Två 60-plussare på resa i Vietnam och Kambodja

Vi reste från norr till söder i Vietnam och vidare in i Kambodja. Vi åkte båt i Halong Bay, besökte Sapa i dimma, såg kungagravar i Hue, lät sy upp kläder i Hoi An, köpte glasögon i Saigon, tog det lungt på Phu Quoc, åkte till Kambodja via Mekongfloden, befriade fåglar i Phnom Penh och svettades bland ruinerna i Angkor Wat. Under resans gång fick vi även uppleva två bröllop och en begravning.


Äntligen framme i Hanoi

Det blev en rivstart på vår resa. Vi landade i Hanoi vid lunchtid en dag i januari. Vi hade bokat hotellrum för tre nätter eftersom vi ville se stan men efter den långa flygresan ville vi först bara komma till vårt hotellrum och vila en stund. Vid incheckningen frågade damen i receptionen om vi hade planerat att göra några utflykter från Hanoi. Jo, vi hade tänkt att åka på en tredagarskryssning i Halong Bay. Knappt hade vi sagt detta innan en representant för en resebyrå dök upp i receptionen. Han föreslog att vi redan nästa morgon skulle påbörja utflykten till Halong Bay. Då skulle vi också hinna besöka Sapa under ett par dagar innan vi skulle flyga vidare till Hue. Men, invände vi, då hinner vi ju knappt se något av Hanoi. Den stan är inte särskilt intressant fick vi veta. Trötta som vi var efter mer än 30 timmar utan sömn lät vi oss övertalas att åka på båda turerna under de nästkommande fem dagarna.

Redan tidigt nästa morgon blev vi hämtade av en minibuss som körde oss till Halong där det låg ett hundratal så kallade drakbåtar och väntade på sina passagerare. Vi steg ombord på vår båt och fick några oförglömliga dagar under kryssningen bland sockertoppsöar och flytande byar. Väl tillbaka i Hanoi hann vi bara ta en dusch på hotellet, packa om väskorna och gå en kort tur på stan innan nattåget till Lao Cai skulle avgå.
Vi fick en fin kupé men det fanns bara fyrbäddskupéer på tåget. Vi hade i alla fall turen att få dela kupén med ett mycket trevligt engelskt par i 25 - 30-årsåldern. Vi hade tidigare hört talas om Sapa och dess vackra natur. Vi började se fram emot besöket.

Sapa i dimma
Vi vaknade i Lao Cai där regnet öste ner och dimman låg tät. Under bussfärden till Sapa såg vi inte ett dugg av de vackra vyerna.

Efter att ha installerat oss på vårt hotellrum träffade vi vår egen guide, en ung flicka vid namn Sumay, vilket betyder att hon är fjärde dottern i sin familj. Det är vanligt i dessa trakter att man döper barnen på det sättet, berättade hon för oss. Sumay, som var klädd i traktens traditionella kläder, skulle ledsaga oss under två dagar då vi skulle besöka minoritetsfolken som bor i avlägsna byar dit man endast kan ta sig till fots.
I duggregn och dimma startade vi vår vandring. Den smala stigen ledde nedåt och den var stenig, lerig och brant. Vi hade endast varsin bambukäpp att stödja oss på. Det är ett under att ingen av oss halkade och föll i leran.
Några barn, klädda i Black Hmong-folkets kläder, sprang brevid oss utan problem. När vi kom fram till deras by ville de att vi skulle köpa hantverk som deras mödrar hade gjort. Kvinnorna i byn satt i sina hus och broderade de finaste saker som såldes för en billig penning. Vi köpte kuddfodral, handbroderade pennskrin, armband, skärp och andra saker. Vi besökte hem där vi fick se hur familjerna bodde, hur de lagade mat till husdjuren och till sig själva, hur de färgade tyger och tillverkade sina hantverk. Vi blev varse vilket hårt liv människorna levde i sina fuktiga hus och är tacksamma att vi endast var där som turister.
Från början hade vi bokat ''homestay'', det vill säga boende hos en familj i byn, men vi ångrade oss och bodde på hotell istället. Det var tur det för det var riktigt kallt i Sapa och det regnade ordentligt på natten. Dagen efter hann vi besöka ytterligare en by innan det var dags att bege oss till tågstationen igen för återfärd med nattåg till Hanoi. Trots det dåliga vädret var vi mycket nöjda med vårt besök i Sapa. Det enda vi tycker är synd är att vår vistelse i Hanoi blev så kort. Vi får nog lov att återvända dit en annan gång

