Inte hade jag trott att jag så snart skulle återvända till El Salvador. Strax efter hemkomsten i februari bokade Henrik en ny resa. Denna gång skulle han stanna där en hel månad. I maj bokade även jag en flygbiljett till San Salvador. För min del fick det dock räcka med knappa tre veckors vistelse i landet. Drygt två veckor efter hemkomsten från Italien var det alltså dags att packa väskorna igen. Denna gång gick flygresan till San Salvador fortare och utan problem. Väntetiderna vid våra mellanlandningar i Frankfurt och Houston var kortare och våra väskor kom fram till San Salvadors flygplats samtidigt som vi.
Vi landade vid 20-tiden på kvällen. Att åka bil till Suchitoto vid den tiden på dygnet är inte någon bra idé. Efter mörkrets inbrott bör man inte ge sig ut på mindre vägar eftersom risken för överfall är stor. Vi hade därför bokat en bil som skulle ta oss från flygplatsen till Marriott Courtyard Hotel. Efter en snabbdusch var det bara att dyka i säng.
Söndag 31 oktober
Våra timmar i San Salvador denna söndag skulle naturligtvis ägnas åt shopping, en självklarhet när Henrik är med. Efter en frukost på hotellet tog vi en taxi till Metro Centro. Där var julgranen redan klädd och juldekorationerna satt på plats.
Det blev en hel del inköp av kläder av populära märken. En ny taxi tog oss tillbaka till vårt hotell som passande nog som ligger mitt i köpcentret Gran Via
och med gångavstånd till Multiplaza, det nyaste av alla köpcentra i San Salvador. Vi hann med att shoppa lite till innan klockan 15 då Sr. Hernandez kom med sin bil för att hämta oss. Efter dryga timmen var vi framme i Suchitoto. Jag blev avlämnad hos min familj och Henrik kördes till sin. Henrik skulle bo hos samma familj som förra gången men jag hade fått en ny familj. Hos Sra. Dolores kan man inte längre få äta och det skulle ha blivit ganska långtråkigt att inte ha en familj att prata med vid måltiderna. Därför hade jag bett att få bo hos en annan familj. Familjen bestod av Mirja, som är 42 år och som driver en frisör- och skönhetssalong i bostaden. Hennes son Carlo, 23 år, bor i samma hus och har sin egen firma som består av försäljning av piratkopierade CD-skivor och TV-spel. Några TV-apparater stod innanför entrén och ibland kom det någon kund som ville spela ett TV-spel.
Mirjas dotter, som är 20 år, bor i San Salvador tillsammans med fadern till hennes barn, en liten kille på tre år.Det var inget fel på deras bostad men den var av betydligt enklare standard än Sra. Dolores hus. Familjen hade varken kylskåp eller ugn. Det fanns bara ett sovrum och det hyrde de ut till elever på skolan. Själva hade de avgränsat varsitt rum med hjälp av masonitskivor. Jag fick nästan en liten chock när jag såg det rum jag skulle sova i. Rummet, som låg längst bak i huset, hade en bastant järndörr, inget fönster och en taklampa med så svagt sken att det knappt gick att läsa på rummet. Det fanns ingen garderob men det problemet löstes genom att jag alltid har med mig egna galgar när jag reser. Därför kunde jag hänga upp mina kläder på en bokhylla. Det var otroligt varmt i rummet men det fanns i alla fall en fläkt. Den fick stå på hela natten, annars skulle jag nog ha kvävts.
Utanför mitt rum var det en smal passage som ledde till resten av huset och framför ingången fanns ytterligare en bastant järndörr. Den dörren låste Mirja och Carlo på nätterna. Jag funderade ibland på vad som skulle ha hänt om det hade blivit en eldsvåda och jag måste komma ut. Risken var väl inte så stor eftersom det var ett stenhus men nog kände jag mig instängd alltid.
