5 april
Nu har vi varit i Lima i tre dagar och åker imorgon vidare med buss till Paracas. Vi bor på ett hotell i ett område som heter Miraflores. Här ligger de flesta hotellen och det är massor av poliser ute och patrullerar på gatorna så här är mycket lugnt. Första dagen blev vi hämtade av en guide som tog oss med på en stadsrundtur i de centrala delarna av Lima.
I Miraflores ligger kärleksparken. Vår guide berättade att man där varje år håller en tävling om vilket par som kan göra den längsta kyssen liggandes i samma ställning som statyn. Statyn föreställer konstnären själv när han kysser sin fru.
På kvällen ringde Manuels svägerska Sonia till hotellet och vi bestämde träff påföljande dag. Hela lördagen och även söndagen tillbringade vi sen tillsammans med Sonia och hennes man Alberto. Vi fick besöka deras hem och de tog oss med till platser som vi inte hade kunnat hitta på egen hand under den korta tid vi var i Lima. En av kvällarna besökte vi en park med de mest fantastiska fontäner, Circuito Mágico del Agua.
Vi såg också en dansshow som var helt magnifik på "Las Brisas de Titicaca". Man dansade så kallade marineras, folkdanser från olika delar av Peru. Dansarna var otroligt duktiga och klädda i mycket vackra, folkloristiska dräkter. Jag skulle gärna åka tillbaka till Lima bara för att få se den föreställningen en gång till. Till och med Ulf, som inte brukar vara förtjust i dansuppvisningar, var imponerad.
7 april
Vi är just nu i Paracas och här det är det riktigt hett. Jag har råkat ut för magsjuka och det är inte roligt. Hela eftermiddagen igår låg jag i sängen på hotellet så Ulf fick gå ner på ”stan” ensam för att äta middag. Idag mår jag bättre men jag kan inte äta någonting. På morgonen gjorde vi en båttur till ett par öar, Islas Ballestas. Vi såg massor av sjöfåglar och sjölejon från båten men vi var inte speciellt imponerade av detta. Vi har även promenerat i hettan in till stan. För ungefär 1,5 år sedan drabbades den har trakten av en stor jordbävning och många byggnader blev helt eller delvis förstörda. Det pågår reparationer och återuppbyggnad överallt. Om ett par timmar åker vi vidare med buss till Nazca. Imorgon ska vi åka med ett litet flygplan över Nazcalinjerna. Sen blir det bussfärd en hel natt till betydligt högre höjder där det också är ganska kallt.
12 april
Vi har just kommit tillbaka till Arequipa från en tvådagarstur till Colca Canyon. Vi åkte med en grupp på omkring 20 personer från olika länder. De flesta var invånare i Peru som passade på att besöka Colcadalen under påskhelgen. Då en del deltagare bara talade engelska och andra bara spanska berättade guiden allting på respektive språk.
Innan vi lämnade Arequipa köpte vi cocablad som ska hjälpa mot höjdsjuka. Guiden lärde oss hur man skulle tugga dem. Man rullar ihop ett antal blad som man tuggar under ett par minuter. Därefter ska man ha ”massan” i munnen under en halvtimme för att suga ur juicen. Det smakade hemskt och för min del hjälpte det inte heller.
Under färden över Anderna såg vi massor av lamor, alpackor och vicuñas.
Colcadalen är mycket vacker med sina odlingsterrasser.
I ravinen svävar mäktiga kondorer, världens största fågel som kan flyga. De kan ha en vingbredd på upp till tre meter. Vi såg en hel del kondorer men de var svåra att fånga på bild. Högsta punkten på vägen till Colca Canyon ligger på 4900 meters höjd. På så höga höjder är luften mycket tunn så var det tungt att andas. Jag drabbades som sagt av av höjdsjuka, hemsk huvudvärk och illamående.
När vi kom fram till byn där vi skulle övernatta följde guiden med mig till ett apotek för att köpa medicin. Den skulle tas var åttonde timme. Förutom denna medicin äter både Ulf (hans mage är också dålig nu) och jag två olika slags mediciner mot "semestermage". Dessa ska också tas var åttonde timme men inte samtidigt som medicinen mot höjdsjukan. Det är en hel del att hålla reda på för en pensionär. Trots den goda maten i Peru är vi inte hungriga särskilt ofta så våra kläder sitter lite lösare nu.