Vi bodde på kungens hotell
I ottan påföljande dag återkom vi till Hanoi men det blev, som sagt, bara ett hastigt besök igen. Planet till Hue avgick klockan 11.30. I Hue hade vi bokat rum för två nätter på ett fint och anrikt hotell, Saigon Morin. Vi fick den uppfattningen att taxichaffören som körde oss från flygplatsen tyckte att han kunde ta lite extra betalt eftersom vi skulle till just det hotellet, men taxiresan var så billig ändå att vi inte brydde oss. På hotellet blev vi blev uppgraderade från ett superior room till ett deluxe room. För knappt 100 USD per natt fick vi ett mycket vackert inrett rum på 50 kvadratmeter med utsikt mot Parfymfloden. Vi sa till varann att detta hotell skulle duga till kungen och Silvia. Det visade sig senare att det hade bott en massa kungligheter på hotellet, däribland vårt kungapar några år tidigare. I korridorerna hängde foton på dem och på andra celebriteter som bott där, Bill Clinton bland andra.
I Hue gjorde vi en heldagstur med buss till kungagravarna och med båt på Parfymfloden.
Vi stannade till vid ett ställe där några kvinnor satt och sydde konformade hattar för hand. Sådana hattar bärs av de flesta kvinnor i Vietnam. Vår guide berättade att en person hinner göra två sådana hattar per dag. Hattarna såldes för 1 USD per styck.
Efter turen gick vi ner på stan en stund och hamnade mitt i bröllopsfestligheter på det andra av stans fina hotell. Det var ett mycket påkostat bröllop och vi roade oss med att titta på alla finklädda människor som gick in i hotellet för att bli fotograferade tillsammans med brudparet. Det var en helt annan värld än den vi upplevde i Sapa.

Aggressiva försäljare
Vi lämnade Hue och for vidare med taxi till Hoi An. Resan dit tog fyra timmar och kostade 50 USD. Ungefär halvvägs ville chauffören stanna en stund vid en "servering". Vi passade på att beställa varsin kopp te och köpte samtidigt ett paket med kex. Dumma som vi var frågade vi inte efter priset innan vi gjorde en beställning. När vi skulle gå ville damen i kaféet ha motsvarande 50 kronor för det vi hade beställt, vilket är hutlöst mycket för att vara i Vietnam, men det var ju bara att betala. Hur som helst, medan vi satt och drack vårt te kom en grupp försäljare fram och ville sälja saker till oss. Alla sa "you buy from me" och en pratade om "children + school", en annan klappade sig på magen och sa "baby" och liknande. Det var svårt att säga nej så vi köpte en massa, alldeles för dyra saker, som vi inte behövde.