För min bostad fick jag betala sju dollar per natt.På söndagskvällen ville Mirja och Carlo gå på diskotek. Det orkade inte jag men Henrik ville gärna följa med. Tyvärr måste han vara hemma hos sig redan klockan 23 för då ville hans familj gå och lägga sig och någon nyckel lämnade de aldrig ut. Henriks familj är mycket religiös och enligt deras tro, evangelicalism, är det en synd att dansa. Själv somnade jag redan vid 21-tiden i den sköna, breda sängen på mitt rum.
Måndag 1 november
Vad roligt det var att komma tillbaka till skolan och och träffa rektorn, Don Nelson, och alla lärarna igen.
Liksom förra gången skulle Henrik ta lektioner för Noemi, sex timmar om dagen, och jag skulle ha fyra timmars konversation per dag med Jocelyn.
Eftersom jag ändå bodde i en kombinerad frisör- och skönhetssalong passade jag på att klippa mig efter lunchen. Det kostade en dollar men då ingick inte hårtvätt och styling. Jag tyckte i alla fall att en dollar var lite väl billigt så jag betalade fyra.
Senare på dagen hälsade jag på hos Henriks familj. På gatan utanför huset spelade pojkarna fotboll. Det skadade nog inte eftersom många barn i El Salvador är alldeles för feta.
Familjens barnbarn, Fernando, hade nästan alltid någon godsak i munnen berättade Henrik.
På kvällen efter middagen gjorde Mirja en ”facial”, alltså en ansiktsbehandling, på mig. Det går knappast att jämföra med en ansiktsbehandling som man får på ett institut hemma men skönt var det i alla fall. För närmare en timmes behandling betalade jag knappt fem dollar.Tisdag 2 november
Hela veckan var det fiesta i stan. Ett ambulerande nöjesfält började montera upp pariserhjul och karuseller vid stora torget. Denna tisdag var det dessutom helgdag då man firade ”de dödas dag”. På kyrkogårdarna skulle gravarna målas och dekoreras. Människorna vallfärdade till kyrkogårdarna med målarburkar, penslar och konstgjorda blommor.
På förmiddagen gick skolans elever och lärare, totalt cirka tio personer, i samlad tropp för att göra ett studiebesök på den stora kyrkogården strax utanför Suchitoto. Trängseln vid ingången var enorm.
Några vakter med skarpladdade vapen svarade för säkerheten på kyrkogården. (Vi läste senare i tidningen att några marasmedlemmar hade trängt in på en annan kyrkogård.)
Gravarna målades i granna färger.
Det såldes drycker och bakverk.
Barnen lekte mellan gravarna och folk skrattade och var glada. Det var med andra ord mycket olikt en svensk kyrkogård under Allhelgonnahelgen. Mitt i röran pågick en begravning.
I ett hörn av kyrkogården stod ”la huesera”. Där slänger man alla benknotor från de gravar som grävts upp på grund av att ingen längre betalar årsavgiften. Det kändes lite makabert.
På eftermiddagen blev det fotvård hos Mirja för min del. Det var lika bra att låta göra en sådan behandling också. Fem dollar kostade kalaset som pågick i nästan en timme. Mina tånaglar blev riktigt tjusigt målade
Onsdag 3 november
På kvällen bakade Mirja pupusas som är El Salvadors nationalrätt. Pupusas är plättar som görs av majsmjöl och som man har olika fyllningar i. Mirja fyllde plättarna med queso con loroco, alltså ost med en ätlig blomma som heter loroco. Till pupusas äter man en salsasås. Många familjer i El Salvador äter pupusas till middag varje dag.
Jag provade också på att baka men mina pupusas blev inte lika fina som hennes. Just som vi skulle börja äta kom Henrik över. Han hade redan ätit middag hos sin familj men den hade inte varit något vidare. Han tackade därför ja till att få äta med oss. Pupusas äter man med händerna så det blev ganska kladdigt men det smakade mycket gott.
