blev dags att äta strosade vi runt lite på egen hand i Ajaccio. Den lilla restaurangen le Curieux låg i en smal gränd i Gamla Stan. Den såg inte speciellt turistisk ut och där slog vi oss ner.

Vi blev verkligen nöjda med den välsmakande maten och den underbart goda desserten.

Det var sena eftermiddagen när vi lämnade Ajaccio men ännu fanns det tid för strandbesök. Det fick bli stranden i Porticcio.

Jag stannade inte länge där för det räckte med strandliv för min del. Istället gick jag till boulebanan ovanför stranden och fick en längre pratstund med en av gubbarna. De övade inför morgondagen då en stor bouletävling skulle äga rum i Porticcio. Övningsbanan såg både ojämn och knagglig ut men den nypreparerade banan nedanför fick man absolut inte fick beträda innan tävlingen började. Den pratglade mannen talade om för mig att man nästan betraktade boule som ett yrke på Korsika. Man spelade i stort sett varje dag men det var bara en sport för män och det hade vi ju redan upptäckt. Morgondagen skulle bli en stor folkfest med aktiviteter av olika slag förutom själva bouletävlingen där vinnaren skulle få 10.000 euro i pris. Det var synd att vi skulle missa detta evenemang.

Det var dags för oss att packa våra väskor och städa huset för dagen efter skulle vi åka hem till Sverige igen. Med en fantastisk utsikt från vårt fönster sa jag god natt till Korsika. Jag måste bara få komma tillbaka till denna underbara ö. Det finns så mycket mer att upptäcka där än vad vi har hunnit göra under denna resa.