Vi fryser och vill se solen
I Hoi An bodde vi i sex nätter på ett trevligt, litet hotell, Thanh Xuan Hotel, för 25 USD per natt. I denna lilla stad finns omkring 240 skräddare. Det var gott om turister men orten kändes ändå inte alltför exploaterad. Vi lät sy upp en del kläder och blev väl måttligt nöjda med resultatet.
Vi hade tänkt sola och bada lite när vi var i Hoi An men det var för kallt. Istället hyrde vi cyklar för 1 USD per styck och dag och gjorde cykelturer ut på landsbygden. Vid ett par tillfällen cyklade vi till stranden som ligger cirka fyra kilometer från stan. Där försökte vi ligga och läsa men det blåste kallt och vi blev hela tiden "attackerade" av försäljare som ville sälja än det ena än det andra. Vi fick knappt vara ifred alls. Det var nog fler försäljare än turister på stranden men, det är klart, de måste ju förtjäna sitt levebröd. Vi köpte bananer av en försäljare, lite godis av en annan och ett antal burkar med tigerbalsam av en tredje. Efter en stund gav vi upp och cyklade in till stan igen.
I utkanten av staden såg vi vattenbufflar som plöjde risfält.
Det krävs mycket arbete innan riset kan skördas.
På en av våra utfärder mötte vi en lustig man. Han stoppade oss och pekade på något. Först förstod vi inte vad han menade men sedan insåg vi att han ville visa oss en grav som låg ute på ett risfält. Vi lämnade våra cyklar och följde efter honom till graven. Väl där gav han oss rökelser som vi skulle tända och placera på graven. Han fick en liten sedel för detta men den lämnade han på graven. När vi skulle skiljas så ville han ha pengar. Vi lät honom förstå att det hade han redan fått. Men då pekade han på graven och menade på att den slanten var inte avsedd för honom utan för den person som låg i graven. Han fick en ny slant men vi undrar fortfarande om han lät det första vara kvar på graven.
Det blev också många promenader i och runt staden. Det var spännande att följa människornas dagliga liv.
Vi hann även med att ta en "cooking class", det vill säga jag hjälpte till att laga vietnamesisk mat medan maken skrev upp recepten. Ännu så länge har vi inte använt oss av dessa.

Intressanta upplevelser i Ho Chi Minh City

I Ho Chi Minh City, eller Saigon som staden fortfarande kallas i folkmun, fick vi äntligen uppleva värme, och det med besked. Förutom att se ”det man ska se” hamnade vi en av dagarna mitt i en begravningsceremoni. Gästerna, som var vitklädda eller hade vita band runt huvudet, satt på små pallar på trottoaren medan begravningsförrättaren gjorde sitt arbete. Inte ens begravningsgäster får vara ifred för försäljare. Under den tid vi stod på andra sidan gatan och tittade lite försiktigt var det några försäljare som försökte sälja varor mitt under ceremonin.
Om det fanns gott om mopeder i Hanoi så var det sjufalt värre i Saigon. Hela familjer kunde färdas på en och samma moped. Vid ett tillfälle såg vi en familj på sex personer, far och mor och fyra barn, åka på samma moped. Av vår guide fick veta att de rika köper en Honda från Japan, vilken kostar ungefär 15.000 kronor. De som inte har så mycket pengar köper en moped från Kina, som är av sämre kvalitet och som kostar cirka 2.500 kronor. Vi konstaterade att en mycket stor andel av mopederna var en Honda.
Att köpa glasögon i Saigon är billigt. De är av bra kvalitet och det går snabbt att få dem. Vi beställde tre par progressiva glasögon var och betalade totalt för sex par omkring 4.000 kronor inklusive synundersökning.

En dagsutflykt med buss och guide blev det också. Vi besökte det märkliga templet Cao Dai där vi bevistade middagsgudtjänsten.
Ett "måste" var en tur till Cu Chi-tunnlarna där 16000 människor levde under Vietnamkriget. En guide demonstrerade hur tunnelsystemet hade fungerat.