I morgon bitti far vi vidare med buss till Puno som ligger vid Titicacasjön, världens högst belägna, farbara sjö, på närmare 4000 meters höjd över havet. På måndag och tisdag ska vi besöka vassöar och andra öar i sjön och bo en natt hos en familj. Vi hoppas att våra magar är helt okey då.
14 april
Vi är tillbaka i Puno igen efter en tvådagarstur på Titicacasjön. Vi besökte Urosindianernas flytande vassöar. Det är konstgjorda öar som är byggda av vass. Det understa lagret förmultnar allt eftersom och måste ersättas med ett nytt ovanpå. Marken gungade lätt under våra fötter.
Även husen och båtarna är byggda av vass. Vi fick åka en tur i en vassbåt.
Människorna där äter också vassen och vi provade på. Det smakade inte så dumt.
Efter besöket på vassön fortsatte vi med båt i tre timmar och kom till en större ö som heter Amantani. Ön har omkring 6000 invånare. Vi var 17 personer av olika nationaliteter som deltog i turen till öarna och alla skulle övernatta hos familjer på ön. Vi hamnade hos en trevlig familj som bestod av pappa Angelino, mamma Angelica, dottern Irma och hennes babyson Jefferson, som hon bar i en sjal på ryggen. Familjens övriga barn vistades på annat håll. Både Angelino och Irma pratade spanska så de kunde berätta för oss om livet på ön. De var också mycket nyfikna på hur vi hade det i Sverige, även om de knappast visste var detta avlägsna land ligger.
När vi hade installerat oss i vårt rum bjöds vi på lunch hos familjen. Mamma Angelica satt på en låg pall på golvet och lagade lunchen, soppa och sallad på bönor och ost. Till detta drack vi örtte och allt smakade mycket bra. Invånarna på Amantani äter nästan bara vegetarisk mat. Det passade oss utmärkt för då behövde vi inte oroa oss för att bli serverade några konstigheter.
Vi hade en sådan tur att vi råkade komma till denna ö samma dag som man firade öns "födelsedag". Rätt datum är egentligen den 10 april men eftersom detta datum i år inföll på långfredagen så hade fiestan skjutits fram några dagar. Det var spännande att få vara med om festligheterna som började med en parad till stora torget.
Därefter hällde alla ut sin medförda förtäring på mattor som lagts ut runt torget. På ena sidan av mattorna var bänkar uppställda och på dem satte sig männen. Kvinnorna fick sitta på marken på andra sidan. Därefter intogs måltiden bestående av olika slags bönor, majs och potatis. Till detta drack man mängder med öl.
Senare på eftermiddagen gick vår grupp tillsammans med guiden upp till öns högsta topp som ligger på 4200 meters höjd. Man blir ganska andfådd på sådana höjder men jag äter fortfarande medicin mot höjdsjuka så det gick bra. Ulf har inte drabbats av detta som tur är. Vi tittade på solnedgången och gick sedan tillbaka till "våra" familjer för att äta middag. Då hade det blivit kolsvart ute. Det finns ingen elektricitet på ön så Irma mötte oss med en ficklampa vid stora torget. Utan hennes hjälp hade vi aldrig hittat tillbaka till huset. På kvällen stod vi en stund och tittade på stjärnhimlen. Det var den vackraste stjärnhimmel vi någonsin har sett, så otroligt många stjärnor. I mörkret syntes vintergatan mycket tydligt. Synd bara att det inte gick att ta foton av himlen med vår enkla kamera. Efter middagen gick vi till vårt rum där vi endast hade ett litet stearinljus samt en stor och en liten ficklampa som ljuskällor. Vi försökte läsa så gott det gick men vi gav upp efter en stund och lade oss att sova redan vid 20-tiden.