Efter middagen satt vi runt bordet och pratade. Här var det bara spanska som gällde. Under vår vistelse i landet träffade vi knappt någon som kunde engelska, inte ens skolans lärare, men Henrik hängde med bra. Carlo satte på en CD med diskomusik och efter en stund var vi alla fyra uppe på golvet och dansade. Det var en riktigt trevlig kväll.
Torsdag 4 november
Jocelyn och jag såg dokumentärfilmen ”La Vida Loca” i skolan. Filmaren Christian Poveda fick tillåtelse av ledaren för det kriminella gänget Maras 18 att under ett drygt år filma deras vardag. Man får följa några medlemmar och det mesta handlar om våld, mord och begravningar men man får också vara med om födelsedagsfester och besök hos socialsekreterare.
Det är mycket deprimerande att se filmen, särskilt när man tänker på maramedlemmarnas små barn som också medverkar i filmen. De kommer inte få någon möjlighet att leva ett normalt liv i framtiden efter att ha vuxit upp i en sådan miljö.
Ovanstående två bilder har jag inte tagit själv. De är hämtade från filmen "La Vida Loca" (det vansinniga livet).När skoldagen var slut för min del brukade jag strosa runt i Suchitoto och titta på folklivet.
I nästan varje hörn stod kvinnor och bakade pupusas eller tortillas.
Jag köpte aldrig någon mat i ett sådant stånd.
Jag ville inte riskera att bli magsjuk och dessutom fick jag så bra mat hos Mirja. Hennes enchilladas var otroligt goda.
Många husväggar i Suchitoto är försedda med den här texten. Där står det följande: ”I detta hus vill vi leva utan våld mot kvinnor”.
Det kanske kan vara bra att påpeka. Jag fick flera gånger frågan, både från Mirja och från Jocelyn, om min man tillåter att jag går ut med mina väninnor ibland. Jag förklarade för dem att i Sverige bestämmer kvinnorna själva om de vill gå ut. Det hade de svårt att förstå. De berättade för mig att i El Salvador är det inte ens tillåtet för en kvinna att prata med en manlig granne på gatan eller att ge en kram till en väninnas make när de kommer på besök. Sådant kunde ge upphov till våldsamheter.Fredag 5 november
Allt flera stånd med onyttigheter började dyka upp utefter gatorna nära det stora torget. Man räknade med att det under helgen skulle komma många besökare till stan.
Jag tyckte inte det som såldes i stånden såg lockande ut men lokalbefolkningen köpte ”godsakerna” och åt med god aptit.
Mirjas skönhetssalong ligger vägg i vägg med Suchitotos ”systembolag”. Utanför på trottoaren satt det nästan alltid en hop karlar som drack sina inköpta drycker ur pappmuggar och som var mer eller mindre berusade. En del tog sig en siesta mitt på gatan.
Lördag 6 november
Denna dag åkte vi på en heldagsutflykt upp till gränsen mot Honduras. Med på turen var även Mirja och Carlo. De hade knappt varit i några andra delar av sitt eget land än i Suchitoto och San Salvador så vi hade inte hjärta att lämna dem hemma även om det var vi som fick betala. En sådan tur skulle ha kostat dem nästan lika mycket som de fick in på en hel månad.
Klockan 8 på morgonen mötte vi Julio från Cuscatlan Travel och hans chaufför på stora torget. Vi åkte vägen ner till sjön för att ta färjan över. För att komma till färjan måste vi åka via en lantbrukares marker. En kvinna skulle öppna grinden för oss men bakom grinden låg två hundar och sov. Hon kastade stenar efter dem så att de skulle flytta på sig. Här skulle det behövas en djurskyddsmyndighet.
Färjan över sjön tog omkring 20minuter.