Vi längtar till Phu Quoc
Efter nästan tre intensiva veckor i Vietnam var det dags att ta flyget till Phu Quoc för att få lite "semester". De enda planen som kan landa/starta där är små propellerplan som tar 66 passagerare. Vi har hört att man har planer på att bygga ut flygplatsen så att den ska kunna ta emot mycket större plan, så ön kommer nog att ha förändrats om några år. På sina håll hade man påbörjat stora hotellprojekt så på sikt lär "massturismen" komma även hit. Det är synd tycker vi för vi har hittat en riktig liten pärla med kilometervis med kritvita, orörda stränder, där endast lokalbefolkningen bor. För oss är detta paradiset.
Vi bodde i en helt underbar liten bungalowresort, Mai House, som vi hade hittat på ”nätet”. På stranden intill vår resort satt fiskare, bland de få turisterna, och drog in sina nät med enkla redskap.
Ibland kom ett gäng kor vandrande på stranden.
Vi tillbringade en stor del av dagarna med att ligga i skuggan vid strandkanten och läsa, ta ett dopp då och då i det kristallklara vattnet och få en behandling av en ”massagedam” för motsvarande 25 kronor för en hel timme.
En dag gjorde vi en utflykt till en annan del av ön. Vi hade tänkt hyra en moped men på hotellet avrådde de oss från att köra själva eftersom vägarna på ön var dåliga och vi inte hade vietnamesiskt körkort. Istället hyrde vi två mopeder med förare. I sex timmar var vi ute och for till en kostnad av totalt 20 USD för oss båda.Huvudvägen på ön var asfalterad på mitten, men den var så smal att två bilar inte kunde mötas. Problemet var dock inte så stort eftersom det knappt fanns några bilar. Vi kunde konstatera att boendestandarden inte var hög på ön men i övrigt verkade människorna ha det ganska bra. Var och varannan dag gick vi in till ”huvudstaden” Duong Dong. Det tog ungefär en timme om man gick i maklig takt och det måste man göra i värmen. Tack och lov blåste en svag bris och det var ganska skönt att promenera utefter stranden med fötterna i vattnet, vilket vi gjorde mer än halva vägen in till stan. På tillbakavägen tog vi varsin mopedtaxi.

Vägen till "centrum" gick via en träbro som hade sett sina bästa dagar. Ibland såg vi småkillar i tioårsåldern som hoppade ner i vattnet från broräcket. Vattnet såg så smutsigt ut att man inte ens skulle vilja stoppa ner stortån i det, men barnen dök ner i vattnet och simmade omkring och tog sig sedan upp på någon av fiskebåtarna.
Det var ett nöje att gå på marknaden i stan, liv och rörelse som det brukar vara på marknader, fullt med folk men bara ett fåtal turister. Där fanns ingen försäljning av souvenirer, inte ens av vykort. Under vår åtta dagar långa vistelse på Phu Quoc såg vi inte en enda vykortsförsäljare.Köttet låg framme i solen och det såg ju inte trevligt ut.
Men alla frukt- och grönsaksstånd var mycket vackra att titta på. Där fanns en mängd olika frukter som vi aldrig hade sett förut.



Med båt på Mekongfloden
Efter vår vistelse på Phu Quoc flög vi tillbaka till Ho Chi Minh City för att sedan åka vidare på Mekongfloden in i Kambodja. Vi hade valt att åka på en tur som tog tre dagar och vi fick då övernatta på två olika ställen under vägen. Vi åkte en del sträckor med buss men bytte till båt lite då och då. Husen utefter stränderna var riktiga ruckel på utsidan men såg inte alls så dåliga ut när man tittade in. En del människor bodde i byar bestående av flytande hus som låg i floden.

Andra bodde på sin båt.
Från ambulerande gatukök kunde man köpa varm mat.
En motorbåt tog oss runt bland båtarna i den flytande marknaden där folk sålde och köpte frukt, grönsaker och blommor. Försäljarna visade vilken vara man sålde genom att hänga ett exemplar av varan i båtmasten.
Ibland blev vi skjutsade i roddbåt.
Vår tur på Mekongfloden, och flera av våra andra utflykter i Vietnam, hade vi bokat genom Sinhcafé, en resebyrå som vi verkligen kan rekommendera. För en tredagarstur på Mekongfloden, inklusive två hotellnätter samt frukost och lunch i två dagar, och alla transporter betalade vi totalt USD 32 per person.
Maten var god men man kunde ju inte förvänta sig några lyxiga hotellrum. Rummen var i alla fall hyfsat rena men det fanns endast underlakan i sängarna. Vi tog våra jackor och svepte runt kuddarna och sov utan täcken. Det var varmt i alla fall.