Att gå på toaletten mitt i natten var inte det enklaste. Familjen var mycket stolt över att ha en "baño", dvs ett skjul i trädgården ett hundratal meter från huset. Det var naturligetvis inte fråga om en vattenklossett. Utanför skjulet stod en tunna med vatten och en skopa. Eftersom det var bäckmörkt både ute och på toan så fick vi turas om att sticka in ficklamporna åt varandra innanför dörren så att vi skulle kunna se själva toalettstolen.
I morse var vi uppe med tuppen igen, såsom nästan alla dagar under denna resa. Vi åkte vidare med båten till en annan ö som heter Taquile. Öns stora torg ligger på 4340 meters höjd över havet och vägen dit är smal och brant. Utsikten över sjön är desto bättre.
Här, liksom på de två andra öarna vi besökte, är människorna klädda i traditionella kläder. Man kan se på männens mössor och kvinnornas sjalar om de är gifta eller ogifta. En annan lustig sak på denna ö är att alla män stickar från 7 till 70 års ålder, alltså nästan från vaggan till graven. De bär alltid med sig sin stickning och stickar ”var de sitter och var de går”. Kvinnorna går omkring och spinner på sina sländor så fort de inte har något annat i händerna.
Efter promenad och lunch på ön hade vi 500 mycket branta trappsteg ner till båten, som hade flyttats till andra sidan ön under vårt besök. När vi traskade nedåt mötte vi flera personer ur lokalbefolkningen som gick uppåt bärande på väldigt tunga bördor som det såg ut. På denna ö finns varken hästar eller åsnor så allt som de köper utifrån (öl, vatten, matvaror och annat) måste de själva bära från hamnen upp på ön. Det kan vara bra att tänka på nästa gång vi klagar på att det är jobbigt att bära upp våra saker från bryggan till huset på Långgarn.
I morgon ska vi åka tåg över Anderna till Cusco. Tågresan tar tio timmar och det lär vara en mycket vacker resa. Dagarna går fort nu, vi har snart varit borta i två veckor, och hittills har vi varit varit mer än nöjda med vår resa, förutom magproblemen som äntligen har gett med sig.
16 april
Igår gjorde vi alltså en tio timmars tågresa över Andernas högplatå, en fantastisk upplevelse. Först checkade vi in vårt bagage och sen blev vi visade till vår plats på tåget. Vi fick ett bord för två med duk, blommor och mässingslampa och bekväma stoppade tygstolar. På väggarna i tåget var det vacker träpanel. Det var gott om personal som passade upp på oss resenärer. Efter någon timmes färd fick vi en välkomstdrink (en pisco sour som är "nationaldrink" här i Peru) i barvagnen alldeles bakom den vagn vi åkte i. I barvagnen fanns soffor, länsstolar och små runda bord, förutom själva baren förstås.
Vid lunchtid fick vi en trerättersmiddag med vin och senare på dagen afternoon tea med små sandwich och annat.
Bakom barvagnen fanns en observationsdel med panoramafönster och längsgående soffor där vi satt och njöt av de vackra vyerna.
Längst bak var det öppet och där kunde man stå och titta ut och ta foton medan tåget susade fram i en hastighet på så där en 40 till 50 kilometer i timmen. Här tillbringade vi en stor del av tiden med att titta på små byar som tåget passerade, indianer som arbetade på fälten samt det vackra landskapet med höga bergstoppar på båda sidorna.
Tåget körde igenom en mindre stad där det pågick en marknad. En del av stånden var placerade på tågspåren. När tåget tutade flyttade människorna undan sina stånd och flyttade tillbaka dem igen så snart tåget passerat. Det var spännande att stå längst bak i tåget och följa händelserna.
Vid ett tillfälle skulle tåget stanna för att invänta det tåg som gick i andra riktningen, från Cusco till Puno, på den enda plats där två tåg kunde mötas. Vi såg indiankvinnor med bylten på ryggarna springa allt vad de orkade längs tågets riktning. När tåget hade stannat insåg vi att de hade skyndat sig för att kunna få sälja sina hantverk till turisterna under det korta stoppet.