Vi åkte vidare och passerade ett par mindre städer. Den väg vi skulle ha tagit hade blivit helt förstörd av det tropiska ovädret Agatha som drog in över Centralamerika i maj detta år. Vi blev tvungna att ta en omväg för att komma vidare.
Här och där mitt på vägen låg någonting som såg ut som grus. Julio förklarade för oss att det var majskorn som låg på tork. Det såg inte särskilt hygieniskt ut men förmodligen finns det inte något livsmedelsverk i El Salvador som bryr sig om sådana frågor. I diktet intill vägkanten låg bonden och tog sig en tupplur medan han bevakade sin skörd.
Dessa trakter var tidigare ett starkt gerillafäste. Nu markerade man vilken politik man vill ha i landet.
I den lilla staden Concepcion Quetzaltepeque försörjer sig många familjer på att väva de hängmattor som finns i många hem i El Salvador. Vi fick se hur man tillverkade sådana hängmattor. Den handgjorda ”hängstolen” vi köpte kostade endast 20 dollar men vi förstod att det var ett bra tillskott till den familjens kassa. Vi köpte även en söt liten handvävd väska för 5 dollar.
San Ignacio är en liten stad som ligger intill gränsen mot Honduras. Eftersom vi inte hade våra pass med oss kunde vi inte passera gränsen så vi fick nöja oss med att vara kvar på den salvadoreanska sidan.
Staden La Palma är känd för sina konsthantverk. Vi gick länge omkring och tittade på de färggranna, handgjorda föremålen och vi handlade en hel del souvenirer till familjen därhemma.
Denna kyrka i La Palma spelade en viktig roll under inbördeskriget. Här inleddes fredsförhandlingarna mellan FMNL-gerillan och den dåvarande presidenten, José Napoleón Duarte. I oktober 1984 möttes presidenten och FMNLs representanter i kyrkan. Det skulle dock dröja ända till 1992 innan freden var ett faktum.
Då vi kom tillbaka till Suchitoto hade Mirjas dotter och barnbarn kommit på besök från San Salvador. Lördagskvällen var höjdpunkten på veckans fiesta och den ville dottern inte missa.
Efter middagen gick vi upp till torget. Där var festen och kommersen i full gång. Småbarnen fick sova på en madrass på torget medan deras föräldrar sålde sina varor.
Pariserhjulet gick för full fart och kön till denna attraktion var lång. Hjulet snurrade fortare och fortare och folk tjöt av skräckblandad förtjusning medan musiken spelade på högsta volym. Plötsligt var det något som gick sönder mitt under färden. Man stannade hjulet och en reparatör klättrade upp på utsidan, utan något som helst skydd. Han tog fram ett verktyg ur fickan och åtgärdade felet. Sen satte pariserhjulet igång igen med full hastighet. Det är knappast troligt att detta åkdon hade fått godkänt av svenska myndigheter.
Mirja, Carlo och Henrik fortsatte till det för kvällen uppsatta utomhusdiskot. Där visade kanditaterna till nästa ”miss Suchitoto” upp sig och man fick chansen att rösta. Henrik fick sova över i hängmattan i Mirjas hus denna natt.
Söndag 7 november
Vi hade blivit hembjudna på lunch till Noemis hem. Noemi bor med sina föräldrar och syskon i Comunidad el Caulote som ligger på landsbygden cirka 20 minuters promenad från Suchitoto.
Noemi hämtade oss så att vi skulle hitta dit. Först skulle vi dock hälsa på hennes 95-åriga mormor som bor hemma hos Noemis moster i Suchitoto. Mormodern är sängliggande och hennes dotter, som sköter om henne hela dagarna, kan aldrig lämna huset om inte någon annan från familjen kommer för att passa. Noemis mamma går dagligen in till Suchitoto för att göra inköpen åt sin mor och syster. Noemi själv tar hand om mormodern ett par timmar varje dag innan skolan börjar klockan 8 på morgonen. Då kan hennes moster få uträtta ärenden och gå till kyrkan.