Sista dagen på vår resa på Mekongfloden bytte vi till en större båt som även tog vårt bagage (vilket dittills hade färdats med buss). På denna båt åkte vi i maklig takt i över tre timmar tills vi kom fram till gränsstationen mellan Vietnam och Kambodja.
Där fick vi tillbringa ett par timmar på en liten "familjerestaurant" medan guiden ordnade med visum till Kambodja. Vi var en grupp på omkring 15 personer så det tog tid. När det äntligen var klart fick vi gå ombord på en "expressbåt" som vi färdades med i ytterligare ett par timmar innan vi kom fram till den plats i Kambodja där vi skulle byta till minibussar. Tre personer som skulle åka med samma minibuss som oss hade cyklar med sig och dessa skulle stuvas in längst bak i bussen. Det tog sin tid att få dem på plats. Till slut kunde den rangliga och smutsiga bussen köra iväg.


Phnom Penh nästa
Efter två timmar på mycket dåliga vägar kom vi fram till Phnom Penh. Då var vi ordentligt svettiga och smutsiga. Tack och lov visade sig vårt hotell vara alldeles utmärkt, bortsett från en ödla på rummet.

Phnom Penh var olikt Ho Chi Minh City och Hanoi. Där var mindre trafik, inte på långa vägar så många mopeder men däremot fler bilar. För motorfordonen fanns det ambulerande "bensinstationer".
Gatorna, eller rättare sagt avenyerna, är stora och breda men väldigt tråkiga att gå längs för där finns inga affärer eller annat att titta på. I staden finns en mängd vackra och påkostade byggnader.
Samtidigt är väldigt många människor så fattiga att de måste sova på ett skynke utefter en mur på en trottoar. Hela familjer bor på det sättet och de använder den smutsiga Mekongfloden som sitt badrum. En sådan fattigdom såg vi inte i Vietnam. Många människor, både barn och vuxna, saknade en arm eller ett ben eller bådadera. Vi förstod att de hade trampat på landminor som det fortfarande finns många av på landsbygden. I Vietnam såg vi nästan inga tiggare men i Phnom Penh fanns det många. Vi gav en liten slant både här och där och köpte vatten, vykort och krimskrams av småbarn som måste hjälpa till med familjens försörjning.

Vi tillbringade två dagar med att gå omkring i Phnom Penh. Vi besökte kungapalatset och ett antal pagodor. Buddha var närvarande överallt.
Här och där stod människor som bar på burar med småfåglar till försäljning. Vi undrade varför. Det kunde knappast vara för att fåglarna skulle ätas eftersom var så små. Det visade sig att köparna skulle släppa dem fria och på så sätt göra en god gärning. Jag köpte två fåglar för 1 USD och fick dem sen i händerna så att jag kunde låta dem flyga sin kos. Vi besökte också den så kallade ryska marknaden, som skulle vara en stor sevärdhet. Vi misstänkte redan innan vi kom dit att den skulle vara precis som alla andra marknader och det var den också. Den var i alla fall inomhus så vi slapp den brännande solen för en stund, men gångarna mellan stånden var så trånga att två personer knappt kunde mötas. Där fanns hur mycket varor som helst men absolut ingenting vi ville köpa. Möjligtvis funderade vi på att köpa kalsonger till sonen eftersom det stod "Celvin Klein" på dem (stavat på det sättet). De hade nog sytts upp av någon av alla sömmerskor som satt inne i marknaden och sydde med hjälp av sina trampsymaskiner. Efter en stund hade vi fått nog och tog en tuktuk tillbaka till hotellet. Det var säkert minst 35 grader i skuggan och ändå var detta den kalla årstiden enligt hotellvärden. Under den varma, några månader senare, kunde turisterna inte vistas utomhus fick vi veta.