Vi köpte en del saker, som vi inte hade behov av, men människorna här behöver verkligen de pengar de kan få in genom att sälja hantverk till turisterna. Har man råd att åka med tåget så har man också råd att handla lite av lokalbefolkningen. Flera av resenärerna på tåget (som alla var turister) brydde sig inte om att köpa någonting, de gav inte ens dricks till de lokala spelmännen som kom och spelade för oss. Tågresans högsta punkt låg på 4313 meters höjd över havet och här gjorde tåget ett uppehåll på tio minuter. Indianer från trakten hade ställt upp stånd med lokala produkter av alpacka. Vi handlade en del saker även här.
Tågresan började i Puno på cirka 3800 meters höjd och slutade i Cusco på 3300 meters höjd. Trots att vi nu vistats en dryg vecka på så hög höjd blir vi fortfarande andfådda med jämna mellanrum. Tåget går bara fyra gånger i veckan i varje riktning. I måndags var tågresan inställd på grund av strejk. Förmodligen fick resenärerna då ta bussen istället men det är inte alls samma sak även om bussarna är bekväma. Tågresan som vi gjorde är definitivt en av höjdpunkterna på hela vår resa till Sydamerika. De tio timmarna vi färdades på tåget bara flög iväg. När vi kom fram till Cusco på kvällen var det redan mörkt. Idag ska vi utforska staden, halva dan med hjälp av en guide.
18 april
Cusco var en gång var inkaimperiets huvudstad. Här finns många inkalämningar kvar i form av perfekt sammanfogade stenmurar, som är intakta trots många jordbävningar.
De murar som spanjorerna byggde föll däremot ihop som korthus när en jordbävning inträffade.
Tyvärr blev Ulf dålig i magen igen och jag är inte heller helt bra. Vi nöjer oss med att äta sparrissoppa till lunch och omelett till middag, i den mån vi kan äta något alls. I övrigt har det varit mycket trevligt att under tre dagar utforska Cusco. Det enda som har varit irriterande är alla påstridiga försäljare av hemmagjorda tavlor, krimskrams och annat.Angående alla kläder vi släpade med oss hemifrån, drygt 10 kilo (vi hade 3 kilos övervikt på flyget från Sverige, förutom närmare 10 kilo leksaker och skrivmaterial som vi smusslade in i planet som handbagage) så lämnade vi dem till en organisation i Cusco, som ger dem vidare till behövande. Vi fick leta innan vi hittade organisationen för de hade flyttat. En man därifrån följde sedan med oss till vårt hotell med en säck som vi kunde packa kläderna i. Ulf väntade i receptionen tillsammans med mannen medan jag gick upp till vårt rum för att packa ner kläderna. Då höll städarna på att göra i ordning rummet. Det var en man och hans fru. Mannen tittade på när jag packade i kläderna och jag berättade vad vi skulle göra med dem. När han såg barnkläderna sa han: "Vi har också barn." Då kunde jag inte låta bli att fråga om han ville ha något. Det ville han naturligtvis. Han fick den lilla bruna jackan med blixtlås som Fredrik brukade ha och den blåvitrandiga tröjan som jag tror att vi gav Niklas en gång i tiden. Mannen bad mig skriva på ett papper att kläderna var gåvor till Jesús, som han hette, så att ingen skulle misstänka att han stulit dem. Så kunde vi göra ett par människor glada den dagen.
22 april
Igår kom vi äntligen till Machu Picchu som jag drömt om att få se i minst 25 år. Machu Picchu ligger på gränsen mellan Anderna och regnskogen högt över "den heliga dalen", det vill säga dalgången där floden Urubamba rinner från Anderna och ut i Amazonas. Här regnar det ofta och det är molnigt och disigt. Under över alla under, igår sken solen hela dagen. Tidigt på morgonen hade vi åkt tåg från Ollantaytambo i Urubambadalen för att komma till Aguas Calientes, en stad som verkar vara gjord för turisterna som ska besöka Machu Picchu. När vi installerat oss på vårt hotell tog vi bussen upp till Machu Picchu tillsammans med vår guide, en resa som tog 25 minuter att åka på en slingrig och brant väg.