Noemis familj bor i ett enkelt stenhus. Familjen drev tidigare ett jordbruk men nu har hennes mamma en liten speceriaffär. Under de timmar vi var hos familjen kom det titt som tätt några som ville handla lite mjöl, lite socker eller ett par flaskor coca cola. Ett barn kom för att köpa fem plastpåsar, ett annat ville köpa tre sugrör. Vi blev bjudna på en mycket god kycklingrätt som Noemis mamma och syster lagade.
Vi uppskattade verkligen att vi fick komma på besök i deras hem på landet.
Måndag 8 november
Det måste vara tröstlöst för alla dessa arbetslösa människor som dagarna i ända sitter på trottoarerna utan att ha något att ta sig för.
De flesta i El Salvador lever i stor fattigdom. Även om de har ett arbete att gå till så är lönen mycket låg. Skolans vaktmästare tjänar exempelvis 4 dollar om dagen och han har tre barn och en fru att försörja. När hans äldsta dotter tog vad som motsvarar studenten ville skolan ha 13 dollar för att skriva ut diplomet. Det hade hennes far inte råd att betala så hon fick inget sådant. Henrik och jag gick ibland till Pan Lilian och fikade efter skolans slut. För två koppar kaffe och två bakelser fick vi betala 2.80 dollar, en struntsumma för oss men mer än hälften av vad vaktmästaren Luis tjänar på en dag. På måndagen beställde vi en tårta att bjuda Henriks familj på. En fin tårta för tio personer kostade 8 dollar.
Jocelyn brukade ibland fråga mig vad saker och ting kostar. Jag hade bl.a berättat att jag hade köpt en Tommy Hillfiger-tröja då vi var i San Salvador. När hon fick veta att den hade kostat 44 dollar höll hon på att trilla baklänges. Själv köper hon tröjor i affärena i Suchitoto. Här kunde hon få en fin t-shirt för en dollar. De med bäst kvalitet kostar sju dollar. Jocelyn är alltid fint klädd så varför ska man betala så mycket för kläder egentligen? Hon lade genast märke till att jag en dag hade en ny kulspetspenna och frågade mig hur mycket jag hade betalat för den. Jag svarade att den hade kostat 1.65 dollar. Det var dyrt tyckte hon och talade om att de pennor hon köper kostar 0.20 dollar och att de är bra. Jag förklarade för henne att för oss är allting billigt i El Salvador eftersom vi har så mycket högre löner i Sverige men att levnadskostnaderna där också är betydligt högre än i El Salvador. I Suchitoto är det nästan ingen familj som har en bil och i Sverige är det inte ovanligt att familjerna har två. Tisdag 9 november
Det är inte bara människorna som har det svårt. I Suchitoto är det massor av hundar som driver omkring på gatorna, magra, hungriga och törstiga och ibland med stora sår på kroppen. Jag tyckte så synd om hundarna. Vid ett tillfälle tänkte jag nästan köpa en plastbunke och några flaskor vatten för att ge till några hundar men allt folk som satt på trottoarerna hade nog tyckt att jag var tokig i så fall så jag avstod.
Till lunch denna dag fick vi fisk med ris och tortillas. Jag orkade inte äta upp min tortilla så jag sa till Mirja att jag kanske kunde ta den med mig och ge till en hund. Det tyckte hon var en bra idé. Hon hällde dessutom alla fiskrester i en plastpåse så att jag kunde ge det till hundarna också. När jag senare skulle gå till skolan tänkte jag mata hundar på vägen dit men jag fick inte syn på en enda hund till att börja med. Det var ju lite konstigt att behöva gå några extra vändor just denna dag för att leta upp hungriga hundar. Annars så ser man dem överallt. Till slut hittade jag i alla fall ett par magra stackare som tacksamt åt upp maten.Tårtan gjorde som väntat succé hos Henriks familj.