Vårt hotell, The Pavilion, som vi också hade hittat på ”nätet”, var verkligen en oas i denna stad. Huset, som var från kolonialtiden, hade en palmträdgård som omgärdade en stor, mycket fräsch pool. Då ingen av oss är särskilt förtjust i att bada i en pool nöjde vi oss med att på eftermiddagarna sitta med en kall dricka och en bok i skuggan på vår balkong och ibland titta ner på badgästerna.

Angkor Wat, en värdig avslutning på vår resa
Vår sista anhalt på resan var Siem Reap. Vi ville besöka Ankor Wat. Under våra vandringar i Phnom Penh hade vi träffat på en ung kille som körde turister i sin egen bil. Vi beslöt att anlita honom istället för att ta bussen till Siem Reap. Det skulle bli dyrare men priset var ändå överkomligt. Han hade en god vän som bodde i Siem Reap. Han kunde övernatta hos vännen och sedan ”guida” oss bland ruinerna under ett par dagar.
Även i Siem Reap hade vi hittat ett hotell rekommenderat av många personer på nätet. Rummet kostade endast 10 USD per natt så vi borde ha förstått att det nog inte var vad vi ville ha. Hur som helst, vi bar upp våra väskor för en otroligt brant trappa och in i ett solkigt rum. Det var bara att acceptera situationen för vi hade bråttom ut till ruinerna.

Vi blev upphämtade av vår chaufför. I närheten spelades musik, vilket var bröllopsmusik fick vi veta. Vi måste naturligtvis se brölloppet innan vi for ut till Angkor Wat. Det var ett betydligt enklare bröllop än det vi hade sett i Hue. Brudparet och tärnorna var klädda i vackra, färgglada kläder och ceremonien hölls i samma lokal som festligheterna skulle äga rum. Under bröllopsceremonien lastades låda efter låda med öl in i lokalen så det blev nog en trevlig fest efteråt.
Vi lämnade bröllopet och åkte till Angkor Wat för ett första besök. Det var mäktigt.
På kvällen gick vi tidigt till sängs för vi skulle stiga upp redan klockan tre nästa morgon för att se soluppgången över Angkor Wat. När vi lagt oss kände vi att vi inte ville bo ytterligare en natt på detta hotell. Badrummet var otrevligt och luftkonditioneringen fungerade inte. Precis brevid hotellet låg en bar där man spelade så hög musik att det var omöjligt att somna. Vi steg upp, klädde på oss igen och gick sedan ut på stan för att leta efter ett nytt hotellrum för vår sista natt i Kambodja. Alldeles i närheten fanns ett hotell som hade ett rum ledigt för påföljande natt. Därefter skulle det kinesiska nyårsfirandet börja och allt var upptaget. Detta rum skulle kosta 15 USD. Det är otroligt vilken skillnad fem dollar extra kan göra. Vi bokade rummet och flyttade in dagen därpå när vi kom tillbaka från vårt andra besök i Angkor Wat.
Som tur var hade vi vår egen chaufför så våra väskor kunde ligga i bilens bagageutrymme hela dagen.
Egentligen borde vi inte klaga. Fem dollar är en jättesumma för lokalbefolkningen som fångade småfisk i ett träsk utanför Angkor Wat för att få något att äta.
Det blev ytterligare nästan en hel dags besök i Angkor Wat eftersom vårt flyg till Bangkok och vidare till Stockholm skulle avgå sent på kvällen. Vi hann besöka tolv tempel i Angkor Wat, de mest kända förstås.Vi klättrade upp och ner för ruiner i värmen, omkring 38 grader i skuggan, och drack massor av vatten. Det blev en intressant avslutning på vår drygt fem veckor långa resa.

(Vi reste från Stockholm den 12 januari 2007 och återkom den
16 februari. Reseberättelsen, som är baserad på alla mail vi skickade under resan, skrevs direkt efter hemkomsten.)