I två timmar vandrade vi sedan runt bland ruinerna. Guiden berättade för oss om "the lost city of the Incas", alltså Machu Picchu, det enda inkafästet som conquistadoren Pizzaro aldrig hittade.
Därefter gick vi ensamma omkring i ytterligare fyra timmar. Vi tog oss bland annat upp till Sun Gate där Incaleden slutar, en "promenad" på 45 minuter på en brant, stenlagd stig. Här och där gick levande gräsklippare, alltså lamor, omkring och betade.
Nu har vi övernattat i Aguas Calientes och har flera timmar på oss att fördriva här innan tåget till Cusco avgår vid 15.30-tiden. I natt har det regnat ordentligt. Nu duggar det bara men molnen ligger mycket lågt. Vi tycker synd om de turister som ska besöka Machu Picchu idag. Precis när vi skulle gå till ett internetcafé så stötte vi på ett demonstrationståg. Det var skolbarn i åldrarna 5 till 12 år ungefär som marscherade omkring med skyltar för att de firade "jordens dag". På skyltarna stod det "var rädd om moder jord", "träden är jordens lungor", "vattnet droppar" och liknande. Efter tåget kom en barnorkester som spelade.
Eftersom vi inte har något särskilt att göra här i denna ganska ointressanta stad, som vimlar av basarer med varor för turisterna, tänker jag berätta lite om vår utfärd till Patacancha i förrgår. Vi åkte upp till en by i Anderna tillsammans med en guide och en chaufför. Det tog en timme ungefär att med bil åka de 18 kilometrarna från närmaste "huvudort". Vägen var brant och i mycket dåligt skick. Där hade vi aldrig velat köra själva. Vi började med att besöka dagiset.
Där gick 25 barn mellan 3 och 5 år, nästan alla klädda i traktens traditionella kläder som även de vuxna bär. Alla barnen fick ett par leksaker var, billiga saker som vi hade köpt på Ikea och Överskottsbolaget. Vilken glädje de visade över dessa småsaker. De är verkligen inte bortskämda med prylar. Därefter besökte vi skolan som har omkring 120 elever. Jag berättade för rektorn om den dokumentär om Patacancha jag sett på tv. Han hade aldrig sett den själv så jag lovade att jag skulle försöka kopiera vår videoinspelning till en CD och skicka den till honom. Rektorn visade oss runt, bland annat visade han den fiskodling han startat för att barnen ska få äta något som innehåller protein. Annars äter de mest majs och potatis, vilket gör att de växer dåligt och har svårt med inlärningen. Tolvåringarna såg ut att vara i Sofias ålder och nästan ännu mindre.
Vi hade med oss en hel del skrivmaterial som vi lämnade till rektorn och det blev han glad över. Vi sa också att vi via representanten skulle lämna 200 soles (cirka 600 kronor) för inköp av foder till fiskarna. Han blev mycket tacksam för det och lovade att han skulle skicka mail till oss och berätta om det hade fungerat. Det tror vi att det kommer att göra för det är en seriös resebyrå i Peru som vi anlitat. Efter besöket i skolan blev vi tillfrågade av en av kvinna om vi ville komma hem till hennes familj. Om vi ville. För oss var det en fantastisk upplevelse att få besöka en familj i Anderna, långt borta från alla andra turister, och se hur lokalbefolkningen bor och lever. Tre quechuakvinnor och en liten baby tog plats bakom oss i bilen och så for vi vidare en bit högre upp i bergen.
Familjen bodde i ett enkelt skjul som saknade fönster eftersom man på så sätt kunde hålla regn och kyla borta. Det fanns naturligtvis ingen elektricitet så det var alldeles mörkt i det enda rummet. Vi fick verkligen anstränga oss för att kunna se något men guiden berättade för oss att de som bor på så sätt utvecklar sin syn så att de får en syn som ugglor. Det fanns inga möbler, endast en bur där man förvarade marsvinen, som man i Peru äter vid festliga tillfällen, samt en eldstad där man lagade maten. På natten sov hela familjen på filtar som de lade ut på jordgolvet.