Alla åt med god aptit. Familjen hade inte fat så att det räckte till oss alla men genom att använda kaffefilter som tårtfat så löste sig problemet ändå.
Onsdag 10 november
Jocelyn hade blivit antagen till studier på universitetet i San Salvador. På onsdagen var hon tvungen att göra några kompletterande prov och åkte därför till San Salvador över dagen. Jag hade inga lektioner men tillbringade ändå större delen av dagen i skolan. Det var mycket behagligare att sitta där och läsa än att sitta på mitt rum. På torget var det också trevligt att sitta men där hände så mycket att det ibland var svårt att koncentrera sig på läsningen.
Kusinerna Marbin och Raúl, som jag träffade i vintras, sålde fortfarande nötter på torget när de hade slutat skolan för dagen. De kände genast igen mig och jag fick en pratstund med dem lite då och då. Ibland var även deras två år yngre farbror med och sålde nötter.
Det här lilla barnet hade det bra i sin pappkartong medan mamman sålde hattar och mössor på torget.
Alla nyhetssändningar denna dag handlade om branden i ett ungdomsfängelse i Ilobasco som ligger 35 kilometer sydost om Suchitoto. Av de 43 intagna männen mellan 18 och 25 år, de flesta marasmedlemmar, hade 16 omkommit genast och 22 hade brännskadats, varav de flesta mycket svårt. Efter några dagar var antalet avlidna uppe i 27 personer. Under påföljande dagar var både tidningar och tv-nyheter fulla av spekulationer om orsaken till branden, säkerheten i fängelserna och om de skadade brottslingarna hade fått en bra vård eller ejSamtidigt är det stora rubriker varje dag, både i tidningar och på TV-nyheterna, om det enorma våldet i El Salvador. Enligt uppgifter i en av de större dagliga tidningarna kostar åtgärderna för att försöka bekämpa kriminaliteten inte mindre än 378 dollar årligen för varje invånare i landet, vilket är cirka en tiondel av inkomsten per capita i El Salvador. I detta belopp är inte medräknat de kostnader som privatpersoner och företag betalar för att skydda sig mot våldet.
Regeringen vill nu försöka bekämpa de kriminella gängen genom att ta till ”Super Mano Dura” (super-hårdhandskarna).
Barn från 12 års ålder ska kunna dömas som vuxna om de brott de anklagas för är allvarliga. Tidigare var straffen för minderåriga mycket lindriga och de krimiella gängen skickade därför gärna ut mycket unga människor att begå mord och andra våldsbrott. Gängmedlemskap ska kunna kriminaliseras och staten ska få rätt att beslagta pengar och egendomar från gängmedlemmar. De vi pratade med i Suchitoto var dock pessimistiska. Våldet håller på att ta över El Salvador sa pappan i Henriks familj. Han trodde aldrig att det skulle kunna bli säkert att leva i El Salvador. (Ovanstående två bilder är inte mina egna.)Torsdag 11 november
Jocelyn och jag pratade mycket om hur våra bostäder såg ut. Jocelyns familj på fem personer bor i ett mycket litet hus från kolonialtiden. Det finns endast ett rum och bara ett fönster som vetter ut mot gatan. Dessa gamla hus ser oftast ut på det sättet och några ändringar av exteriören får man inte göra.
Matplatsen har man utomhus under tak. Det finns bara fyra stolar runt matbordet så om hela familjen ska äta tillsammans får pappan sitta på en bänk. Jocelyn var lite bekymrad för att släkten ville komma och fira hennes morföräldrars bröllopsdag hemma hos dem. ”Då får många sitta på golvet” sa Jocelyn och berättade vidare att gästerna också fick lov att ta med sig egna tallrikar, glas och bestick. I hennes hem finns bara fem tallrikar, fem glas och fem knivar, gafflar och skedar. Det är lite skillnad mot oss som har betydligt mer husgeråd än vad vi har användning för.Jocelyns mamma är hemmafru och det innebär mycket arbete. Hon ska handla, laga mat, sköta barn, städa och tvätta. Familjen har naturligtvis varken varmvatten eller tvättmaskin så all tvätt måste göras för hand. Jocelyns pappa jobbar i San Salvador och åker varje dag med bussen som tar två timmar i varje riktning.
Efter skolans slut hade jag ett ärende till apoteket. Bakom den gallerförsedda disken satt den kvinnliga läkaren, som förestod apoteket, på en stol och klippte tånaglarna. Hennes medhjälpare fick expediera mig och innan jag hade fått mina varor hade läkaren hunnit med att måla sina tånaglar också.Fredag 12 november
Det var min sista dag i skolan, i alla fall för denna gång. Mirja hade givit sig iväg redan före sex på morgonen. Hon skulle sminka och kamma en sexårig flicka inför hennes ”grabación”. Det kallas så när sexåringarna slutar i kindergarten. På stan såg jag senare många små stylade och välsminkade ”prinsessor” i långa klänningar.
Jocelyn och jag tog oss en promenad medan vi pratade. Vi passerade en ”närbutik”.
Tvätten kan torkas på lite olika sätt.
Don Nelson hade bjudit hem Henrik och mig på lunch. Han bor tillsammans med sina åldriga men pigga föräldrar i ett ganska stort hus i Suchitoto. Hans barn, som båda är i tjugoårsålderna, bor sedan många år tillbaka i USA. Vi fick en god trerätters lunch hemma hos Don Nelson och kände oss mycket hedrade över att ha fått komma dit. På morgonen hade jag försökt att få tag på blommor att ta med och lyckats hitta en bukett med nejlikor på marknaden. Det var det enda i blomväg som fanns. Pappret, som buketten blev inslagen i, var inte nytt precis. Det hade nog redan använts ett antal gånger tidigare.
Don Nelson berättade att hans föräldrar hade bott i Mexiko under det tolvåriga inbördeskriget. Själv hade han stannat kvar i Suchitoto men livet där hade varit mycket svårt. Man hade inte haft någon elektricitet och inget rinnande vatten. Vattnet fick man hämta ur en flod och sedan koka. Skolorna var stängda och det var svårt att få tag på mat. Regeringssoldaterna kontrollerade staden och FMNL-gerillan kontrollerade landsbygden. Många oskyldiga människor blev mördade under kriget, bl.a. hans äldre bror.Lördag 13 november
Vid niotiden på morgonen lämnade vi Suchitoto. Sr. Hernandez skjutsade Henrik, mig och Noemi till San Salvador. Hon hade knappt besökt huvudstaden tidigare och hon hade aldrig i sitt trettioåriga liv sovit på en annan plats än i sitt föräldrahem. Jag hade brevledes haft kontakt med Gloria från El Salvador och hon hade erbjudit oss att få bo hos henne. Hon ville ta med oss ut på turer i El Salvador. Jag var lite tveksam till om detta var en bra idé. Visserligen är hon trevlig men det mesta går i ultrarapid och vi hade många planer för vårt besök i San Salvador. Det visade sig sedan att Gloria skulle genomgå en större operation ett par dagar före vår ankomst till San Salvador. Visst tyckte jag synd om henne men för vår del var det nog bättre att bo på hotell. Vårt rum på hotel Sheraton Presidente hade två stora dubbelsängar så där var det gott om plats.
Direkt efter ankomsten sökte vi upp barnsköterskan Susanna i hennes kafé. Hon blev mycket glad över att få träffa Henrik igen och bjöd oss på förfriskningar. Vi fick även träffa hennes make och en av hennes söner som var där just den dagen.
Syster Evangelina på ”Las Hermanas Somascas” välkomnade oss också och vi fick återigen gå på rundvandring på den plats där Henrik tillbringat några månader som mycket liten.