Människorna i dessa trakter är mycket duktiga på att väva och de väver vackra, färggranna tyger av garn från lama och alpacka. Färgerna på garnet kommer från naturen och de visade oss vilka växter de använde. Naturligtvis köpte vi en del saker som de hade vävt. Vi handlade för 120 soles, vilket är mycket för en familj som får leva på 100 soles (cirka 300 kronor) i månaden.
Vi fick också följa med mannen i familjen till en av hans potatisodlingar. Han berättade att han odlade 280 sorters potatis på olika höjd.
I Peru odlas omkring 1500 olika sorters ätbar potatis. Mannen skördade lite potatis och guiden och jag hjälpte till. När vi kom tillbaka till huset blev vi bjudna på te och kokt potatis. Här kokade man potatisen med både jord och skal på så vi fick skala den med fingrarna. Det var nog den godaste potatis vi ätit.
Vi gav mannen 20 soles för måltiden och han blev mycket nöjd. Vi fick veta att guiden hade varit i Patacancha flera gånger tidigare men att detta var första gången hon hade fått komma hem till en familj och in i deras hus. Människorna i byn är oftast mycket skygga. De talar quechua, men mannen i familjen talade spanska så jag kunde prata med honom utan att guiden behövde tolka. Hon fick tolka på engelska åt Ulf.
Dagen innan vårt besök i Patacancha hade vi åkt med en busstur till Urubambadalen. På vägen såg vi som vanligt lamadjur och alpackor. Många människor tjänar en slant på att låta sig fotograferas med sina djur. Liksom övriga turister, gav även vi vårt bidrag till deras levebröd.
Vi hann även med ett besök på marknaden i Pisac. Där var det, som väntat, mängder med turister. Marknaden bestod till stor del av stånd där det såldes typiska "turistsaker". Det fanns även en mindre del som verkade mer genuin och den delen ägnade vi oss åt. Där handlade lokalbefolkningen potatis, majs och andra livsmedel.
Idag är det vår sista dag i Peru och imorgon bitti flyger vi vidare till Quito i Ecuador. Där stannar vi bara en natt innan vi åker vidare på en fyradagarstur in i regnskogen. Resan i Peru har varit helt fantastisk men trots alla vackra platser och berömda monument vi sett är det ändå besöket i Patacancha som gjort mest intryck.
29 april
Vi är tillbaka i Quito igen. Under vår första dag här åkte vi på en guidad stadsrundtur. Därefter for vi vidare till ekvatorlinjen som ligger omkring 45 minuters bilväg från Quito.
Idag har vi utforskat Quito på egen hand. Istället för att åka taxi, som är mycket billigt här, tog vi lokalbussen till olika delar. Det är mycket mer spännande än att sitta i en taxi och det fanns bra kartor över bussnätet. Quito är en stad med många branta backar. I Gamla Stan finns vackra byggnader från kolonialtiden och stadsdelen står på UNESCOs lista över världskulturarv.
Utanför regeringspalatset var den röda mattan utlagd och där stod ett trettiotal vakter i kläder som hade samma färger som flaggan i Ecuador. Dessutom var det en hel del andra vakter med k-pistar.
Jag frågade en äldre man i folksamlingen utanför vad som var på gång. Det är presidenten som kommer sa han. I söndags var det val här i Ecuador och för första gången blev den sittande presidenten omvald på fyra år. Det var intressant att höra vad mannen tyckte om presidenten. Han hade en helt annan uppfattning än vår guide i regnskogen. Jag tog kort på vakterna och väntade i folksamlingen på att presidenten skulle komma ut medan Ulf gick och satte sig i parken och läste. Han hade ingen lust att stå och vänta på en president som kanske inte skulle dyka upp överhuvudtaget. Efter närmare 45 minuters väntan fick större delen av folkmassan flytta sig bakåt så att polisbilar och andra bilar skulle kunna passera och jag hamnade naturligtvis på fel sida för att kunna se då presidenten kom. Jag frågade en av vakterna om det verkligen var presidenten som skulle komma. Det var det inte, det var expresidenten meddelade vakten. Efter ytterligare en stunds väntan kom så expresidenten ut och det visade sig vara Jimmy Carter. Jag fick en hastig glimt av honom när han steg in i en bil men hann inte ta något kort innan en livvakt skymde. Ulf däremot, som vid det laget hade rest sig upp från parksoffan, såg honom väldigt bra där han stod på trappan och vinkade åt folket. Tyvärr var det bara jag som hade kameran med.
Vi har ännu en dag på oss att se oss omkring i Quito. På fredag börjar sista etappen av vår resa då vi åker till Galapagos.
Skrivet efter hemkomsten
Under vår fyradagarstur till regnskogen och på kryssningen runt Galapagosöarna hade vi inte tillgång till internet så detta är skrivet senare för att vi ska komma ihåg vad vi såg och gjorde under dessa dagar.
Fredagen den 24 april flög vi från Quito till Coca, en stad i utkanten av Amazonas. Flygresan tog bara en halvtimme. Därefter färdades vi med motorkanot i ett par timmar på Rio Napo, en biflod till Rio Amazonas, innan vi bytte till kanot. Efter ytterligare 1,5 timmar kom vi fram till lodgen Napo Wildlife Center som ligger långt inne i Amazonas. Två franska par, som skulle ha varit med i vår grupp, hade bokat av i sista stund och därför var det bara vi två som tillbringade några dagar tillsammans med en naturguide och en lokal guide.
Vi färdades med kanot till olika platser i djungeln (guiderna paddlade). Vi vandrade på stigar och vi klättrade upp till en plattform som var byggd 40 meter upp i ett träd, där vi såg djungeln från ovan.
Vi besökte även en by där lokalbefolkningen bodde men inga människor var hemma just då. De hade rest till Coca för att rösta i presidentvalet, som ägde rum den dagen. Det var intressant att uppleva miljön i djungeln men vi såg inte många djur, endast en del apor och fåglar, men inte på nära håll, samt några små caymaner. En av dagarna vräkte regnet ner från tidig morgon till sena eftermiddagen så vi blev ordentligt blöta trots lånade regnponchos och gummistövlar men det är ju sådant man måste räkna med när man vistas i regnskogen.
Fredagen den 1 maj flög vi från Quito till ön Baltra där Galapagos flygplats ligger. Flygresan tog 3,5 timmar inklusive mellanlandning i Guayaquil. Galapagosöarna ligger omkring 100 mil utanför Ecuadors kust så vi fick vrida tillbaka klockan ytterligare en timme, vilket innebar en tidsskillnad på åtta timmar jämfört med Sverige. Vi åkte vidare med buss och färja tills vi kom till Puerto Ayora, huvudorten på ön Santa Cruz, en av de få öar där människor är bosatta. En liten gummibåt väntade på oss i hamnen och med den åkte vi ut till Gap Adventurer V som skulle vara vårt flytande hotell i en vecka.
Båten hade plats för 20 passagerare och hade en personal, inklusive guider, på tio personer. Våra medresenärer var från Californien, Canada, Australien och England.
Efter att ha installerat oss i vår hytt tog gummibåten oss tillbaka till ön och vi åkte upp till ”the highlands” med buss. Där fick vi se jättesköldpaddor i deras naturliga miljö. Dessa sköldpaddor kan väga upp till 300 kg och bli 200 år gamla. De brydde sig inte om vår närvaro utan lät sig villigt fotograferas.
På Galapagosöarna får man inte gå omkring på egen hand. Det är bara tillåtet att gå på speciella stigar och man måste gå tillsammans med en guide. Grupperna får inte vara större än 15 personer. På vår båt fanns det alltså två guider. Vi lärde oss snabbt vilken guide som var bra och vilken som var ganska lat. Vår båt hade två jollar som tog oss i land på de olika öarna. Vi försökte alltid komma med den jolle som guiden Pablo åkte med. Han var mycket kunnig och berättade massor om öarnas historia, flora och fauna.