Sent på eftermiddagen blev vi hämtade av Rafael från Plan International. Han och hans flickvän tog oss med till la Libertad för att se på solnedgången. Bilresan dit tog ungefär en halvtimme. Vi åkte till en bar som ligger precis vid strandkanten. Där var mängder av turister, både från El Salvador och från utlandet. Här märktes inte någonting av fattigdom eller våld.
Vi beundrade den vackra solnedgången över Stilla Havet medan vi drack varsin juice. Det som möjligtvis störde var den högljudda musiken från baren.
Då vi åkte tillbaka mot San Salvador var det kolsvart ute. Det var dock så pass tidigt på kvällen att det var många bilar som körde på vägen. I annat fall hade vi nog avstått från att göra denna resa. Tillsammans åt vi sedan salvadoreansk mat på en enklare restaurang.
Söndag 14 november
Denna dag var det shopping igen för hela slanten. Vi började i Metro Centro på morgonen och fortsatte sedan till Gran Via och Multiplaza.
Ett besök på det nyöppnade Starbucks på Plaza Santa Elena blev det också. Området kring Plaza Santa Elena är ett av de finaste i San Salvador. De som bor i detta område har mycket gott om pengar så det var väl därför som Starbucks valde att öppna sitt första kafé i Centralamerika just här.På kvällen tog Henrik och Noemi en taxi till Gran Via och gick på bio. Själv föredrog jag att stanna på hotellet och på TV.
Måndag 15 november
Vi hade tänkt ägna dagen åt att ta det lugnt vid hotellets stora, härliga pool. Just denna morgon var mulen till skillnad från alla andra dagar. Vi bestämde oss för att gå på promenad istället. Vi hade blivit lite modigare nu och det stod ju poliser, militärer och andra vakter överallt i Zona Rosa.
Bara inne i det stora apoteket stod tre vakter med pumphagel på olika platser. Vi gick fram till Basílica de Nuestra Señora De Guadalupe, en mycket vacker kyrka i närheten av Susannas kafé.
Vi hann se en del intressanta saker på vägen, exempelvis ett ambulerande kafé
Här håller man på att flytta sitt gatukök. Det är inte troligt att bilen skulle få godkänt av Svensk Bilprovning.
På eftermiddagen tittade solen fram. Då var det dags att koppla av vid poolen under några timmar.
Hotellets trädgård var otroligt vacker.
Därefter blev det Gran Via igen. Vi gick på bio alla tre. Henrik och Noemi såg en film och jag en annan.När vi kom ut från biografen var det mörkt och ljusen på Gran Via lyste vackert.
Tisdag 16 november
Det blev en promenad i området igen och därefter ett par avkopplande timmar vid poolen. Klockan 15 skulle Henrik och Noemi åka tillbaka till Suchitoto tillsammans med Mr Beto. Själv skulle jag vara kvar ytterligare en natt på hotellet.
Onsdag 17 november
Efter en kort morgonpromenad nära hotellet var det dags att packa väskorna och checka ut. Hotellets minibuss tog mig till flygplatsen. Personalen där var lite misstänksam mot min ”hängstol” som var ihoprullad och insvept i svarta plastsäckar och som jag bar under armen. Jag fick i alla fall ta med den som handbagage. Planet mot Houston avgick som beräknat vid 13-tiden. Två timmar mellan planbytet i Houston var i knappaste laget men jag kom i tid till Continental Airlines avgång mot London. För en gångs skulle lyckades jag faktiskt sova ganska mycket under den långa resan.
Torsdag 18 november
Planet landade på Heathrow redan vid sextiden på morgonen. Sedan väntade närmare sex trista timmar på flygplatsen innan planet mot Stockholm avgick. Jag behövde inte vänta länge innan jag fick min resväska och sen bar det ut till bilen där Ulf och Hogan väntade. Henrik är fortfarande kvar i El Salvador och kommer tillbaka till Sverige den 30 november.