Under kryssningen hann vi besöka ungefär hälften av Galapagos 19 öar. En dag kunde se ut så här: Uppstigning klockan sex eller tidigare. Sedan inväntade vi soluppgången på däck med en kopp kaffe och en banan från klasen som hängde på däck. Frukost klockan sju och klockan åtta tog gummibåten oss i land för dagens första öbesök. Klockan tolv serverades lunch på båten och under tiden åkte båten vidare till någon annan ö eller en annan sida av den ö vi just besökt. Vid 14-tiden var det dags för ett nytt öbesök. Då vi kom tillbaka till båten brukade vi tillbringa ett par timmar på däck, med en öl eller två eller ett glas vin, tillsammans med våra trevliga medresenärer. Det är spännande att möta folk från olika länder. Samtalsämnen brukar inte saknas. Klockan 18.30 varje kväll var det ”briefing”, det vill säga guiden berättade om programmet påföljande dag. Klockan 19 åt vi middag och efter det satt vi ytterligare en stund på däck tillsammans med övriga passagerare. Redan klockan 21 låg i stort sett alla och sov i sina hytter.
Öarna har mycket olika karaktär och mestadels också olika ”invånare”. Det alla öar har gemensamt är att djuren inte är ett dugg rädda för människor.
På de flesta öar vi besökte fanns det sjölejon. Ibland var hela stränderna fulla och på håll såg det ut som det låg en massa stora stenar över hela stranden. Vi gick omkring bland sjölejonen och tog foton. Det var mycket lätt att ta närbilder. En del sjölejon var nyfikna och ville hälsa men det var inte tillåtet att klappa djuren.
Det gällde att se sig för så att man inte trampade på något sjölejon som låg och sov på stranden. Dessutom måste man akta sig för de väldiga, revirbeskyddande hanarna. De vaktade noga över sitt harem och kunde gå till anfall.Landleguanerna rörde sig inte ur fläcken när vi kom.
Det kryllade av orädda havsleguaner.
Blue-footed boobies och albatrosser låg kvar och ruvade på sina ägg precis intill stigen där vi passerade.
Vi såg även mängder av andra sorters fåglar, rockor, galapagoshajar, havsköldpaddor och galapagospingviner.
Sista dagen kom vi tillbaka till ön Santa Cruz och vi gjorde då ett besök på Charles Darwin Research Center där man föder upp jättesköldpaddor så att denna art inte ska dö ut.
Katter och getter, som tagits till ön av människor och sedan blivit förvildade, tar sköldpaddsägg och nykläckta sköldpaddsungar. Nu skjuter man av vildkatter och vildgetter och planterar ut sköldpaddorna när de har vuxit till sig lite. Tyvärr fick vi inte se "Lonesome George", en jättesköldpadda som är den sista av sin art. Han höll sig under vegetationen eftersom det var så varmt den dag vi besökte centret. Lonesome George hittades på en av öarna 1971 och fördes till Charles Darwin Research Center där han bott sedan dess. Man har försökt att få honom att para sig med en av sköldpaddshonorna men han har hittills varit ointresserad av ”kvinnor” trots att han är i sina bästa år, omkring 80 år gammal. Denne berömde sköldpadda höll sig alltså undan så att vi inte fick se honom. I övrigt var det en otrolig upplevelse att få komma till detta paradis som ligger precis vid ekvatorn.
Vi tog farväl av Galapagos och flög tillbaka till Quito. Kvällen ägnades åt att packa om väskorna. Vi trodde att vi skulle ha massor av plats över eftersom vi lämnat så mycket bagage i Cusco och Patacancha. Dessutom hade Ulf allteftersom kastat alla sina åtta böcker som han läst på resan (jag sparade mina 2,5). Det visade sig dock att våra resväskor blev mer än fulla även inför hemresan så vi fick packa tunga saker såsom skor, tjocka tröjor och en del souvenirer i vårt handbagage. Tidigt nästa morgon tog vi flyget från Quito och på söndagsmorgonen landade vi på Arlanda där Henrik hämtade oss. Sedan var vi snabbt inne i den vanliga ruljansen igen efter en helt otroligt intressant och händelserik resa.
Tillägg:
Ett par veckor efter hemkomsten fick vi mail från rektorn i Patacancha. Han bekräftade att han hade fått pengarna till fiskfodret. Efter ytterligare en tid kom ett nytt mail i vilket han meddelade att han fått den CD vi hade skickat honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar